I morse när vi vaknade så regnade det – skönt … Nu fick vi en långsam morgon. Tror att kroppen behöver vila ibland. Dessutom har jag så mycket som ska göras. Idag var det provbak av vörtbröd med olika mjölsorter för att hitta vilket som fungerar.

Det blev en kort promenad innan inköpet av jäst och mjöl. Jag började mäta upp mjöl och kryddor. Men som alltid fungerar det inte – det blev flera timmars telefonsamtal med goda vänner. Maken har nu lagt sig och jag har tagit ut första provbaket ur ugnen. Måste testa med mjölet- vi hittar inte samma mjölsorter här som de i den svenska kokboken.

Limporna ser bra ut och smakar bra, men jag litar inte på mitt smaksinne längre – någon annan måste provsmaka i morgon. Den andra omgången står i ugnen och de ska penslas med vatten om några minuter. Om ca 30 minuter ska de vara klara.

Jag kommer att provsmaka även dem – men det blir inte så bra – har blivit gluten intolerant. Men vad gör man inte för den goda sakens skull. Vi måste ha ett resultat till i morgon – då ska vi baka vörtbröd  till SWEAs julmiddag. Som backup har vi en man som bakar jättegott bröd – men det vore väl tusan om vi inte skulle kunna erbjuda vörtbröd också.

Nu ska jag strax lägga på en rulle med en deckare – någon ordning måste det vara – det är söndag kväll och då är det engelsk deckare som gäller. Vi får se om det blir Midsomer Murders eller Miss Marple. Poirot har jag tydligen glömt kvar i Sverige.

Ps. andra omgången blev också bra – så mycket vörtbröd som maken måste äta de närmaste veckorna …

Idag har jag varit en lat kvinna … Sedan en tid tar maken och jag en promenad längs vattnet varje morgon. Det tar minst en timme och efteråt går vi hem och fixar frukost. Det är helt fantastiskt att kunna gå utan att det börjar värka i fötterna efter tio minuter och jag har knappt vetat hur jag skulle ta mig tillbaka. Nu är det inte ovanligt att jag ligger steget före maken …

Ingen, som inte varit i samma situation, kan föreställa sig hur det känns att inte kunna gå – promenera … En självklarhet och något som jag alltid gjort och tycker om. Nu är det verklighet igen.

Maken får väcka mig på morgonen – jag har blivit en riktig sömntuta på gamla dar – trots att jag försöker att komma i säng i vettig tid. Sover mina 7-8 timmar varje natt, men … Har bett att han ska knuffa på mig halv åtta. Men i början så var det inte alltid så – nu har han fattat att jag behöver minst en timme för att vakna – innan dess ingen promenad. De sista morgnarna har jag blivit väckt halv åtta, så också idag, men idag blev det ingen promenad … Jag var trött. Kroppen behöver antagligen hämta sig ibland. Dessutom hade jag så mycket att tänka på och komma ihåg – det blev min ”tänkar-patiens”  istället och flera muggar med te.

Efter en dag framför datorn var det dags att göra sig i ordning för ett besök på den nystartade svenska föreningen här i Kapstaden. Där var några bekanta, Sweor, men också flera unga svenskar/or med barn. Det var jätteroligt att se att det finns svenska barn i Kapstaden. Jag gjorde mitt bästa för att locka dem till vår julmiddag där de kan delta i Luciatåget. Vi får se hur det blir – men roligt vore det om de kommer.

Mötet var på en italiensk restaurang, maten var väldigt god – men jag kan numera inte äta mjölprodukter längre … Så det blev till att peta i den goda maten som naturligtvis bestod av pasta. Vi blev kvar till bland de sista – förståss – men det beror på att vi hade trevliga samtal med svenskar vi aldrig träffat förut.

När vi väntade på taxin kunde vi beundra Table Mountain – som var upplyst i kväll – så imponerande högt och stort.

