Kära vänner och ni andra som fortfarande kikar in på min blogg. Vilket tålamod ni har. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte skriver – jag har inte samma nöje längre. Det beror delvis på att jag  numera lever ett ganska vanligt liv. Även om jag ena halvan av året befinner mig på södra halvklotet. Men det är numera vardag för mig. Här händer inte så mycket utöver det vardagliga – även om det skiljer sig från det vardagliga i Sverige. Det mest exotiska i mitt liv dessa dagar är faktisk dagarna på ön, dvs. Södra Lagnö i Stockholms innerskärgård.

När vi flyttade till Afrika skrev jag brev – det tog ca 14 dagar innan de nådde mottagaren. Jag fick alltid svar, även om det tog några veckor. Så kom mailen. Jag skrev mail och vartefter som mina vänner skaffade mail fick jag svar. Nu är det ett icke tillstånd. Varken brev eller mail.

Det betyder inte att jag slutat slutat existera, tvärtom. Jag fotograferar fortfarande solnedgångar – men inte så ofta – kan ju gå till mitt arkiv o titta på dem … 😉  Jag fotograferar överhuvudtaget inte så ofta . Jag glömmer alltid kameran hemma. Men jag njuter fortfarande av detta ljusfenomen som gäller här på denna ”udde” som Kapstaden ligger på.

Idag har jag kommit ihåg kameran vid två tillfällen. Dels vid lunchen tillsammans med några vänner – fantastisk ljus med solgitter och turkosblått hav. Dels när solen gick ner och kastade orangerosa ljus över molnen i norr. Det är ju tvärtom här. Solen går ner i sydost nu när vi närmar oss sommaren. Vi har haft iskalla, sydliga vindar i flera veckor. De varma vindarna kommer från norr. Det som det inte är någon skillnad på är ljuset – det är fantastiskt och det är solglasögon som gäller oavsett temperatur …

Ikväll har det äntligen vänt och vi har haft en ljuvlig dag, blev för första gången svettig på morgonpromenaden. Första dagen vi sökte skuggan och första kvällen vi förpestade grannarnas tillvaro med att sitta på balkongen, då vi hade hur trevligt som helst. Massor med diskussionsämnen …