När jag inte gör sill, eller köttbullar till vår förening så fixar jag med mina bilder. Har skrivit om hur jag skannat in de jag haft tillgång till och försöker att placera dem i någon slags ordning. Ett litet kaos – ingen underdrift – de är inte skannade i datumordning. Dessutom ligger det minst 4 bilder på samma ark, ofta sex. Dessa ska separeras.

Det som jag mindes som så självklart för några år sedan – antagligen många år sedan – det är inte längre självklart. Jag tycker att det ligger mycket närmare i tiden, men när jag räknar på det så gäller det minst 40 år. Faktiskt går det lite lättare att minnas det som hände längre tillbaka. Hur långt tänker jag inte avslöja här – är väl inte lastgammal eller …?

Idag har jag varit och petat på bilderna från min mammas 60-årsdag. Ja, jag petar verkligen, i ansiktet, på händerna och tar bort fläckar – dvs skador på bilden som uppkommit genom åren. Har också skrivit om att det är kärt, men sorgligt – så många av dessa nära finns inte längre. Det som berör mig mest är att ”peta” på händerna. Konstigt hur mycket jag minns allas händer – och hur personligt det är …

Varför jag ”petar” är för att när man skannar in gamla bilder så kommer det ut som pixlar, dvs små rutor. Ju sämre bilden är desto mer måste jag peta för att få fram ett någorlunda resultat. Ibland blir det mycket bra – ibland kan jag inte göra något åt den dåliga bilden.

Men för det mesta är jag glad – så kärt. Så många glada minnen. Jag har verkligen haft lyckan att leva i en härlig familj. Vi var fyra systrar och blev med tre kusiner som extra syskon, två pojkar och en flicka. Jag minns hur glad jag var, hade längtat efter att ha en bror, nu fick jag två. En som var äldre och en som var yngre. Dessutom fick jag en storasyster – slapp vara äldst.

Kanske var det kaos, det minns jag inte så mycket av, bara att det var så lyckligt – i mina ögon. Jag kan inte komma ihåg några tråkiga situationer. Pratade med mamma många gånger, som vuxen, om hur det var för henne. Hon beklagade sig aldrig – det var ett beslut de tog, pappa och hon, när hennes storebror gick bort. Men visst måste det ha blivit mycket annorlunda för dem. De var bara 34 år gamla och nu 7-barns föräldrar – måste räkna efter två gånger, men det stämmer. De var bara 34 år. Kanske är det så att man måste vara i den åldern för att våga …

Nedan kommer några bilder från min härliga familj – hoppas ingen av er misstycker. Jag har varit så glad idag när jag ”petat” på er …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu börjar jag förstå vad man menar med att Internet kan bli beroende framkallande. Har ju mina sajter jag kikar in på varje dag. Nyheterna på SvD, SR och webbkameror för att kolla väderläget i Stockholm. I morse blev jag vittne till en av Vaxholmsbåtarna som lade till vid Skeppsbron bredvid Djurgårdsfärjan, innan den fortsatte mot Grand Hotel. Där finns också många kameror från Kolmården, men det känns inte riktigt ok – de djuren kan inte göra mycket annat än att posera. Gick för första gången in och tittade på schimpanserna, de var där och i full gång, men jag kunde inte avgöra om de var inomhus eller utomhus. I så fall var det nog mycket kallt om rumpan för de individer som satt ner.

Jag har mina två favoriter. Måste varje morgon kolla om Julbocken i Gävle står kvar, faktiskt har jag lite oro i magen när jag öppnar den sajten. Har varit med om att öppna när bocken varit nerbränd, innan man hunnit stänga av kameran. Nu hoppas vi att det inte blir så i år. Så har jag Store Mosse Nationalpark, som jag tipsat om tidigare och visat bilder från. Där har örnarna blivit rena aktörerna … En individ satt idag hela eftermiddagen och hindrade de andra (bl.a. kråkorna) från att få en enda smula. De gav upp, men örnen var kvar tills det blev mörkt. Jag satt nu inte och glodde hela tiden, jobbade med annat under tiden och hade bilden öppen i ena kanten av skärmen.

