Idag har Hilda varit här. Det är näst sista gången innan hon åker hem till Zimbabwe för att fira jul.  Hon städar och hon donar, hon älskar att damma i barskåpet. Det är nog de mest putsade flaskorna i Kapstaden. Men, två gånger i veckan … Det kan ju verka både lyxigt och onödigt med hjälp två gånger per vecka. Kan vi inte städa själva? Visst, det kan vi – men hon behöver sin inkomst och vi har inte hjärta att säga att vi bara behöver henne en gång i veckan, egentligen inte ens så ofta. Men här finns inte tvättstuga och mangel, så vi fortsätter att ”spela” med.

När hon åker hem på julen brukar hon se till att någon kusin eller annan släkting kommer till oss, men i år har alla arbete. Grattis till dem. Hon tror att vi inte vet hur man gör när man städar, osv. Att vi måste ha hjälp. När vi sade ifrån idag att vi fixar detta själva den månad hon blir borta så såg hon lite skeptiskt ut. Vet inte vad hon förväntar sig när hon kommer tillbaka. Men ett är säkert – ingen kommer att stryka lakanen när hon är borta, eller lyfta upp mattan och torka golvet på balkongen två gånger i veckan.

Köttbullarna, som skulle göras idag, fick vänta tills hon gick hem. Hon är alltid klar vid tretiden, och när hon lämnat intog maken och jag köket. Vi laddade hem ett program från Sveriges Radio. Idag blev det en serie minnesprogram om Lars Gunnar Björklund. Sedan blev det ett mixande och trillande och nu har vi en burk med fantastiskt goda köttbullar i kylen. Att de är goda vet vi för det fick bli middag i kväll tillsammans med rödkålen som blev lagad i går.

Barnbarnet i Sverige fyller år idag. Han blir nio, jag känner mig inte en dag äldre än när han föddes, men det har gått nio år … Det var roligt att tala med honom i telefonen. Man hör faktiskt att barnen blir äldre, man får svar på de frågor man ställer och de berättar … Visst det är jättesött med små barn, men det är något visst när de växer upp.

Har ni läst det här förut: Kvällen avslutades på balkongen …

STORT GRATTIS! Leo på din födelsedag.

Det är varmt … Visst, vi är här för att vi inte tycker om vinterkyla, men det behöver inte vara 33 grader varmt heller.

På agendan ligger att vi ska göra köttbullarna idag. Det blev bestämt att vi skulle promenera till en butik som ligger 1½-2 km från oss. Där säljer man fläskfärs. Köttfärsen här är sådan att köttbullarna blir så torra med bara nötfärs. Visst vi kan få det i butiken tvärs över gatan om vi ber dem mala ner det, men vi behöver också motionen. Det blev en långsam promenad, med ett stop på mitten för vatten, is och kaffe.

I butiken frågade jag än en gång om det saffran som jag beställde för en vecka sedan. Det var tydligen föreståndaren jag talade med. Han berättade att det var en person till som frågat. Jag upplyste inte om att det antagligen var maken … Föreståndaren hade inte förstått att det var någon, dvs. jag, som beställt saffranet veckan innan, men nu skulle han verkligen beställa och på torsdag skulle jag nog kunna hämta det… Vad gör man. I mitt fall mailade jag redan i förra veckan till Sverige, kände på mig att det inte skulle fungera. En dam skulle komma ner hit i lördags och jag hade tur, hon hade tid att köpa saffran innan hon åkte hit. Nu har jag mitt saffran och kan göra mitt saffransbröd. Lussekatter blev det inga i år.

De var ju meningen att det skulle bli rödkål och köttbullar i kväll, men det blev bara rödkål. Med en grundtemperatur i köket på 29 grader och ytterligare värme från ugnen, jag gör alltid rödkål i ugnen, så kändes det inte bra att börja med köttfärs. Det får bli i morgon. Istället blev det några ljuvliga timmar på balkongen.

 

 

 

Igår, lördag tog maken och jag en promenad längs vattnet. Vädret var ”svalt” och skönt. Temperaturen hade sjunkit från runt trettio till ca 24 och det kom fuktig luft från havet. Vi bestämde oss för att sätta oss på vårt ”vattenhål”. Det fanns en plats i skuggan och till en början tyckte jag det var för svalt, men då var jag lite varm efter promenaden.

