Så är ännu en julafton över. Dagen började med regn utanför fönstret – hurra … Låter kanske konstigt, men det är nog det närmaste julstämning, vad gäller vädret, vi kan komma. Det innebar att det var mulet och vi kunde tända stjärna, julgran och levande ljus och man såg dem. De försvinner annars in i det otroliga ljus vi har här, det underbara ljus som vi älskar att vistas i under den mörka årstiden i norden.

Det var också roligt att kunna klä sig lite fin, inte bara det ”skynke” jag levt i den senaste veckan. För maken är det dock ingen skillnad. Han införde kortbyxor och kortärmad skjorta för flera år sedan. Det lever han numera i året runt, utom några få dagar.

Vi började dagen med risgrynsgröt och vörtbröd med skinka. (Jo, det blev en limpa som är ätbar …) Då håller vi oss mätta många timmar och jullunchen flyttades fram till middagstid idag. Dagen har varit en härlig slappardag. Det blev några timmar i köket. Jag stekte kycklingbitarna till våra vakter. De brukar alltid få en liten påse på julafton, juldagen och i nyår. Dessutom hade jag bestämt att baka några kokostoppar – kan ju inte äta mitt vetebröd, men kände att jag ville ha något – om vi nu skulle få tid att titta på Kalle Anka. Jag ska nog inte baka mer … Hilda kom och hälsade på med sin väninna som ev ska hjälpa oss, hörde inte klockan – maken påpekade att det pågick något i ugnen – en timme senare … Jag försökte mig på att rimma och lyckades med tre rim, det säger inget om kvaliteten på rimmen. Maken misslyckades totalt, dvs han skrev inte ner en bokstav. Han är förlåten, jag fick bl.a. en bok av Gunnel Jönsson + tjusiga örhängen …

Vi ringde till barnbarnet i Sverige, de har ju nästan samma tid. Vi fick vänta till kvällen innan vi kunde ringa barnbarnen i USA. Det är lite fascinerande, faktiskt, att med så många timmars mellanrum får uppleva barnens förväntningar inför tomten. Än så länge tror de – säger åtminstone de äldsta, men jag kommer ihåg själv från den åldern. Man vill så gärna tro och tar till sig allt som talar för. Vi får se hur det är nästa år, och om den yngste får behålla sin tro när stora syster ändrar uppfattning. Men som den storasyster jag är så minns jag att det var så roligt med tomten och hur jag gjorde allt för att mina småsystrar skulle fortsätta tro. Har också pratat med syster i Göteborg – det är fantastiskt med Skype.

Vi öppnade de kära julklapparna (bl.a. foton) från barnbarnen och en fantastisk blombukett levererades. Resten av dagen har ägnats åt att lyssna på svensk radio. Bl.a. Barnen ringer till Tomten. I år var det Sven Wollter igen, han hade skärpt till sig lite – men har en bit kvar … På kvällen blev det Radio Minnen för hela slanten. De hade verkligen plockat ihop program i vår smak, vi är så nöjda med dagen/kvällen. Hoppas att vakten också blev det då han fick den obligatoriska lilla påsen med grillad kyckling, godis, saffransbröd (han skulle bara veta vilket besvär …)m.m.

En liten glutt blev det också av Midnattsmässan med Påven, men vi trodde att de låg en timme efter oss, vilket de inte gjorde. Vi hann i alla fall se den vackra kyrkan och den ”skruttiga” påven – man fick köra honom på en vagn – men det såg rätt värdigt ut. Nu har maken lagt sig och jag borde göra detsamma. Som vanligt – jag har inte tid att sova, så mycket jag vill hinna med …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här är det redan julafton sedan en stund. Jag lyssnar till Sveriges Radio, som i år har skärpt till sig lite efter fjolåret stora flopp med Magnus Uggla. Nu har man något slags rimstuga med andra inslag helt ok. Antar att det är för dyrt med lokala rimstugor, som var ett fantastiskt härligt inslag för oss som orkade vara vaken natten till julafton.

Dagen har ägnats åt skinkan, grynkakan, senap och att förkoka risgrynsgröten. Nu är allt klart. Senapen blev ett nytillkommet inslag – snubblade över ett recept på nätet där man gör egen senap utan mjöl. Jag kokade, vi smakade av och vi smakade av. Vi blev inte helt nöjda och experimenterade lite. Resultatet – när vi som vanligt smakade av julmaten i kväll , var en stark god senap, men som inte borde ha kokat så länge …

Nu ligger mina julklappar inslagna under granen och i morgon ska jag rimma på dem.

