Men det var för några timmar sen … var är det nu? Jo, i travar som väntar på att bli uppeldade när vädret tillåter. Och om allt går som det skall, så skall det snart stå ett annat hus/friggebod på plats.

Barnbarnet och jag sysselsatte oss med varandra. Vi byggde Lego, lade pussel på datorn och spelade Radio Apans spel. Dvs. jag var med en liten stund och visade och sedan fixade barnbarnet allt själv, medan jag fixade köttärslimpor och paté …!

Vet inte vade som for in i mitt huvud i torsdags – på väg hit ut- att jag skulle vilja göra paté. Hade inget recept, men nu står den i kylen och i morgon skall vi testa den. Köttfärslimpan behövde vi inte testa – den är redan slut. Den gjorde ungdomarna slut på (med hjälp av oss), eftersom  de var alldeles slut efter en otroligt arbetsam, men effektiv insats dag …

Nu återstår det att elda upp allt, men vädret måste vara det rätta. Idag har vi varmt, men blåsigt. Allt ligger så prydligt upptravat, så det gör inte så mycket om det dröjer ett tag. Det brukar ju bli fuktigt på hösten och då är det ganska trevligt att elda.

Kvällen avslutade vi på verandan igen. Det är så mysigt – kanske jag skrev igår, men det är inte mindre mysigt för det – med alla lyktorna tända. Går man utanför ljusskenet så är det så många stjärnor – trots närheten till storstaden. Behöver jag skriva att vi njuter …

Idag har det varit en riktig motionsdag för mig, dvs inte politisk utan fysisk. Jag har travat upp och ner för berget, med kryckan. På slutet visste jag precis var jag skulle sätta ner kryckan och de två fötterna. Jag blev till och med så kaxig att jag slängde kryckan – det var lite för modigt.

I morgon skall rivningen börja av det lilla huset, inte en dag för tidigt. Det är ingen som skött om det, trots att det ligger så vackert och platsen är så mysig att vara på. Nu skall det ersättas av en nytt litet hus, som kommer att bli omhändertaget på ett helt annat sätt.

I det lilla huset, som jag en gång i tiden tänkt mig att använda som min arbetsstuga/atelje, så fanns diverse av mitt arbetsmaterial och en massa skräp som ställts dit i väntan på bättre tider eller för transport till containern snarare. Detta skulle nu antingen tas om hand eller bara läggas i två högar – en för brännbart och en för transport till grovsoporna. Är det något som jag inte har svårt för så är det att samla på mig. Jag ser möjligheter i allt … Maken ser inte eller inser inte vari möjligheterna ligger. Hans vanligaste kommentar är: ”Men det här skall vi väl ändå kasta …?!” Jag har nu slutat svara och gör på mitt sätt …

Sonen och hans lilla familj kom ut med mat och en alldeles nyinköpt elsåg – den är så blank och fin, vi får se hur länge. Vi avslutatde kvällen ute på altanen i den varma kvällen med massor av lyktor tända sörplandes goda kräftor. Nu är det dags att sova och ute vräker regnet ner, faktiskt mysigt att sova till regn …

Om det är något jag har blivit bra på det sista tiden så är det att skjuta upp saker och ting. Den här sidan lyckas jag ibland förtränga i flera dagar, jag har inte ens dåligt samvete för jag kommer fakatiskt inte ihåg den. Det upplever jag som underligt, jag som alltid hade dåligt samvete om jag inte skrev – men framför allt satt jag ibland uppe halva natten för att den skulle skrivas.  Hur kan det ha  blivit så?  …

Nu har jag nytt tangentbord – som fungerar så fantastiskt bra, dvs så härligt att skriva på att det extra som jag använt inte är aktuellt.

Sedan jag skrev sist så har det kanske inte hänt så mycket att rapportera. En viktig händelse har dock inträffat – svärsonen har fyllt 40. Nu börjar de komma ikapp, den yngre generationen, och vore det inte så att vi hela tiden går före så skulle jag säga att nu är vi nästan jämnåriga. Själv upplever jag mig som 42. Gammalt nog. Det var då som jag ”landade” efter stora förändringar i mitt liv, vilket har gjort att denna ålder ”ligger kvar” – jag har stannat där – 42 år. Det spelar ingen roll att det blivit jämna födelsedagar sedan dess. Det är ”verkligheten som gäller” – dvs 42 … 😉

Har nu hittat kameran, den var inte kvar på ön, den hade gömt sig mot den mörka botten i min ryggsäck – som jag letat igenom flera gånger. När jag bara för att övertyga maken om att jag tittat där så många gånger och att den inte var där – så var den där.

Men den innehåller bara ”gamla” bilder. Några fantastiska på de otroliga solnedgångar som vi har här i Stockholm. Men jag har fått kritik för att det blir för mycket av solnedgångar, så ni slipper …

Nu sitter jag här med min egen ”nygamla” dator … Hur klarade man sig förut utan dator, vad gjorde man? Och vad är det  man slutat göra som man gjorde förr, men som man rimligtvis inte hinner göra nu?

Datorn kom hem från farbror doktorn samtidigt som jag. Maken hämtade oss båda, så nu sitter/halvligger vi här i soffan. Hittills så är det bra med oss båda och det är en fröjd att kunna använda den som laptop igen. Jag har nog skrivit det förut, men skriver igen.

Datorn har fått nytt tangentbord och batteri. Jag har fått en massa brosk borttaget från ovnsidan på min tå och förhoppningsvis skall jag kunna ha normala skor i framtiden. Men innan dess skall jag ligga här med foten i högläge i några dagar.

Maken passar upp och det gör han bra – hittills, men mina önskningar har kanske inte varit så storslagna än. En kopp kaffe, ett glas vatten och en bit leverpastej fick ersätta ett mål mat som medicinen skulle intas tillsammans med. Det låg också på makens lott att fixa middag, det gjorde han med bravur. Som starter fick vi lant- och murkelpaté och sedan blev det kräftor – jättegoda. Hinner nog bli bortskämd här de närmaste dagarna, kan man be om kräftor igen …

Nu skall jag hoppa in till sängen med hjälp av kryckorna, hoppas att grannarna sover …..