Trots att vi nu varit lediga i flera månader, så är det något visst med söndagar… Det var svalt imorse, ja, inte för maken. Han var klädd i kortbyxor, som vanligt. Han var dessutom bar på överkroppen. Själv satt jag med mina långa mjukisbyxor, den varma morgonrocken och varm väst, i denna klädsel så var det ok så länge solen hade tendenser till att visa sej. När den, solen, sedan bestämde sej för att gå i moln, så gick jag in. Inte maken – han satt kvar och njöt…?

Efter frukost tog vi bussen till Waterfront, jag skulle byta mina stora skor, mot större… Vi skulle också köpa babypresent till Yvonne. Det var full fart där, som vanligt. Det börjar nästan bli för stort och för mycket turister… 😉 Idag så var där två lyxkryssare, medan vi åt lunch så gav den ena sej iväg. Jag bytte mina skor, vi fick tag i present, vi hann dricka dubbla capuccino och handla lite ost till i kväll. Sedan tog vi bussen hem.

Jag hade bestämt att jag skulle ta ett bad, det har jag bestämt hela veckan att jag skulle göra, nu blev det av. Jag stod ut i ca 20 minuter, sedan trodde jag att jag skulle tuppa av innan håret var tvättat, fötterna borstade och jag tog mej ur karet… Vet inte varför jag har denna längtan efter ett varmt, mysigt bad, där jag skall ligga o koppla av med en bok… Så där ligger jag med boken i en hand – försöker att hålla den torr, och att läsa, medan glasögonen immar igen. Detta medan jag försöker vinkla kroppen så att den skall komma under vattnet… Det går bara inte… antingen är axlarna ovanför eller knäna, och de delar som är ovanför vattnet blir ”iskalla”.

Fast, efteråt känns det väldigt mysigt när jag sitter där insvept i handdukar, jag slösar med dem… Känns jättemysigt och då har jag glömt allt det jobbiga och längtar efter nästa bad… Kvällen avslutades dessutom med en av favoritfilmerna på dvd…

Vågorna var stora idag….

Jag älskar den har vyn…

Det ena kryssningsfartyget är ju lätt att se, men det andra…

Idag har vi upplevt regn… Det var faktiskt trevligt, som omväxling. temperaturen sjönk så pass att jag satt inne i morse, även om maken satt ute med kortärmad skjorta och shorts. Faktiskt var att solen glimmade till ibland. Men jag tog tillfället i akt att få lata mej inomhus… Kändes inte fel. Dessutom börjar det bli dags att vänja sej.

Jag måste erkänna att jag njöt för fullt av att sitta inne och inte behöva fundera på någonting som skulle ske utomhus, och jag slapp maken tjat om att vi ”måste göra något…” 😉 Han tog en promenad på eftermiddagen, men jag fortsatte att borra mej ner i fåtöljen. Fast, även jag tog mej utomhus en stund, jag travade ner till Internetcaféet för att kolla lite tidningar o uppdatera datorn. Hade också tänkt kolla vissa hemsidor, men kom av mej då jag inte blev insläppt på nätet.

En tjänsteman kom och fladdrade med fingrarna över tangentbordet och var o pillade både här o där. Jag blev nervös och frågade vad han höll på med och ville förvissa mej om att han inte ändrade några inställningar… Jag kunde vara lugn sa han… Men något gjorde att jag inte kom åt deras nätverk. Han till o med tog bort mitt pussel…! Men det hjälpte inte… så han gav upp och jag gav upp då han tog bort mitt pussel… Så jag tänkte att nu kan jag ju lika bra starta om datorn, vilket jag gjorde och då fungerade det, men då hade vi hållit på så länge, så jag kom inte längre ihåg vad jag skulle göra… Satt en stund och tittade på vinterbilder från Stockholmstrafikens bilder. Längtar väl inte hem precis när jag ser dem, inte för att det är fel med vinter… Men jag måste hitta vinterkläder och vinterskor i röran hemma och jag vet inte ens var jag skall börja leta…

Här har jag provgått mina nya, stora skor. Det ena paret är helt perfekt, men det andra är inte så bra… tyvärr. Skall byta – de känns som om de är för korta… 😉 Trots att de är så stora…

Ute pågår månförmörkelse just nu. Vi trodde att vi skulle missa det, eftersom det varit totalmulet hela dagen, vilket är ovanligt. Men nu är det klart väder igen och jag har tittat – fullmånen såg för tio minuter sedan ut som om den var ny. Jag har försökt ta bilder på det hela, vi får se hur det blir.

Ja, underbart är kort… nu är det molnigt igen… och nu är månen så svag – så jag vet inte om det är tjocka moln eller inte. Jag ser ingen måne i vilket fall… Och nu har det dessutom börjat regna – snopet, när vi dessutom skulle se den från första parkett… Men om jag får några bilder innan jag går till sängs, så lägger jag in dem i morgon bitti. Nu är det sängen som gäller…

Ser ju inte så märkvärdigt ut… Men den är nästan full, imorgon.