Den webbkameran är verkligen beroendeframkallande … Förra säsongen såg jag örn vid något enstaka tillfälle, nu har det varit varje dag och jag blir sittande länge och tittar – är ju svårt att slita sig då de är där. De är ofta två individer. Undrar hur det blir för de andra stackars fåglarna, kommer de att svälta ihjäl i vinter då de inte vågar sig fram när örnen kalasar. En Sparvhök var framme idag, men fick lämna innan den ens kom igång att äta – den är väldigt försiktig och avvaktar.

Måste bara dela med mig av de fantastiska bilder jag fångade idag. Det är inte alldeles enkelt att hinna med. Ja, detta blir nog snart en fågelblogg …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag drog vi iväg till Vergenoed Wine Estate för att spela boule med de andra svenskarna. De träffas där varje onsdag. Man börjar med ett glas vitt vin eller vatten, eller kanske bådadera. Sedan blir det spel – för en del är det allvar … 🙂 Men, mest blir det skratt. Banorna gör att det inte går så bra att få bollen att rulla som man vill. Efter att min spelarkompis och jag lett med 7-0, kom de andra i kapp med stormsteg, men vi tog hem det. Sämre gick det i nästa omgång, då var det tvärtom.

Oavsett om man förlorar eller vinner så får alla, som vill, äta lunch efteråt. Det vill alltid maken och jag, det blev strutsfilé för vår del. Idag var det extra roligt vid bordet då vi bl.a. satt med några gamla vänner från tiden i Moçambique.

Det blev en svensk långfilm med Åke Söderblom ikväll, maken somnade men jag höll ut till slut. Det finns alltid inslag som är trevliga, eller tidstypiskt intressanta. Någon Oscarsnominering hade knappast varit aktuell, men för mig var det nostalgi att bl.a. få uppleva tågvagnar inifrån – så såg det ut när vi reste från Blekinge till Hälsingland på 50-talet. Många timmar tog det …

 

Precis som föra året har jag missat mina två väninnor som fyllde år och hade namnsdag igår.

GRATTIS! Marita och Barbro

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev ingen vintur igår, vi var trötta och tanken på att köra långt lockade inte alls. Det blev en kortare tur till Hout Bay och en underbar fiskmiddag,  sjötunga med citronsmörsås. Ingen annan restaurang, antagligen i hela världen, kan göra en sådan sås.

Det blev ingen vintur idag heller – det blev en härlig tur längs västkusten i stället. Ett besök i Darling, som vi inte sett tidigare – det gick ganska fort – staden var minimal.

Vi sökte upp teater/restaurangen där en av Sydafrikas stora komiker håller lunch- eller middagsföreställningar. Pieter-Dirk Uys, kallar sig Evita se Perron. (Klicka på länken om ni vill se mer). Han är en satiriker som driver med det mesta av apartheid, svart o vitt, politiker, höjdare, dåvarande och nuvarande situation i Sydafrika. Ja, han driver med allt – till o med konsten. I galleriet hänger kopior av kända målningar med honom som Evita, bl.a. Monalisa och Skriet. Rätt kul faktiskt – ingen respekt alls … 🙂 Vi har varit på väg dit flera gånger, men det har inte blivit av. Nu har vi ett program och det måste bli av under denna vistelse.

Efteråt fortsatte vi norrut till Langebaan och åt lunch medan vi tittade på två personer som trotsade elementen. Det blåste kraftigt, den en surfade på vanligt sätt, den andre ”vindsurfade” och lyfte ibland ca 10 meter över vattnet. När vi ätit färdigt och skulle gå ner för att fotografera mötte vi båda på stranden …

Vi har förälskat oss i västkusten norr om Kapstaden, det kommer att bli fler resor dit. När vi kom hem åkte alla broschyrer och kartor fram – nu ska det planeras …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är jag trött …

Julmiddagen är över och det var trevligt att vara enbart gäst. Jag gruvade mig för att köra dit och hem. Dit är det dagsljus, men jag har ännu inte kört här nere sedan vi kom. Vänstertrafik och manuellt växlad bil – liten – ingen kraftig Saab. Några dårar råkade vi ut för – sådana som kör slalom, här var det tre filer som korsades med minsta marginal. Det gäller att försöka hålla avstånd. Ett avstånd som genast fylls av någon annan bilist.

