Ibland undrar jag om jag egentligen är normal. En normal människa lägger sig på kvällen och sover sin nattsömn, ca 7 – 8 timmar. Jag påbörjar min kreativa tankeverksamhet vid ca 21 och mellan 23 – 24 är den på topp. Då kommer inspirationen och alla möjligheter – det finns faktiskt ingen gräns och att det är tiden på dygnet som bestämmer att nu skall jag sluta tänka och lägga mig att sova i stället, det köper jag inte …

Det här är mycket svårt att förklara för ”normala” människor – för jag vill ju gärna tro att jag också är normal. Men, visst – jag inser ju skillnaden …

Idag är det fredag och jag har lyft näsan från min skärm, försett mig med solglasögon och promenerat till Fredagslunchen med damerna. När jag träffade dem så insåg jag direkt varför jag sliter så med denna förening. Vi hade så trevligt – samtalsämnena var hur många som helst – liksom skratten …

Vi, jag – glömde tid och rum, maken ringde och undrade var jag var – vi var bortbjudna om en halvtimme. Värdinnan var med på lunchen och jag tror hon var ganska lättad när jag ringde och talade om att vi skulle bli försenade – min gissning …

Efter en god middag så promenerade vil till en teater där vi såg Evita, den var bra och dålig. Vi borde antagligen läst manus innan. Jag har sett föreställningen för ca ”hundra år” sedan i Stockholm, men tror inte det var samma pjäs … Min uppfattning … 😉

Oavsett så var musiken bra …