Vi blev sittande en stund och under tiden damp det ner hängflygare på strandremsan på andra sidan gatan. Jag måste säga att en del imponerade med att dimpa ner så perfekt att de bara behövde promenera lite vid landningen. Andra fick springa och ytterligare någon ramlade omkull. Vi såg inget misslyckande dock. Kanske vore något för maken och mig att prova. Många får ju fallskärmshoppning i present – vilket jag absolut vägrar. Vet inte om jag är intresserad av att följa med en luftballong längre, så många incidenter nu för tiden. Vi har ju sett krissituationer från vår balkong i Sverige. Åtminstone ser det ut som kris – de är för lågt och de eldar o eldar med sin gas – men lyfter inte.

Jag satt en gång på bussen vid Stadsgården och såg en ballong som släpade i vattnet strax innan de närmade sig Blekholmen (stavningskontrollen vill att den ska stavas så – rätt?). Eftersom bussen fortsatte sin färd vet jag inte hur det gick.

Näe, det här såg faktiskt mer lockande ut. De startar på Signal Hill, ett mindre berget här i Kapstaden. Vi ser dem från balkongen hur de cirklar över berget länge innan de ger sig ner över Sea Points byggnader. Det är väl i så fall det skedet som skulle få mig att tveka. Byggnaderna här är inte mjuka precis och de är många, åtskilda av trafikerade gator. Ska fundera på saken .

Idag har vi varit på julkonsert i Kirstenbosch, den fantastiska botaniska trädgården. Där var fullt med folk redan när vi kom, trots att vi var tidiga. Men vi hade tur att hitta en parkering nära ingången. Vi chansade helt enkelt och det gick vägen. Det var så mycket bilar att de stod parkerade minst en km från ingången längs gatan.

Tyvärr var det inte samma mysiga stämning som det brukar. Massor av barn som sprang omkring hela tiden och jag hade otur att de fann en väg ut ur folkhavet precis där jag satt. Det brukar vara barn annars också, men lugnt och stilla. Jag tror att det beror på att i kväll fick vi inte riktiga ljus, som man håller i en papperspåse mot ev vind, då måste barnen sitta stilla för att inte påsen ska börja brinna. Ikväll fick vi ”hokuspokus-rör” rör med en flytande vätska i en hemsk neongrön färg. Ungarna hade jätteroligt med dem. Svängde runt, kastade upp i luften osv … Det blev lite väl livligt och de hade inte tid att lyssna till julprogrammet. Vi fick i alla fall uppleva den vackra vyn över staden i skymningen och sedan mörkret med den vackert upplysta scenen …

Man har alltid mat och dryck med sig. Vi hade kycklingvingar med guacamole och minitomater. Jättegott!

Japp! Idag var det möjligt att baka några pepparkakor. Köket höll bara en temperatur på 24 grader på förmiddagen …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Berättade igår om de misslyckade vörtlimporna. En av dem skulle vara en ”gift” på ett House Warming Party, en svenska som flyttat in i vårt hus. I morse jäktade jag fram en ny deg och bakade ut innan jag gick till fredagslunchen med oss svenska damer här i ”kolonin”. Maken var storsint och skulle åta sig att sätta in limporna i ugnen och vänta ut de 40 minuterna för gräddning. Full av förtröstan gav jag mig iväg, limporna jäste exemplariskt och det var bara tio minuter kvar av jäsningstiden innan de skulle in i ugnen – vad kunde gå fel …?

Allt! När jag kom hem och skulle ta limpan så låg där två kolsvarta limpor … Maken var inte hemma – tur för honom, vet precis hur jag i så fall skulle ha använt limporna – antagligen mycket olämpligt – men hur skulle man kunna spåra …? Att äta dem är helt otänkbart. Jag fick helt sonika ta en av limporna från igår, som ju faktiskt var mycket god, vi provsmakade en av dem – men lite för mycket gräddad i min smak. Med röda band såg den riktigt fin ut – mörkbrunt och rött matchar varandra. Jag tog min limpa och gick till partyt. Maken kom efter en stund, han var så glad och tyckte att allt gått så bra – men han hade reagerat på att limporna nog var lite mörka. Jag frågade om han somnat – vilket han inte gjort. Han hade följt instruktionerna till punkt och pricka – men glömt en liten detalj. Jag värmer alltid ugnen till en högre temperatur innan jag sätter in det som ska gräddas – här är det 250 grader – när man sätter in brödet sänker man till den temperatur det ska vara. Den lilla detaljen hade han glömt …