Idag var det bestämt att vi skulle ta oss iväg till tygaffären. Jag skulle köpa tyg till solskyddsgardiner i vardagsrummet, och tyg till fåtöljen hemma i Årsta, som är i skriande behov av att kläs om. Vi gav oss iväg vid lunchtid, hade planerat att äta lunch på en kubansk restaurang som ligger i närheten av tygaffären.

Eftersom jag har så mycket motion att ta igen, så föreslog jag att vi skulle promenera, i alla fall en bit. Maken, som älskar att promenera blev glad och glada i hågen gick vi ner mot strandpromenaden. Då kommer bussen som går till Waterfont, vi hoppar spontant på – man måste passa på då den kommer… 😉 man vet aldrig när den går… Vår tanke var att åka med den en bit och sedan hoppa av och gå till vår restaurang o tygaffär. Men, man är väl inte sämre än att man kan ändra sej…

Vi bestämde oss för att äta lunch på vår italienska restaurang i Waterfront istället, sedan skulle vi gå upp till tygaffären. Nu blev det ingen tygaffär… vi hade oturen att få den långsammaste servitrisen… så när lunchen var över, så bestämde jag mej för att göra det skoinköp, som varit planerat sedan flera veckor. Maken placerades på en bar, med ett glas rött vin.

Jag provade skor, efter en halvtimme ringde maken o undrade vart jag tagit vägen… Jag förklarade att detta tog tid. Jag fortsatte att prova skor, det var många människor som provade och det var rörigt… Skorna såldes i en liten kiosk – och de, skorna, är jättefula, vilket föranleder glada skratt och kommentarer. Jag har aldrig provat skor där jag har pratat så mycket med andra kunder och skrattat så mycket… Efter ytterligare en halvtimme ringde maken igen… nu var han orolig… Då var jag precis klar, hade köpt mina två par – de fulaste skor jag någonsin köpt, men…

Nu sitter jag här på balkongen igen och skriver detta. Man har lovat kallt väder, men nu är det 21 grader, så jag passar på att njuta. Men i morgon har man lovat 14 grader o regn. Normalt skulle det inte spela någon roll, men imorgon kväll är det fullmåne och det skall också bli total månförmörkelse. Hade sett fram emot det och vi har månen rakt ovanför balkongen. Dessa månader som vi varit här, har vi inte haft många kvällar med mulet vädet, så visst är det väl typiskt om det blir imorgon kväll…

Medan jag suttit här och redigerat bilderna så har dimman börjat att rulla in. Jag märkte det på att en mistlur började låta, men nu börjar husen en bit bort odh Signal Hill att försvinna, jag har också flyttat inomhus…

En turist…

En blyg staty…

…….!!!!!! De skall nog få plats…

Första mars…! Vart tog februari vägen, och varför slutar den månaden alltid så tvärt… Man borde ju vara van vid det här laget, men nej…

Det har inte hänt så mycket idag, så egentligen skulle jag inte behöva skriva ner något…

Det som har hänt, är att jag och maken har köpt jeans. Eftersom allt är mer prisvärt här, så hade vi bestämt att vi skulle köpa med oss jeans hem. Vi gick in i butiken i samma kvarter, de hade massor med jeans. Vi hittade vår storlek och provade. Vi gick ut med fem par. Två par till maken för 170 kr och 3 par till mej för 209 kr, de var dessutom i strech, som man uppskattar i min ålder… Tror inte att det var tantjeans, för jag höjde medelåldern i butiken rejält. Samma med maken… ;-), personalen var i alla fall mycket vänlig mot oss…

Hemma igen, så har vi studerat måsarna. Det är svårt att undvika, men kikaren gör det hela lite roligare. Vi har nu konstaterat att ytterligare två par fått ungar. Kommer faktiskt inte håg om jag skrev om den unge som kläcktes för några dagar sedan, den finns inte kvar där vi såg den, bara att hoppas att den fortfarande lever Trots att det är mörkt, är det världens liv på dem, aldrig tyst en minut… Men vi har följt de fyra ungar som kläcktes i morse. Vi undrade om de skulle bli stekta innan dagen var slut… Två av ungarna hade skugga på förmiddagen, inga problem – men eftermiddagen… en av föräldrarna stod, flämtande och skuggade de två i flera timmar. De levde fortfarande innan solen gick ner.

Det andra två ungarna hade sol hela förmiddagen och vi såg sedan inte till dem i eftermiddags – vi var övertygade om att de hade dött – av värmeslag -, det kanske den ena också har gjort, men en levde i alla fall och kom fram när de fick skugga för solen… Egentligen, om man skall vara självisk, så vill vi inte ha några måsar alls här, det är världens liv nu och det kommer att pågå hela natten. Men när man ser dessa små dunbollar så hoppas man ju på det bästa…. Underligt det där… Så vi ser med spänning fram emot morgonen – kommer de att överleva natten…. De lär ju knappast få sova…. Knappast vi heller…

Sitter på balkongen i kväll och skriver, måsarna håller igång. De sover aldrig av någon anledning, ja, inte på kvällarna i alla fall… ibland så lyckas jag att inte höra – kanske de håller en lägre ton, men just nu är de arga? på alla håll o kanter. De har häckningsperiod och de har bestämt sej för att häcka på skolans tak. Där är säkert 60-70 grader varmt på plåttaket mitt på dagarna. Man ser hur de häckande fåglarna ligger med gapande näbbar. Äggen blir säkert kokta, det borde vara fullt med ungar nu, men en stackare kom i förrgår, han är borta nu… Idag kom det en till, vi får se hur länge det dröjer innan han försvinner, de blir antagligen stekta… Tragiskt, och… skrikigt är det.