Värmen har – äntligen – kommit och vi har svettats och njutit, 23 grader i skrivande stund och klockan är alldeles för sent på natten – igen …

Kära vänner och ni andra som fortfarande kikar in på min blogg. Vilket tålamod ni har. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skriver – jag har inte samma nöje längre. Det beror delvis på att jag  numera lever ett ganska vanligt liv. Även om jag ena halvan av året befinner mig på södra halvklotet. Men det är numera vardag för mig. Här händer inte så mycket utöver det vardagliga – även om det skiljer sig från det vardagliga i Sverige. Det mest exotiska i mitt liv dessa dagar är faktisk dagarna på ön, dvs. Södra Lagnö i Stockholms innerskärgård.

När vi flyttade till Afrika skrev jag brev – det tog ca 14 dagar innan de nådde mottagaren. Jag fick alltid svar, även om det tog några veckor. Så kom mailen. Jag skrev mail och vartefter som mina vänner skaffade mail fick jag svar. Nu är det ett icke tillstånd. Varken brev eller mail.

Det betyder inte att jag slutat slutat existera, tvärtom. Jag fotograferar fortfarande solnedgångar – men inte så ofta – kan ju gå till mitt arkiv o titta på dem … 😉  Jag fotograferar överhuvudtaget inte så ofta . Jag glömmer alltid kameran hemma. Men jag njuter fortfarande av detta ljusfenomen som gäller här på denna ”udde” som Kapstaden ligger på.

Idag har jag kommit ihåg kameran vid två tillfällen. Dels vid lunchen tillsammans med några vänner – fantastisk ljus med solgitter och turkosblått hav. Dels när solen gick ner och kastade orangerosa ljus över molnen i norr. Det är ju tvärtom här. Solen går ner i sydost nu när vi närmar oss sommaren. Vi har haft iskalla, sydliga vindar i flera veckor. De varma vindarna kommer från norr. Det som det inte är någon skillnad på är ljuset – det är fantastiskt och det är solglasögon som gäller oavsett temperatur …

Ikväll har det äntligen vänt och vi har haft en ljuvlig dag, blev för första gången svettig på morgonpromenaden. Första dagen vi sökte skuggan och första kvällen vi förpestade grannarnas tillvaro med att sitta på balkongen, då vi hade hur trevligt som helst. Massor med diskussionsämnen …

Här sitter jag miss i nassa – borde sova, men som vanligt är det ugglan i mig som dominerar.

Vi börjar komma in i rutiner och öppna rätt skåp/låda för rätt pryl. Men jag blir fortfarande glatt överraskad när jag tittar i garderoben … Så många plagg som jag inte kommer ihåg att jag har – det är faktiskt samma när jag kommer till Sverige.

Vi har haft Halloween middag ikväll. Puh! Jag har lagat mat i tre dagar … En är laktosintolerant, en är vegetarian och själv har jag blivit glutenintolerant. Men, det kändes så roligt att laga mat till alla – vi skulle ju mötas igen. Det blev en lyckad middag. Gästerna var inspirerande och trevliga. De kom med fantastiska blombuketter och goda vinflaskor + en spikmatta – och, de tyckte om maten – sa de i alla fall.  Så det var väl värt dagarna i köket. Ska väl erkänna att jag tycker om att laga mat och helst när jag lagar helt nya, okända recept och improviserar.

Gästerna var ett gäng som bor här i Sea Point och vi trivs så bra tillsammans. De flesta av dem kom ner igår – med samma flyg. Så vad kunde vara lämpligare än att bjuda in dem på middag innan de hunnit komma i ordning. De tackade alla ja och det blev ett kackalorum av glada röster. Vi bestämde att vi ska ha ”spindelmiddag” nästa år också – men då ska det vara knytis … 🙂

Jag hade inhandlat häxhatt med svart hår och svart fjäderboa – som ligger spridd i lägenheten – den ”släppte” fjädrar … Jag hade också köpt läskiga lösnaglar – men de glömde jag bort då en av gästerna knackade på dörren lite för tidigt, just när jag sminkade maken med blödande läbbiga sår. Gästen blev också sminkad med blod i ansiktet, det såg mycket verkligt ut.

Spindelväv i taket ovanför matbordet, med spindlar. Råttor och spindlar på bordet. Ingen hade spindelfobi – tack o lov.