PS. Jag har bakat eget vörtbröd sedan julen 1991 – och det har fungerat. Nu var det tredje baket – samma vecka …

 

 

 

Nu har det varit så mycket strul – har aldrig varit med om liknande – för att få in dagens sida. Blir det en sida med text och några bilder så är det antagligen en av urmelkottarna som insett att det finns en gräns …

 

Idag har jag varit igång hela dagen. Det blev inte många timmars sömn i natt. Klockan hann bli halv tre innan jag kröp ner mellan lakanen. Satt på balkongen och bara njöt av den ljumma natten – vilken svensk kan sova då. Jo, maken – men han räknas inte (i detta sammanhang …), han har bott för många år i tropiska länder. Jag somnade genast, men vaknade efter en timme – mygg!! Det var så varmt, alla fönster var öppna. Om det är något som får fart på mig så är det mygg. Jag flög upp och stängde fönstren – höjde takfläkten till högsta hastighet. Hittade en ”pryl” som man kopplar till det elektriska uttaget med, förhoppningsvis, tillräckligt mycket gift som kan utrota mygg inom den närmaste kilometern. Lovar att miljötänket är mycket lågt prioriterat kl halv fyra på natten …

Somnade utmattad om, men upptäckte i morse att jag fått flera myggbett på det ena benet som jag haft utanför täcket. Har tidigare inte haft ont av myggen här nere, men tydligen är det samma nu som med den svenska. Ett bett blir bara besvärligare för varje dag för att kulminera efter en vecka. Då klöser jag sönder och får stora sår. Därför blir jag hysterisk när jag hör deras ”hemska” ljud. Min mamma sade, norrländska som hon var, att det är bara att låta dem bita i början på sommaren så blir man okänslig … tror fortfarande inte på det …

Morgonen började med att vi lyssnade på en julkonsert från Berwaldhallen. Det var annonserat att det skulle vara Lucia konsert med Nacka musikklasser, vilket jag förknippar med nostalgi och underbart framförd traditionell julmusik. Underligt nog började den med de två mest spelade engelska julmelodierna som vi hör här. Efter dessa två låtar tog Mattias Enn vid och hade en enmansshow med svensk underhållning från 30-40 – ta, bl.a. Ernst Rolf och Karl-Gerhard. Har absolut inget att anmärka på hans artisteri, han var verkligen bra – men var det inte Lucia-konsert …? Han lade beslag på ca 40 minuter av de 60 minuterna. Men vi kanske inte ska klaga – vi fick faktiskt höra Sankta Lucia och Staffan Stalledräng. Känner just nu att jag borde gilla detta nya grepp – men är inte mogen för det. Det är Lucia en dag om året – varför kan man då inte få vara lite nostalgisk och lyssna till den musikskatt som vi faktiskt har i Sverige – och dessa fantastiska körer.

Dagen har fortsatt med misslyckanden. Satte ny deg för vörtbröd med annan mjölkombination. Degen blev perfekt, limporna exemplariska – borde ha tagit foto. Gräddningen gick hur bra som helst och tio minuter innan färdig tid tog jag ut dem och penslade med varmt vatten – enligt rekommendation. De var rena skolexemplaren – fortfarande. Sedan tog jag med mig en mycket sen lunch ute på balkongen och maken gjorde mig sällskap. Vi blev sittande i trevlig gemenskap, tiduret stod kvar i köket. Det är väl inte så svårt att räkna ut vad som hände. Nu har jag två omgångar vörtbröd som man kan slå ihjäl folk med.

Kvällen avslutades med, vad vi trodde skulle vara ett Lucia-firande med Svenska föreningen och alla de barn som finns där. Jag hade kokat knäck …!!! Har jag inte gjort sedan barnen bodde hemma. Lite fumligt var det men jag har aldrig lyckats få den så hård någonsin … Den var riktigt god, jag snaskade på alldeles för många ”spill”. Får halsbränna av sött – men kunde inte låta bli.

