Maken och jag umgås via telefon just nu – det går faktiskt bra. Han svälter inte ihjäl, vilket jag ibland tror att han kommer att göra då vi är tillsammans och jag inte har tid att fixa maten … 😉  Han är faktiskt duktig på både det ena och det andra, om han är själv. Vet inte vad jag har för inflytande på honom, men mitt sällskap gör honom ”hjälplös”. Jag vill ju gärna tolka detta positivt.

Det underliga är att nu börjar jag bli som han, dvs som han är när vi är tillsammans. När jag blir ensam så vet jag inte hur man lagar mat – det är i alla fall mycket tråkigt. Jag får verkligen tvinga mig till det, visserligen har jag ”uppfunnit” en hel del goda rätter vid dessa tillfällen, ibland har det inte smakat alls – det beror på slumpen – man tar vad man haver …

Igår kom jag på en rätt som jag gärna delar med mig av. Jag hade en portionsbit lax och lite bladspenat i frysen, några små överblivna ostbitar (getost och mjuk mögelost – går säkert lika bra med hård mögelost) i kylen och en skvätt grädde.

Jag tinade spenaten i lite smör och sedan tillsatte jag en skvätt grädde och laxfilén skuren i bitar. Strax innan laxen vär färdig tillsatte jag ostarna, skurna i små bitar och de fick smälta ner. Lite salt och peppar och jag lovar det blev gott!!

Rätten är väl värd att pröva.

Jag skulle upp tidigt i morse, har kommit med i en intressant kurs och den börjar kl 9.00 – i Gustavsberg. Eftersom maken har bilen så skulle jag ta bussen. Inga problem, det tar ca 50 minuter totalt. Problemet är att vakna …

Ändå hade jag varit duktig och lagt mig tidigt, kl 23.30 låg jag i sängen – det är tidigt. (Just nu är klockan 02.35, men jag har bestämt mig för att komma ikapp här i dagboken.) Klockan – dvs, telefonen som det ju numera är – larmade som vanligt och jag stängde av som vanligt. Jag är blixtsnabb, tror ingen slår mig där. Lika fort igen så somnar jag om. Jag brukar vilja ha upprepning ca 20 minuter innan jag känner mig redo att stappla upp. Något hände i morse, vet inte om jag låg och kramade avstängningsknappen eller om telefonen har gett upp.

Jag somnade in så skönt tills maken ringde. Det tog några sekunder innan jag fattade att telefonen ringde, innan jag visste var jag befann mig – är ju lite olika – och till sist: Vart var telefonen. Jag som alltid ligger och sträcker ut mina stackars onda leder och inte minst fötter innan jag stiger upp, fick kasta (läs stappla) mig upp och hittade en telefon.

”Sedan gick allt som en dans” och jag åkte iväg och klarade av min kurs. Maken mötte efter kursen och hoppades nog på att jag skulle följa med till ön, men det räckte att han fick bjuda mig på lunch, jag åkte tillbaka till stan och han till ön. Sedan talas vi vid på telefon och talar om för varandra hur mysigt det är där vi befinner oss – han vinner i regel, men det låtsas jag inte om …

Så klart att denna måste ses efter, eller hur …?

Trots att middagen igår började tidigt så kände vi oss så pigga att det blev en sen kväll i alla fall och det kändes i morse. Maken var uppe relativt tidigt, men jag sover alltid som bäst då han stiger upp – oavsett tid. Idag behövde jag det nog också, det blev en sen morgon och en seg förmiddag.

Vi skulle åka till ön, men jag bestämde mig för att stanna i stan, måste ju ta hand om blommorna. Den gudomliga bukett jag fick den 3 september av maken. Det börjar kännas som om att jag inte har tid att åka dit ut.  Jag måste packa ihop datorn och packa upp den där ute och komma igång – vilket jag vet att det är segt.  Jag börjar dessutom ”boa in” mig här i stan, kanske det känns så bra eftersom det är så mörkt på kvällarna och jag uppskattar bekvämligheterna i stan.

Maken åkte själv, han börjar bli riktigt självständig 😉  Jag menar att han faktiskt klarar av att fixa mat till sig själv. Själv är jag inte så duktig att fixa middag, men jag kom ikapp lite på datorn + att jag spelar in program som jag skall ha med ner till SA, men de måste brännas över på DVD och det tar tid. Några minuter blev det på balkongen i alla fall, men det är korta stunder – det är höst nu och det är bara solen som värmer.

När det blev kväll så unnade jag mig att titta på Midsommer Murders, de tidigare avsnitten ligger på DVD för att avnjutas i SA. Vet inte om jag skrivit att TV-programmen där nere är urdåliga, så jag har försökt att spela in sånt som jag tycker om – engelska deckare. Den som spar han har …

Solen sken till och från. Vi var bjudna på middag till sena eftermiddagen, det är så nuförtiden, vi orkar inte vara uppe så länge. Eftersom present skulle köpas till barnbarnets födelsedag så bestämde vi att åka tidigare och hoppa av vid ett köpcentrum på vägen. Vilket vi gjorde.