Saknar fortfarande oerhört kvällen före julafton när Bertil Perrolf stod i Visby på stranden och det började med att vi fick höra vågorna, sedan sade han vad han kände – vilket alltid var oerhört starkt, så kom Jussi  Björlings version av O helga natt …

Inget av vad Sverige Radio försökt med sedan Bertil försvann har uppvägt . Ett år hade de ett program från Gotland och det var nog det närmaste man kunde komma …

Nu ska jag sätta mig och lyssna färdigt på SRs program. Men sedan lägger jag kanske in mitt gamla band och lyssnar på Bertil från Gotland. Jag har inspelningar från den tiden. Det beror på att vi bodde ute och de jular jag var hemma spelade jag in. Jag spelade också in – för på den tiden var sonen ute till sjöss – och man läste upp hälsningar från anhöriga till sjömän. Jag fick alltid med mina hälsningar till honom. Varje jul, fortfarande – om jag orkar vara vaken så länge – kan jag höra min hälsning till honom. Tala om nostalgi … 😉

 

PS. Har nu upplevt övergång från 23 dec till julafton. Förutom nyheterna så är det oerhört viktigt med trafik redaktionen.  Även en så speciell kväll som övergången till julafton – en gång om året – så har trafikredaktion ett långt inslag för att göra reklam för sig – ”utifall att om det händer något …”

En annan redaktion som har stor makt just nu är sportredaktionen. Där märker man inte av några besparingar. Minsta lilla gärdsgårdsmatch så står där en reporter på pass och har en intervju med någon i laget.  Är tiden 5 minuter avsatt för lokala nyheter, så får sporten minst 3½.

Jo, när klockan var fem minuter in på julafton, efter trafikredaktionens ”reklam”, så tyckte damen i studion att det var dags att tända ljuset och spela Jussi Björling. Ett slags måste som de har att göra denna kväll på året. Undrar om de egentligen förstår hur speciell denna kväll är och mycket denna musik betyder för alla oss ”fossiler” som fortfarande är vid liv …?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varmt, men inte så varmt som igår.

Igår blev faktiskt saffransbrödet bakat – det jäste som bara den i värmen – tror jag det . Vi hade trettio grader i köket. Det blev också perfekt gräddat och smakade som det skulle. Jag provsmakade en halv bit – vilket straffade sig idag . Hilda fick med sig en längd och såg mycket glad ut.

Idag är det mycket svalare, det kom en dimbank inrullande – från norr. Det har det aldrig gjort tidigare när vi varit här. Jag trodde först att det brann – är ju inte ovanligt här när det är varmt. Men efter en kvart var dimman över oss – den drog med sig avgaserna från fredagsköerna i stan. Normalt kommer dimman söderifrån eller från väster. Där finns bara hav och den brukar vara frisk – nu luktade den hemskt, metalliskt. Jag skyndade att stänga fönstren, men det hade hunnit komma in en hel del redan.  Tack o lov varade den inte så länge och vi kunde vädra ut igen. Nu är dimma tillbaka, men nu är den sval och frisk.

Det kunde bli lite arbete i köket idag tack o lov. Temperaturen sjönk till 26 grader i köket. Jag kunde ta fram sillen och vattna ur – även om vattnet borde ha varit kallare. Det håller samma temperatur som yttertemperaturen. Alla ledningar ligger utanpå husen. Nu är sillsalladen gjord och förhoppningsvis kan sillen bli fixad i morgon.

Nu ska jag krypa in i morgonrocken, sätta mig med fötterna i högläge, fixa en kopp roiibos te + en konjak (det är ju fredag, faktiskt redan lördag …) och titta på en romantisk film. Det har jag förtjänat. Maken sover, lika bra, han somnar annars framför filmen – Jane Austen är inte hans grej …

Den här dagen bara försvann … liksom den igår. Vi hade planerat att åka till Waterfront för att köpa julklappar. Nu kan man handla i vår stadsdel också, men det är lite trevligt att vara där nere ibland. Vi blev senare än vi tänkt. När maken vittjade brevlådan låg där en avi från familjen i USA. Vi kunde inte bärga oss. Förra året fick vi betala ganska mycket tull för barnens fina teckningar och i år hade man markerat att vi skulle betala.  Maken tog med sig plånboken och ställde sig i den långa kön, men där var ingen tull – man hade inte ens öppnat paketet – vilket de har gjort i alla år tidigare. Nu ligger där fina, spännande paket under granen.

Sedan blev det inte så roligt, jag upptäckte av en slump att mitt kreditkort inte fanns i plånboken. Letade igenom skrivbord, under anteckningsblock, i handväskor och fickor. När jag lugnat ner mig lite konstaterade jag att jag varit ute i måndags och köpt köttfärs. Då var det tokvarmt och jag hamnade bakom en helt hopplös familj i kassan. När de äntligen skulle betala, med kort, saknade hon penna, fick låna av grannkassan. När jag skulle skriva på mitt kvitto saknade hon penna igen, och fick låna från en annan kassa … Ganska irriterad och genomsvettig gav jag mig iväg.

Det var med bävan jag satte mig i en minitaxi och åkte dit, hade hittat kvittot från butiken och på det stod det att min kassör var en trainee, dvs elev. När jag kom till butiken tog föreståndaren mitt kvitto och gick in i ett låst, gallerförsett rum – och! Hon kom ut med kortet. Maken var kvar hemma och låg i startgroparna för att spärra det. Han var också inne på nätet och kollade att ingen använt det, i alla fall inte än. Puh …!

