Berättade igår om de misslyckade vörtlimporna. En av dem skulle vara en ”gift” på ett House Warming Party, en svenska som flyttat in i vårt hus. I morse jäktade jag fram en ny deg och bakade ut innan jag gick till fredagslunchen med oss svenska damer här i ”kolonin”. Maken var storsint och skulle åta sig att sätta in limporna i ugnen och vänta ut de 40 minuterna för gräddning. Full av förtröstan gav jag mig iväg, limporna jäste exemplariskt och det var bara tio minuter kvar av jäsningstiden innan de skulle in i ugnen – vad kunde gå fel …?

Allt! När jag kom hem och skulle ta limpan så låg där två kolsvarta limpor … Maken var inte hemma – tur för honom, vet precis hur jag i så fall skulle ha använt limporna – antagligen mycket olämpligt – men hur skulle man kunna spåra …? Att äta dem är helt otänkbart. Jag fick helt sonika ta en av limporna från igår, som ju faktiskt var mycket god, vi provsmakade en av dem – men lite för mycket gräddad i min smak. Med röda band såg den riktigt fin ut – mörkbrunt och rött matchar varandra. Jag tog min limpa och gick till partyt. Maken kom efter en stund, han var så glad och tyckte att allt gått så bra – men han hade reagerat på att limporna nog var lite mörka. Jag frågade om han somnat – vilket han inte gjort. Han hade följt instruktionerna till punkt och pricka – men glömt en liten detalj. Jag värmer alltid ugnen till en högre temperatur innan jag sätter in det som ska gräddas – här är det 250 grader – när man sätter in brödet sänker man till den temperatur det ska vara. Den lilla detaljen hade han glömt …

PS. Jag har bakat eget vörtbröd sedan julen 1991 – och det har fungerat. Nu var det tredje baket – samma vecka …