Jag hankade mig fram med hjälp av kryckan och ett par  skor som inte var så bra, men det är inga just nu. Efter ett rännande fram och tillbaka i detta stora centrum – med besök i alla kända butiker, blev säkert någon km totalt – så var jag så slut att jag sjönk ner i en skön fåtölj på en servering med ett glas vatten, maken skulle köpa var sin kopp kaffe. Vanligt kaffe. Efter en minut kom han tillbaka och var tämligen upprörd över priset och sade att: ”Här vägrar jag att köpa kaffe”. Jag hade vilat foten i en minut och hunnit svälja en Alvedon, men vad gör man inte för en upprörd make – som jämför priserna med SA. Det gör jag också, men just då tyckte jag nog att det var värt det …

Jag linkade tillbaka genom hela köpcentrumet – utan present – av alla de butiker jag besökte så fanns inte det jag skulle ha. Hur märkvärdigt kunde det vara att hitta ett nattlinne till en blivande sex-åring – jo, totalt omöjligt!!

Vi kom till busshållplatsen samtidigt som bussen och fortsatte mot våra vänner. Där blev vi mottagna med en kram och ett glas vitt kallt vin – så ljuvligt, jag fick dessutom en pall till min fot. Värden bistod också med en kudde och den kände sig som en prinsessa. Själv var jag mycket tacksam och vinet var gott.

Vi beundrade värdfolkets ombyggnad – de har haft arbetsplats hela sommaren och nu var det äntligen färdigt. Och vi kan bara gratulera det blev mycket bra. Jag lämnade över kameran till maken …

Kära värdpar – Tack så mycket för en trevlig kväll och en mycket delikat middag!!

Jag har så svårt att få tid med detta – igen – har så mycket annat som pockar på uppmärksamhet.

I fredags var vi på begravning, det var vår granne som gått bort. Det är alltid så sorgset med begravningar, men familjen hade ordnat ett mycket fint program. Det var många människor som slutit upp, vår granne hade uppnåt enb mycket aktiningsvärd ålder och det var hans vänner som kom till begravningen. Så det var underbart att se dessa äldre gentlemen och damer, vi var bland de yngre (om man inte räknar familjen) men jag är inte så säker på att vi de piggaste.

Utanför kyrkan blåste det starka vindar med snabba moln som gjorde att solen sken in i kyrkan som den ville – hösten gjorde sig påmind. Utanför kyrkan växte det champinjoner – jag fick tvinga mig till att inte plocka dem …

Idag är det en speciell dag …

Det är min mammas födelsedag, hon skulle ha blivit 83. Jag pratar fortfarande med henne och ikväll har det blivit ett trevligt litet samtal framför hennes foto med ett glas vin.

Vi har haft så många mysiga stunder tillsammans, jag trivdes verkligen i hennes sällskap.Denna vecka brukade jag åka upp till Hälsingland för att fira hennes födelsedag och för att stänga hennes stuga inför vintern. Vi satt i stugan och eldade i vedspisen, åt god mat och drack gott vin medan vi pratade och pratade. Hon kunde verkligen berätta min mamma. Jag pratade alltid om att jag skulle ta med en bandspelare och banda allt – men det blev inte av. Även om jag inte kommer ihåg allt så kan ingen ta ifrån mig minnet av dessa mysiga stunder.

Det blev alltid en tur ut i skogen för att plocka lingon. De sista åren så hade vi ett särskilt ställe, där hon med stor möda tog sig över ett dike och där plockade vi varsin hink, vilade på varsin stubbe och drack vårt medhavda kaffe och åt mackor. Så mysigt … Efteråt satt vi i trädgårdsmöbeln och rensade lingonen medan vi drack lite vin och trivdes. Jag minns bara vackert väder …

Det är också vår förlovningsdag. Vi förlovade oss i Istanbul och hittade en telefonautomat, som vi matade med mynt och ringde till mamma – som satt i skogen i Hälsingland – för att gratulera på födelsedagen och berätta om förlovningen. Då var det ett mirakel att stå där och höra hur samtalet kopplades fram station för station med ett metalliskt ljud. Detta var långt före mobiltelefonernas tid – så oändligt mycket mer märkligt och fantastiskt när mamma svarade i andra änden.

Maken har verkligen gjort mig glad idag. Han åkte till stan och köpte krabba (jättegod), bubbel (jättegott) och den mest fantastiska bukett – i sydafrikastil. Vi skålade i våra gamla vackra champagne”skålar” i slipad kristall. Vi njöt av den goda krabban. Bordet var dukat med den vackra buketten och levande ljus – det är ju mörkt nu på kvällarna och så mysigt – så snabbt det har förändrats. Riktigt romantiskt, jag försökte tindra ögonen – så gott det nu gick bakom läsglasögonen. Vet inte hur mycket maken uppfattade bakom sina …

Det är också den dagen då jag tagit bort stygnen efter operationen, visserligen skuttar jag inte omkring. Men, det ligger nu bakom mig. Nu hoppas jag på skapligt väder ett tag till så att jag kan fortsätta gå i mina öppna skor – åtminstone några dagar till.

Nu skall jag språka lite med mamma en stund innan jag kryper i säng …