Det var meningen att jag skulle sätta pepparkaksdegen idag och baka vörtbröd. Men det var för varmt. Det var långt över 30 grader. Eftersom Hilda var här så bestämde jag att jag gör det på eftermiddagen. Då är köket så härligt ljust i eftermiddagssolen – vilket jag älskar, i vanliga fall. Nu var det fortfarande 34 grader kl 18.

Bestämde mig för att koppla en strömbrytare till vår julstjärna i rummet. Vi har hittills – i alla år – fått krypa ner på golvet och dra ur kontakten. Sagt och gjort, nästan. Har gjort detta så många gånger, men fattade ingenting då jag öppnade strömbrytaren. Som jag uppfattade det så skulle det antagligen bli kortslutning om jag gjorde som det såg ut som. Maken höll med och jag gick in på nätet. Hittade en mycket informativ bildsvit, som stämde med hur jag alltid gjort tidigare. Skillnaden var att där fanns en skruv för varje sladd. Och eftersom jag kapade sladden mitt på borde det vara fyra skruvar – en för varje sladd. Men det var bara två skruvar för fyra sladdar och hur de var kopplade inbördes kunde man inte se. Vi chansar inte här – vet inte vad som skulle hända om en propp går, vi har ingen aning om hur vi gör. Det är stora porslinspjäser med koppartrådar. Storlek som två cigarettpaket tillsammans.  Vi vill inte ens titta på proppskåpet. Vi har faktiskt låtit bygga ett skåp framför.

Det låg en annan strömbrytare i vår ellåda, den hade instruktionsbild. Där skulle man bara koppla in två sladdar, den andra skulle löpa okapad förbi strömbrytaren. Hänger ni med? Knappt jag. Det blev till att skarva ihop två av de kapade tåtarna och skruva i de andra. Efter 1½! timme var det klart – nästan omöjligt att lirka in trådarna och skruva fast dem. Kinesisk design och tillgänglighet. Stjärnan lyser nu igen och går att släcka och tända utan att åla sig ner på golvet.

Det var fortfarande långt över 30 grader i köket, men maken uppmuntrade mig till att åtminstone sätta pepparkaksdegen. Vörtbrödet får vänta. Liksom lussebrödet – finns ingen saffran att få. Kanske på en butik i morgon, kanske på en annan på fredag. Just nu orkar jag inte tänka deg och varm ugn, men pepparkaksdegen ligger i kylskåpet …

 

Idag har det varit en lugn dag, lugnare än vanligt. Det var varmt och vi bestämde oss för att förbli hemma i skuggan tills det var dags att ge sig av till City Hall och en konsert.  Vi lyssnade till Cape Town Male Voice Choir och South African Navy band. En härligt glad konsert blandad med klassiker, julmusik och armémusik – dvs marscher. Men det är något visst med manskörer  och marscher. Vi fick också höra ”O helga natt” med en duktig solist. Mycket pampigt med bandet och kören i bakgrunden.

Där var några riktiga rysare – dvs ”ståpäls” och det hela avslutades med att hela publiken stod upp och sjöng med i ”O Come, all ye Faithful”. En julsång som vi hör i Sverige också nuförtiden, men som här nere är ett måste bland julsångerna. Nöjda och glada gav vi oss ut på stan för att fixa taxi. För en gångs skull hade vi inte förbeställt. Vi bestämde oss för att gå till ett av hotellen, där vi bott för många år sedan, för att ta en drink. Där var ingen rusning precis, men det hindrade inte att jag fick vänta väldigt länge på min Irish Coffé. Det gick troll i det hela, men det gjorde inte så mycket. Personalen var trevlig och efter en stund kom de och bjöd oss på varsin shot … Det skulle vara färgerna på något av rugby (tror jag) lagens färger, eller om det är något av de andra spelen, som jag inte heller begriper något av. Den bestod av Kaluhá – en god gräddlikör – och något illgrönt. Jodå, den gick att dricka och det gjorde vi väluppfostrat …

Hade bestämt att det inte skulle bli så sent i kväll, men nu sitter jag här mitt i natten. Nu skyller jag på min lillasyster – hon ringde på Skype och hux flux hade det gått en timme och är mycket sent …

 

Länken till Cape Town Male Voice Choir

http://www.ctmvc.org.za/

När jag inte gör sill, eller köttbullar till vår förening så fixar jag med mina bilder. Har skrivit om hur jag skannat in de jag haft tillgång till och försöker att placera dem i någon slags ordning. Ett litet kaos – ingen underdrift – de är inte skannade i datumordning. Dessutom ligger det minst 4 bilder på samma ark, ofta sex. Dessa ska separeras.

