Kompisen är allvarligt sjuk … Jag jobbar på – så gott jag kan. För närvarande heltids jobb och snart har jag 50 % övertid på det. Kompisen skulle behöva ”vila”, men framför allt ”startas om”. Men jag är mitt i ett stort jobb som jag gör i Word och är i desperat behov av min ”programskiva” som ligger i Sverige. Har fått vissa löften om att kunna få ner den i början på nästa vecka – men får inte kontakt med huvudpersonerna …

Under tiden så jobbar jag vidare, håller tummarna under tiden. Kanske kan jag bli klar med sidorna och publicera i Kompisens nuvarande skick. Det är jättenervöst och jag drömmer om det på nätterna. Då har jag diverse konstiga lösningar – men de leder ingen vart, jag är bara stressad när jag vaknar …

Igår satt jag uppe till halv tre och rensade mitt gamla mailprogram Thunderbird – som tydligen lagrar allt på hårddisken. Det är fortfarande hundratals mail kvar … Då hittade jag mail som visade att jag har haft stora problem hela tiden med detta mailprogram.

Nu är klockan åter långt efter midnatt och jag skall lägga mig ”i tid i kväll” …

Jag har haft några timmar i kväll som varit trevliga, först en middag med vänner och sedan fortsatte vi till en konsert. När jag kom tillbaka hade jag ett mail med en videosnutt som var bland det roligaste jag sett de sista åren. När jag tittat på den några gånger så började kompisen ”låta” så jag stängde videon och startade om Kompisen …

Vi sitter i en rävsax, Kompisen och jag. Tidningssidorna som jag skriver i Word och Kompisen som måste  ”Reload”, men då måste jag ha min Office-cd,  som är i Sverige . Annars måste jag bli klar, hinna publicera och sedan kan jag ”ladda om” och välja Open Office …

Idag fick Kompisen hicka eller om det var sura uppstötningar. Grafikkortet lade av, men det har det gjort många gånger, och då kommer allt upp groteskt stort på skärmen. Man kan i lugn och ro spara och stänga de dokument man jobbar med och sedan startar man om. Har blivit van vid detta nu. Det händer faktiskt inte lika ofta som det gjorde för ett år sedan. Det hände inte i somras, så jag lämnade inte in den. Bara för att återkomma första veckan när jag var tillbaka här nere …

I vilket fall stängde jag ner och startade om – då fick jag hicka, ja det räcker nog inte. Hon startade och så kom det upp jobbiga meddelanden om att det inte gick starta i vanligt läge och att det jag jobbade med inte skulle kunna sparas … Att Explorer (använder aldrig det) och andra program – nånting – stod och laddade upp …

Start sidan såg helt annorluna ut, precis som när datorn var ny. Där stod något om Think Vantage – som är något bra i min dator, har jag förstått – men det har inte varit aktivt sedan jag vet inte när. Ikonlisten längst ner till vänster var helt tom. Skypen kom inte upp och i stort sett alla ikoner på skrivbordet försvann. Min stora skärm stängdes av och den på laptopen kopplades in igen. Den stora kom igång efter en stund, med mycket förstorad text, så man såg inte startmenyn. Då var jag mycket glad att skärmen på min laptop var igång.

När jag skulle starta mozilla, vars ikon låg på skrivbordet, fick jag frågan om jag ville ladda ner programmet. Jag tackade nej – men programmet kom upp efter några sekunder och önskade mig välkommen till Mozilla.

Då gick jag in och satte mig hos maken … Jag pratade och pratade och funderade på vad som hänt – han såg plågad ut – men vad gör man på kvällen och så här långt hemifrån, han får finna sig i att vara den som får lyssna. Ungarna säger ”Du och dina datorer” – men det är faktiskt inte jag som gör dessa grejer …

När jag pratat av mig, maken var helt matt – det brukar ha den effekten, jag får ”trösta” honom … Så gick jag helt enkelt in och stängde av datorn – väntade en stund och startade på nytt. Bilden var på laptopen och den stora suddiga var på den stora skärmen. Sedan slocknade båda två. Om jag hade en klump i magen innan så var det en stor sten nu. Detta tillstånd varade i några minuter – tyckte jag, men det handlade om några sekunder. Sedan hoppade den stora skärmen igång. Min egen skärmbild kom upp, alla ikonerna både på skrivbordet och i listen fanns där, liksom Skype.

Vet inte om ni kan förstå hur lättad jag var, annars hade jag fått leta alla www adresser, lösenord, bokmärken osv och lägga in på nytt … Nu kommer jag att få göra det i alla fall den dag jag gör min reload, men då bestämmer jag själv och kan ta fram allt detta i lugn och ro.