Sent omsider kom vi iväg till Waterfront och nu har jag inhandlat julklappar till maken. Meningen var att han skulle köpa något till mig – men så blev det inte. Han tycker det är så besvärligt att hitta på, ändå tipsar jag honom om allehanda dyrbarheter som en kvinna önskar sig … Jag behöver verkligen några par örhängen – hur svårt kan det vara? J Jag menar, det dräller av tjusiga butiker i Waterfront …  Jag önskade också en mindre – inte för liten – anteckningsbok, som får plats i handväskan.

Det är mysigt att sitta på en uteservering, titta på alla människor och lyssna till musikanterna. Alla är inte bra – men idag var det två av mina favoritband som spelade. Ett marimba-band (jag älskar detta instrument), och några uråldriga gubbar som spelar tradjazz. De har bl.a. en urgammal sliten bas, som tappat sitt stödben och gubben har den liggande i knät istället, och ett gammalt dragspel. Att de kan klämma fram så bra musik ur dessa skruttiga instrument … Vi dröjde oss kvar en extra stund – maken blev alldeles förskräckt för en stund sedan när han såg hur mycket klockan var. Han skulle ha varit i säng för längesedan, men trevligt hade vi.

Jag ska inte heller dröja mig uppe så länge, Hilda kommer i morgon och då måste vi stå nykammade kl. 9.00 …

Idag har Hilda varit här. Det är näst sista gången innan hon åker hem till Zimbabwe för att fira jul.  Hon städar och hon donar, hon älskar att damma i barskåpet. Det är nog de mest putsade flaskorna i Kapstaden. Men, två gånger i veckan … Det kan ju verka både lyxigt och onödigt med hjälp två gånger per vecka. Kan vi inte städa själva? Visst, det kan vi – men hon behöver sin inkomst och vi har inte hjärta att säga att vi bara behöver henne en gång i veckan, egentligen inte ens så ofta. Men här finns inte tvättstuga och mangel, så vi fortsätter att ”spela” med.

När hon åker hem på julen brukar hon se till att någon kusin eller annan släkting kommer till oss, men i år har alla arbete. Grattis till dem. Hon tror att vi inte vet hur man gör när man städar, osv. Att vi måste ha hjälp. När vi sade ifrån idag att vi fixar detta själva den månad hon blir borta så såg hon lite skeptiskt ut. Vet inte vad hon förväntar sig när hon kommer tillbaka. Men ett är säkert – ingen kommer att stryka lakanen när hon är borta, eller lyfta upp mattan och torka golvet på balkongen två gånger i veckan.

Köttbullarna, som skulle göras idag, fick vänta tills hon gick hem. Hon är alltid klar vid tretiden, och när hon lämnat intog maken och jag köket. Vi laddade hem ett program från Sveriges Radio. Idag blev det en serie minnesprogram om Lars Gunnar Björklund. Sedan blev det ett mixande och trillande och nu har vi en burk med fantastiskt goda köttbullar i kylen. Att de är goda vet vi för det fick bli middag i kväll tillsammans med rödkålen som blev lagad i går.

Barnbarnet i Sverige fyller år idag. Han blir nio, jag känner mig inte en dag äldre än när han föddes, men det har gått nio år … Det var roligt att tala med honom i telefonen. Man hör faktiskt att barnen blir äldre, man får svar på de frågor man ställer och de berättar … Visst det är jättesött med små barn, men det är något visst när de växer upp.

Har ni läst det här förut: Kvällen avslutades på balkongen …

STORT GRATTIS! Leo på din födelsedag.

Det är varmt … Visst, vi är här för att vi inte tycker om vinterkyla, men det behöver inte vara 33 grader varmt heller.

På agendan ligger att vi ska göra köttbullarna idag. Det blev bestämt att vi skulle promenera till en butik som ligger 1½-2 km från oss. Där säljer man fläskfärs. Köttfärsen här är sådan att köttbullarna blir så torra med bara nötfärs. Visst vi kan få det i butiken tvärs över gatan om vi ber dem mala ner det, men vi behöver också motionen. Det blev en långsam promenad, med ett stop på mitten för vatten, is och kaffe.

I butiken frågade jag än en gång om det saffran som jag beställde för en vecka sedan. Det var tydligen föreståndaren jag talade med. Han berättade att det var en person till som frågat. Jag upplyste inte om att det antagligen var maken … Föreståndaren hade inte förstått att det var någon, dvs. jag, som beställt saffranet veckan innan, men nu skulle han verkligen beställa och på torsdag skulle jag nog kunna hämta det… Vad gör man. I mitt fall mailade jag redan i förra veckan till Sverige, kände på mig att det inte skulle fungera. En dam skulle komma ner hit i lördags och jag hade tur, hon hade tid att köpa saffran innan hon åkte hit. Nu har jag mitt saffran och kan göra mitt saffransbröd. Lussekatter blev det inga i år.

De var ju meningen att det skulle bli rödkål och köttbullar i kväll, men det blev bara rödkål. Med en grundtemperatur i köket på 29 grader och ytterligare värme från ugnen, jag gör alltid rödkål i ugnen, så kändes det inte bra att börja med köttfärs. Det får bli i morgon. Istället blev det några ljuvliga timmar på balkongen.