Vid ankomsten blev det glöggmingel och det var så roligt att kunna gå omkring i lugn och ro och bara vara ”trevlig”. Sedan satte vi oss till bords och försåg oss med mat. Sillen gick hem, ja, den fick beröm. Men man vet inte säkert om det beror på att den var så god, eller om det är känslan av att få äta ”svensk” sill så långt hemifrån … själv fastnade jag för Janssons frestelsen – som var utsökt. Vi har två damer som brukar göra den och då den är perfekt, krämig och så god. Men i år är de inte här och jag undrade lite hur det skulle bli. Men de två som gjorde den i år fick med beröm godkänt. Jag gick faktiskt och tog om – trots att jag vet att det kommer att straffa sig i morgon genom en förstörd mage. Klarar inte av att äta potatis längre. När jag var liten fick jag alltid ont i magen av potatismos, jag älskar hemgjort potatis mos. Jag får inte ont i magen längre, men den protesterar å det bestämdaste dagen efter …

Vi får se hur det blir i morgon, vi har ju hyrt bil och en biltur in i vindistriktet är planerad.

Ingen fågelskådning idag …

 

Var inne på webbkameran idag igen på Store Mosse Naturreservat – ingenting hände på många timmar. Så kom en – vad som såg ut som en fiskgjuse, som vi såg häromdagen också – men, det stämmer inte riktigt att den ska vara kvar och att den äter kött. Men det är den enda fågel som passar in på färger och storlek. Den satt och åt länge och sedan satt den och sov i drygt en halvtimme. Jag satt och väntade, ville se när den flög. När den flög hann jag se ett vinslag – kameran uppdateras med ett visst mellanrum – sedan var den borta. Jag gick ut i köket till min sill, under tiden lyssnade jag till Sveriges Radio. Så hakade det upp sig och jag var tvungen att tvätta händerna och gå in till datorn igen. Webbsidan från naturreservatet ligger fortfarande uppe på skärmen – då sitter där två örnar. Antagligen de två jag såg igår, en var större och en var mindre. Blev sittande länge och bara beundrade – så fantastiskt. Ska nog bli fågelskådare som maken, kan man dessutom bli det framför datorn med livebilder  …

Idag mojnade vinden – äntligen. Våra vackra balkongblommor är bara en skugga mot vad de var innan vinden började. Den gigantiska lyftkranen, som svängde fram och tillbaka som en kobra, har lugnat sig och rör sig bara lite. Det viner inte längre i dörrar och fönster och man hör inte längre dörrar som smäller i huset. Havet ligger spegelblankt, men poolen utanför balkongen ser ut som en flytande soptipp …

Har idag avslutat allt vad sill och sillsallad innebär. Fick köpa till lite och justera smaken på vitlökssillen. Nu smakar allt så bra som jag kan åstadkomma detta år. Nästa år hoppas jag att någon annan kan ta över. I morgon lämnar vi ifrån oss sill och det kryddade brännvin – som maken fixat. Enligt honom är det jättegott. Har tidigare varit med och provsmakat – men det blir lite fel – jag blir lite snurrig i huvudet. Jag litar på honom.

För första gången sedan 2007 ska jag komma till julmiddagen när de andra gästerna kommer. Vilken lyx! Ska bli trevligt att kunna prata med alla de andra innan middagen och slippa springa fram o tillbaka för att se till att allt är på plats.

Kvällen avslutades med Hemsöborna – trots svart/vit inspelning kunde man se den fantastiska svenska naturen på våren och sommaren och hur fruktansvärt det kan vara när vintern kommer och snön yr – ja, det har ni väl alla i väldigt färskt minne just nu.

Men fattar ni? – det är första december – igen …

Dessa fantastiska bilder har jag ”fotat” på:

http://www.webbkameror.se/djurkameror/storemosse/index.php