Nu ser allt ut som vanligt … Det där med datorer … Finns det någon som begriper sig på det …?

Måndag igen, men för mig kan det lika gärna vara vilken dag i veckan som helst – utom fredag. Då är det något speciellt, då blir det lite extra festligt med maten – är åtminstone tanken – ett avslut på vardagen och en början på helgen. De senaste veckorna har det dessutom varit lunch med damerna i föreningen. Vi är så trevliga …

Men jag kan inte förlika mig med att tiden går så fort – har skrivit om det tidigare, jag vet – men den går i alla fall för fort. Har snart varit här i två månader – hur är det möjligt. Jag som ser fram emot en lång tid här i mitt älskade Sydafrika. Med den här takten är jag snart hemma igen. Visserligen gillar jag Sverige också, men det är inte det som är problemet – det är tiden. Får den gå hur fort som helst …

Maken har ju blivit pensionär – han har hur mycket tid som helst att spendera på vad han vill. Jag har hur mycket som helst att göra, en dålig kombination. Idag blev det i alla fall bestämt att vi skulle åka till Waterfront och titta på den andra filmen av Stig Larssons filmatiserade böcker. Jag lämnade datorn och vi styrde kosan mot vår gamla favorit restaurang, de hade gjort om den del … Det har inte hänt på flera år – jo, de satsade på större parasoller som inte far iväg i stormen för några år sedan. Vi kände fortfarande igen en del av personalen, men vår ”egen” kypare var inte kvar. Jag tänkte fråga om honom, men maken tyckte det skulle vara pinsamt. Eftersom jag inte kände igen damen i receptionen så lät jag det vara. Så nu lever jag i ovisshet om han finns kvar eller ej.

Det var riktigt roligt att vara tillbaka i Waterfront – så jag måste försöka komma ifrån lite mer. Jag tänker alltid – efter det här osv …

Filmen var bra, men det är mycket våld – det är det ju i böckerna också. Jag vet inte om jag skrivit att jag har blivit med hörapparater. Måste säga att det är helt suveränt. Jag kopplar upp mig på hörslingan som finns i alla moderna lokaler – i biosalongen idag och konsertlokalen i förrgår, eller var det igår …? Tiden …

Jag slipper alla de problem som jag haft genom åren. Inte minst att behöva hålla för öronen när det blir för mycket bas eller för högt ljud. Jag har numera mitt egna inbyggda ”bio-surond ljud”. (hur nu det stavas?) Fungerar helt fantastiskt hur än det stavas. Jag hör också vad de säger även om det ligger musik i bakgrunden – det har jag inte gjort på flera år. Skall bli spännande att se hur det fungerar när jag kommer på en föreställning med massor av skratt – har ju inte hört slutet på en rolig historia på flera år.

Vill också meddela att Kompisen mår bättre och bättre. Ett stort problem verkar däremot vara mailprogrammet Thunderbird. Enligt det har jag ca 3500 mail – har rensat 1000 idag innan jag åkte till Waterfront. Men när jag startade om programmet när vi kom tillbaka så låg flera av mina raderade mail kvar i inboxen. Jag skriver nu om min gmail adress. Öppnar jag gmail i Google så har jag bara dryg tre hundra …

”Ja, ja – du och dina datorer”, som mina barn säger. ”Ja, ja – jag och mina datorer”. Men jag vill lägga till : ”och mina urmelkottar …”

Jag glömde – igen … Minnet har en lätt teflonyta och igår var den nyputsad. Lite konstigt är det att jag glömmer – sitter ju faktiskt framför min Kompis hela dagarna. Hon får faktiskt slita …

Tror att jag skrivit om att jag börjat på en tidning för föreningen, har fått ihop massor – det är faktiskt roligt. Börjar dessutom förlika mig med Windows Word – som är enda hindret – faktiskt. Den mesta tiden går åt till att överlista programmet och få den design på sidan som jag vill ha – ofta får jag nöja mig det som blev.

Igår var det mulet – hurra! Det betyder att jag inte behöver känna dåligt samvete för att jag inte tar den där fantastiska promenaden längs havet. Jag hann massor. Sedan var det dags att byta om, vi skulle på konsert i City Hall och lyssna till ”arméorkestern”. Varför jag skriver så är för att jag inte kommer ihåg vad de heter. Men det är Flottans orkester. Biljetterna är nästan gratis och de ville att man skulle ta med en leksak för att skänka till barn som julklapp. Vi valde en docka med både kam, mössa och handväska, makens val. Hoppas att den kommer till glädje.