Det som jag mindes som så självklart för några år sedan – antagligen många år sedan – det är inte längre självklart. Jag tycker att det ligger mycket närmare i tiden, men när jag räknar på det så gäller det minst 40 år. Faktiskt går det lite lättare att minnas det som hände längre tillbaka. Hur långt tänker jag inte avslöja här – är väl inte lastgammal eller …?

Idag har jag varit och petat på bilderna från min mammas 60-årsdag. Ja, jag petar verkligen, i ansiktet, på händerna och tar bort fläckar – dvs skador på bilden som uppkommit genom åren. Har också skrivit om att det är kärt, men sorgligt – så många av dessa nära finns inte längre. Det som berör mig mest är att ”peta” på händerna. Konstigt hur mycket jag minns allas händer – och hur personligt det är …

Varför jag ”petar” är för att när man skannar in gamla bilder så kommer det ut som pixlar, dvs små rutor. Ju sämre bilden är desto mer måste jag peta för att få fram ett någorlunda resultat. Ibland blir det mycket bra – ibland kan jag inte göra något åt den dåliga bilden.

Men för det mesta är jag glad – så kärt. Så många glada minnen. Jag har verkligen haft lyckan att leva i en härlig familj. Vi var fyra systrar och blev med tre kusiner som extra syskon, två pojkar och en flicka. Jag minns hur glad jag var, hade längtat efter att ha en bror, nu fick jag två. En som var äldre och en som var yngre. Dessutom fick jag en storasyster – slapp vara äldst.

Kanske var det kaos, det minns jag inte så mycket av, bara att det var så lyckligt – i mina ögon. Jag kan inte komma ihåg några tråkiga situationer. Pratade med mamma många gånger, som vuxen, om hur det var för henne. Hon beklagade sig aldrig – det var ett beslut de tog, pappa och hon, när hennes storebror gick bort. Men visst måste det ha blivit mycket annorlunda för dem. De var bara 34 år gamla och nu 7-barns föräldrar – måste räkna efter två gånger, men det stämmer. De var bara 34 år. Kanske är det så att man måste vara i den åldern för att våga …

Nedan kommer några bilder från min härliga familj – hoppas ingen av er misstycker. Jag har varit så glad idag när jag ”petat” på er …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu börjar jag förstå vad man menar med att Internet kan bli beroende framkallande. Har ju mina sajter jag kikar in på varje dag. Nyheterna på SvD, SR och webbkameror för att kolla väderläget i Stockholm. I morse blev jag vittne till en av Vaxholmsbåtarna som lade till vid Skeppsbron bredvid Djurgårdsfärjan, innan den fortsatte mot Grand Hotel. Där finns också många kameror från Kolmården, men det känns inte riktigt ok – de djuren kan inte göra mycket annat än att posera. Gick för första gången in och tittade på schimpanserna, de var där och i full gång, men jag kunde inte avgöra om de var inomhus eller utomhus. I så fall var det nog mycket kallt om rumpan för de individer som satt ner.

Jag har mina två favoriter. Måste varje morgon kolla om Julbocken i Gävle står kvar, faktiskt har jag lite oro i magen när jag öppnar den sajten. Har varit med om att öppna när bocken varit nerbränd, innan man hunnit stänga av kameran. Nu hoppas vi att det inte blir så i år. Så har jag Store Mosse Nationalpark, som jag tipsat om tidigare och visat bilder från. Där har örnarna blivit rena aktörerna … En individ satt idag hela eftermiddagen och hindrade de andra (bl.a. kråkorna) från att få en enda smula. De gav upp, men örnen var kvar tills det blev mörkt. Jag satt nu inte och glodde hela tiden, jobbade med annat under tiden och hade bilden öppen i ena kanten av skärmen.