Idag, på morgonen, när jag satt på balkongen så var det någon som skrek helt vansinnigt. Jag reagerade och var tvungen att titta efter och det visade sej att det var ingen mänsklig varelse, det var tre måser som hade de uppgörelse nedanför balkongen. När jag sedan satt på balkongen på eftermiddagen så var det världens liv, men jag är ju van, så det tog en stund innan jag reagerade. Det var ett helt ”moln” av måsar som flög runt, runt och bara skrek. De var en bit bort, men jag tog fram kikaren och kollade. Jo, på en av takterasserna var det en dam som vågat sej ut, men medan jag tittade i kikaren så sprang hon in igen och stod i dörren en stund. Måsarna var helt galna, hon sprang ut igen o hämtade något innan hon sprang in och stängde dörren… Påminde lite om Hitchochs film (jag vet inte hur han stavar sitt namn, förlåt….), Fåglarna. De, måsarna, är inte så roliga, men det är inte duvorna heller – om de bestämt sej för att de skall bo på ens balkong. Fast de låter inte så mycket. Vi har ju två husormar, i gummi, vet inte om det hjälper – eller om de gett upp eftersom vi alltid sitter här, för vi slipper dem faktiskt.

Det är fint o städat i huset igen, Yvonne har varit här. Idag kunde man se på hennes mage att hon är i sjunde månaden. Hon vet att det är en flicka, hon hade scannat för ett tag sedan. Är ju praktiskt att jag fick veta, jag skall köpa present till henne och lämna nästa vecka. Är dessutom mycket lättare att köpa till en flicka – undrar varför…? Såg att det tog emot när hon dammsög under sängen – fick fruktansvärt dåligt samvete, men jag kunde ju inte gärna säga åt henne att hon kunde sätta sej i soffan så kunde jag dammsuga istället…. Nu är det bara två gånger kvar, som det blir riktig städning, sedan skall hon komma en gång i månaden och spola i kranar och kolla att allt är ok. Då blir det inte så mycket för henne att göra – tuffast blir kanske att jaga bort duvorna…

Ovänner…?

Det är inte kameralinsen som är smutsig, det är måsar – ser ni väl…

Förra veckan, när jag knappt kunde gå, och var desperat efter någon som kunde få igång mej, så gick jag in på den olycksaliga massagesalongen, där jag miste ringen. Gick ju tillbaka igår och frågade efter den, träffade då massören själv. Hon visste ingenting, men ville ha telefon nummer så de skulle kunna ringa mej om den fanns. (De hade redan både telefonnummer o adress, eftersom man måste skriva in sej…) De skulle ringa mej idag igen, men inte…. så jag misstänker nog att det var massören själv, tyvärr, som tog den.

Men i vilket fall så försökte jag först få tid hos en annan massör, som jag blev rekommenderad, men han var fullbokad. Vägg i vägg med honom fanns en utövare av kinesisk medicin – akupunktur. Spontant beställde jag tid och fick en till idag. Så idag gick jag dit och blev mottagen av en liten tjock tant i vit, åtsittande tröja med snörningar på ärmen, lila kjol och en stor gul hatt… Hon var inte alltför snabbtänkt, men hon skulle ju bara skriva ner mina uppgifter, och det verkade som om det blev rätt till slut.

Doktorn såg ut som en kombination av jultomten, med långt, grått skägg och en trollkarl, med lång svart rock och så hade han svart kalott på huvudet. Han var långsam och tog god tid på sej att ställa sina frågor, och skrev ner anteckningar på ett linjerat block med en elegant reservoarpenna. Det stod en dator på skrivbortdet, men den var avstängd. Där låg också en massa stenar, stora vackra lila och alla möjliga färger + kristaller.

Han kände på pulsen, tvärs över skrivbordet – utan klocka – och på båda armarna. Och så fick jag räcka ut tungan. När detta var klart så fick jag lägga mej på mage på en brits och så fick jag en massa nålar i mej. Det skall sägas till hans försvar, det kändes inte, trots antalet. Jag kunde inte se mej själv, men antar att jag såg ut som ett piggsvin… Så fick jag ligga i ca 45 minuter, och jag kunde känna att det ”hände” något i kroppen. Efteråt var jag alldeles vimmelkantig… När det vingliga gått över, så kändes jag mej normal och förhoppningsvis så skall denna period med krämpor snart vara över.

Hade tagit med kameran, men vågade inte be att få ta en bild, tyvärr…