Nu var det så att det inte dök upp så många på denna tillställning. Men där var en liten tulta, Amanda, som höll ställningarna. Några av de andra barnen hade blivit sjuka och var resten av folket var vet vi inte. Men vi tappra som var där var väldigt trevliga och underhöll varandra. Det kanske inte är så många som tänker på att det är Lucia när temperaturen ligger långt över trettio grader – de är förlåtna. Själv samtalade jag med tre mycket trevliga unga damer – hoppas på framtida kontakt. Känner vid sådana här tillfällen vad jag saknar kontakten med unga människor. Vi är visserligen trevliga i vår förening – men vi kan inte kalla oss för ungdom …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det brukar alltid bli väldigt varmt i köket när man julstökar – speciellt när man bakar. Det blir det här nere också, men föreställer hur varmt det blir när vi startar på en temperatur på 30 grader – nu pratar jag plus … Det är inte ens bra för degen när degen ska jäsa, för varmt …

Det har gått troll i årets julstök. Ingenting vill sig. Den butik som lovat att ta in saffran, med leverans idag, hade inte fått in. Den man jag talade med idag trodde inte att det skulle bli så heller. Maken frågade på ytterligare butik – de sade blankt nej – det är för dyrt, man tar inte in det. Föga troligt att den butik som lovat till fredag skulle handla annorlunda. Det blir mer och mer ”Afrika” här …

Hade planerat att ta med pepparkakor och knäck till Lucia firandet i morgon. Pepparkaksdegen, som skulle bakas ut i kväll, var stenhård. Vet inte om det är för mycket mjöl eller fel mjöl. Den ligger nu framme för att bli mjuk i värmen. Den var fortfarande stenhård för några minuter sedan – trots temperaturen. Ska testa i morgon med mer vätska smör + kryddor. Är ju optimist …

Knäcken. Trodde att jag handlat och hade allt hemma – men hade glömt kolla nivån i sirapsflaskan. Det blev ingen knäck kokad i kväll. Det är nu uppskjutet till i morgon.  Om jag kokar den på förmiddagen hinner den kanske stelna till eftermiddagen – frysen …?

Vörtlimporna är precis klara, två torra, platta limpor som ligger där …

Det är fortfarande 30 grader varmt i köket – 00.30, men temperaturen utanför har sjunkit till 24 – så kanske det kan bli normalt till i morgon bitti. Konstigt – förra veckan hade vi svalt och stängde fönstren för att behålla värmen inomhus …

Det är inte bara julstöket som felar. Idag försökte jag toppa upp med nya gigs för bredbandet. Det har inte gått de senaste åren med våra utländska kreditkort, men bestämde att göra ett nytt försök. Vi har fått anlita vänner som gjort det åt oss. I december går det åt mycket – alla svenska program vi lyssna på.

Allt gick bra – man har ändrat och de accepterar numera om man har Secure code – vilket vi har och allt gick enligt instruktionsboken … De har en mycket tydlig instruktionssida. Men det kom inte in några nya gigs på kontot. Till slut kom det ett felmeddelande och man kunde ringa eller skriva. Deras telefonservice har vi tillräckligt med erfarenhet av. När de inte klarar av det blir man helt enkelt bortkopplad. Vi skrev ett vänligt brev. Inom några sekunder hade vi automatsvar. Ett meddelade om att tjänstemannen skulle återkomma den 18 december. Några sekunder senare kom en vidarekoppling på det svaret och den personen skulle komma tillbaka den 24 april – i år. Texten var skriven i jättebokstäver i rött. Han måste ha förtagit sig helt …

Jag släckte ner datorn och tog mig ett fotbad på balkongen. Det var ganska behagligt där – att sitta stilla med fötterna i en spann – 31 grader i luften och ingen vind. Skolbarnen, som firat i dagarna tre hade åkt hem och det var bara jag och duvan. Han satt några meter ovanför mig och putsade sig medan jag filade på fötterna. Normalt är jag mycket irriterad då han envisas med att ”sjunga”. En föga vacker sång – bara irriterande oljud som hamrar i huvudet. Värst låter det i gryningen.

Men, dagen hade ett positivt inslag. När jag öppnade mailen igen i kväll låg där ett personligt svar från telebolaget – från en fysisk person som fått vårt mail på sitt bord och han frågade efter uppgifter för att kunna gå vidare …

Borde gå och lägga mig nu, men tror att det får bli en stund på balkongen för att svalka ner, där är nu behagliga 24 grader. Vem vill sova då …