Den webbkameran är verkligen beroendeframkallande … Förra säsongen såg jag örn vid något enstaka tillfälle, nu har det varit varje dag och jag blir sittande länge och tittar – är ju svårt att slita sig då de är där. De är ofta två individer. Undrar hur det blir för de andra stackars fåglarna, kommer de att svälta ihjäl i vinter då de inte vågar sig fram när örnen kalasar. En Sparvhök var framme idag, men fick lämna innan den ens kom igång att äta – den är väldigt försiktig och avvaktar.

Måste bara dela med mig av de fantastiska bilder jag fångade idag. Det är inte alldeles enkelt att hinna med. Ja, detta blir nog snart en fågelblogg …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag drog vi iväg till Vergenoed Wine Estate för att spela boule med de andra svenskarna. De träffas där varje onsdag. Man börjar med ett glas vitt vin eller vatten, eller kanske bådadera. Sedan blir det spel – för en del är det allvar … 🙂 Men, mest blir det skratt. Banorna gör att det inte går så bra att få bollen att rulla som man vill. Efter att min spelarkompis och jag lett med 7-0, kom de andra i kapp med stormsteg, men vi tog hem det. Sämre gick det i nästa omgång, då var det tvärtom.

Oavsett om man förlorar eller vinner så får alla, som vill, äta lunch efteråt. Det vill alltid maken och jag, det blev strutsfilé för vår del. Idag var det extra roligt vid bordet då vi bl.a. satt med några gamla vänner från tiden i Moçambique.

Det blev en svensk långfilm med Åke Söderblom ikväll, maken somnade men jag höll ut till slut. Det finns alltid inslag som är trevliga, eller tidstypiskt intressanta. Någon Oscarsnominering hade knappast varit aktuell, men för mig var det nostalgi att bl.a. få uppleva tågvagnar inifrån – så såg det ut när vi reste från Blekinge till Hälsingland på 50-talet. Många timmar tog det …

 

Precis som föra året har jag missat mina två väninnor som fyllde år och hade namnsdag igår.

GRATTIS! Marita och Barbro

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev ingen vintur igår, vi var trötta och tanken på att köra långt lockade inte alls. Det blev en kortare tur till Hout Bay och en underbar fiskmiddag,  sjötunga med citronsmörsås. Ingen annan restaurang, antagligen i hela världen, kan göra en sådan sås.

Det blev ingen vintur idag heller – det blev en härlig tur längs västkusten i stället. Ett besök i Darling, som vi inte sett tidigare – det gick ganska fort – staden var minimal.

Vi sökte upp teater/restaurangen där en av Sydafrikas stora komiker håller lunch- eller middagsföreställningar. Pieter-Dirk Uys, kallar sig Evita se Perron. (Klicka på länken om ni vill se mer). Han är en satiriker som driver med det mesta av apartheid, svart o vitt, politiker, höjdare, dåvarande och nuvarande situation i Sydafrika. Ja, han driver med allt – till o med konsten. I galleriet hänger kopior av kända målningar med honom som Evita, bl.a. Monalisa och Skriet. Rätt kul faktiskt – ingen respekt alls … 🙂 Vi har varit på väg dit flera gånger, men det har inte blivit av. Nu har vi ett program och det måste bli av under denna vistelse.

Efteråt fortsatte vi norrut till Langebaan och åt lunch medan vi tittade på två personer som trotsade elementen. Det blåste kraftigt, den en surfade på vanligt sätt, den andre ”vindsurfade” och lyfte ibland ca 10 meter över vattnet. När vi ätit färdigt och skulle gå ner för att fotografera mötte vi båda på stranden …

Vi har förälskat oss i västkusten norr om Kapstaden, det kommer att bli fler resor dit. När vi kom hem åkte alla broschyrer och kartor fram – nu ska det planeras …