Sedan köpte vi ett glas vin i foajen – för den goda sakens skull. Medan vi drack vinet kom en person som spelade säckpipa, iförd full mundering från något skotskts kompani – så tror jag inte att det heter, men mannen var från något slags kompani från Skottland. Jag måste medge att jag tycker det är något speciellt med säckpipa och särskilt när man står några meter ifrån och ser hur han först blåser upp säcken och sedan sätter igång.

Konserten började inte alls med militärorkestern – in kom det massor med män i svarta kostymer och vinröda flugor. Cape Town Male Voice Choir, efter kom en kvinnlig dirigent, kvinnlig pianist med kvinnlig notvändare. Så fantastiskt! Vilken inlevelse och efter några nummer så kommer det in en helt underbar Mezzo Soprano från Bulgarien. Hon sjöng tillsammans med kören och med denna fantastiska dirigent … Går inte att beskriva upplevelsen.

Sedan kom militärorkestern och det blev ett helt annat ”stuk” på musiken, men musikvalet var valt med humoristisk syn. Bland annat spelade man några Michael Jackson låtar och det kom upp en kille som dansade street dance – otroligt bra. Jag älskar att gå på konsert här i Kapstaden – man blir nästan alltid överraskad av musikvalet. Sådan musikglädje och dessutom är de så duktiga musikaliskt …

Med stor glädje återvände vi hem, samma taxichaufför som vi åkte in med erbjöd sig att hämta oss efter konserten – en service som vi verkligen uppskattar. Maken kröp i säng, men jag fick kärt samtal från andra sidan Atlanten. Yngsta barnbarnet börjar bli så stor nu att vi kan prata och skriva via Skype till varandra.

Idag har jag jobbat framför datorn igen, sedan kom det åter en kär påringning från andra sidan pölen och vi skrev lite och pratade lite. Måste alla barn ha så bråttom att växa upp …

GRATTIS! På födelsedagen kära barndomskamrat – jag skriver inte hur många år, för egentligen är det nog inte på riktigt …

Ibland undrar jag om jag egentligen är normal. En normal människa lägger sig på kvällen och sover sin nattsömn, ca 7 – 8 timmar. Jag påbörjar min kreativa tankeverksamhet vid ca 21 och mellan 23 – 24 är den på topp. Då kommer inspirationen och alla möjligheter – det finns faktiskt ingen gräns och att det är tiden på dygnet som bestämmer att nu skall jag sluta tänka och lägga mig att sova i stället, det köper jag inte …

Det här är mycket svårt att förklara för ”normala” människor – för jag vill ju gärna tro att jag också är normal. Men, visst – jag inser ju skillnaden …

Idag är det fredag och jag har lyft näsan från min skärm, försett mig med solglasögon och promenerat till Fredagslunchen med damerna. När jag träffade dem så insåg jag direkt varför jag sliter så med denna förening. Vi hade så trevligt – samtalsämnena var hur många som helst – liksom skratten …

Vi, jag – glömde tid och rum, maken ringde och undrade var jag var – vi var bortbjudna om en halvtimme. Värdinnan var med på lunchen och jag tror hon var ganska lättad när jag ringde och talade om att vi skulle bli försenade – min gissning …

Efter en god middag så promenerade vil till en teater där vi såg Evita, den var bra och dålig. Vi borde antagligen läst manus innan. Jag har sett föreställningen för ca ”hundra år” sedan i Stockholm, men tror inte det var samma pjäs … Min uppfattning … 😉

Oavsett så var musiken bra …

Jag skriver så mycket på dagarna, så den här tiden på kvällen är hjärnan alldels tom. Finns inte heller så mycket att berätta om, ni kan läsa gårdagens. Skillnaden är att idag har jag inte varit ute – inte ens suttit på balkongen.

Jag har producerat ytterligare några sidor. Det som tar tid är att lägga upp mallar och komma ihåg var jag skrivit de anteckngar med indéer eller text, som poppat upp vid fel tillfälle.

Nu har jag faktiskt kommit långt på väg, skall skriva några artiklar till och förhoppningsvis får jag några också som jag bett om. Sedan skall säcken knytas ihop. Jag hoppas att allt är klart till första advent.

Kompisen har stånkat på och låter lite irriterad ibland, men jag försöker smyga så gott det går i hennes innandöme. Idag har jag fått en ny klocka på väggen som låter så annorlunda mot den gamla, den tickar inte utan har något stressat konstigt ”nåt” som låter, ibland måste jag sluta för jag tror att det är Kompisen som låter konstigt …

Nu skall jag ta lite egen tid innan jag kryper i säng. En dusch, det är inte lika varmt idag, men fuktigt … Så en dusch, en whisky (har jag förtjänat …) och en patiens …