Tyvärr tar åldern ut sin rätt – kanske också nattflygningen kvällen innan – men det blev inget nattsudd – bara jag som dröjer mig kvar. Men vilken trevlig kväll!!

Tack kära gäster för trevlig samvaro, otroligt vackra blommor, spikmatta och gott? vin – vi har inte smakat ännu  😉

Makens läskiga sår kund tyvärr inte publiceras. För läbbiga  -ja …, och han vägrade att visa ena kinden till, det var ju där de satt …

Denna dagbok kommer nog att bli en jeremiad – vad nu det betyder. Kanske precis vad det är …

Så mycket har hänt i mitt liv de senaste månaderna – hälften kunde vara nog. Jag är för trött för att hantera allt … Astrid Lindgren sa i en intervju att hon talade varje morgon med sin syster och de började med att säga ”Döden., döden…” Sedan var det avklarat. Jag förstår vad de menade – tror jag i alla fall. Alla de krämpor som smugit sig på, ja, de har faktiskt lirkat sig in på ett ojust sätt.

Strular på med att hitta rätt dos av Levaxin för min ej fungerande sköldkörtel. Eftersom nivån inte är ok än, efter ett år, så har hjärtat börjat bete sig. Inga problem om man bor i Sverige, då skriver man bara ut hjärtmedicin. När det inte fungerar så skriver man ut mer hjärtmedicin. Men eftersom hjärtat uppför sig ”fel” om man inte har tillfredställande dos av sköldkörtelhormon i kroppen så blir det väldigt konstigt. Detta påpekade jag för min nya husläkare, som ökat dosen (min tidigare husläkare hade tyvärr slutat …), jag hade dessutom den dåliga smaken att ta med bipacksedeln som visade på biverkningarna. Dessa var precis de som man får vid underfunktion av sköldkörteln – vilket är mitt problem. Då säger hon till mig att jag, som är så påläst, kan väl välja själv mellan vilken av de två hjärtmediciner jag prövat som jag ska använda.

Där och då borde jag ha rest mig och gått därifrån och bett om en annan läkare, vilket jag som god patient inte gjorde. Nu lever jag med hennes medicin/dosering och det är bort i tok. Dvs, jag lever med ständig hjärtklappning …

Den har inte blivit bättre av att vi tampats med telefonbolaget i en vecka för att få igång vår telefon och internetuppkoppling igen.  Den historien och de dagarna är så tröttande att jag inte orkar skriva om det och ni orkar inte läsa om det. Ni kanske inte ens orkat läsa hit …

Men i eftermiddag har kanske allt vänt – vi får se. Jag har varit min egen doktor idag och ändrat doseringen av mina mediciner, vi har fått vår internetuppkoppling och avslutat dagen med en trevlig kväll hos svenska vänner som anlände igår.  Ja, jag känner att det nog blir bra nu …

Glömde … Vi har under tiden förflyttat oss till Kapstaden – men det kanske ni redan förstått av bilden och det där med Internet uppkoppling …

Dagarna ägnas just nu åt att avsluta livet här i Sydafrika. Det är mycket enklare än att lämna Sverige vad gäller prylar – men klimatet …

Vi har följt med på nätet och vet att det varit sommartemperaturer i Sverige. Vi vet också – av erfarenhet – att de kan bli frost ända in i juni. Håller med dottern, som bor i Kalifornien, man måste packa för åtminstone tre årstider …

Jag är nu helt på det klara med vilka kläder som skall med till Sverige, tyvärr – i mitt tycke – för många plagg – läs: ”tält”. Det beror att jag fortfarande dras med den övervikt som min sköldkörtel orsakat. Hade hoppats att det problemet skulle vara avklarat efter drygt ett halvår – men ju mer jag läser om problemet – ju mer förstår jag att det är ett ”helvete” att komma tillrätta med …

Men, det känns inte fel att åka hem till vår, fågelsång och förhoppningsvis hinner vi se häggen blomma … Vad mer kan man begära …

Om vi klarar flygresan – allt jobbigare för varje år … – Men SWEDEN here we come …