Dagen startade på balkongen, var annars när det är nästan trettio grader varmt och sol. Och eftersom det är lördag så fick vi smaka på den Gammeldansk som vi köpt med oss. Den var föremål för separat inventering i alla säkerhetskontroller, men taxfreeshoppen på Arlanda skötte sej med den äran vad gällde försegling. Deras hanterande blev godkänt både i London och Johannesburg. Jag njöt verkligen av vår morgon, varmt o skönt och stararna som sjöng. Jag försökte att sola en stund, har hunnit bli så blek, men solen är lite för varm för mej. Vet inte vad som hänt, jag kunde aldrig få nog av solen i yngre dar, men nu föredrar jag skugga.

Sedan gav vi oss ut på promenad, maken och jag. Första anhalten var plantförsäljningen tvärs över gatan. Där inköpte jag, under makens protester, ett antal plantor som jag bar hem. Maken fick i uppgift att köpa en av våra favoriter, Rosenskära, som jag missat + en påse jord. Maken har nu utvecklat en pensionärsattityd, och han kom hem med både Rosenskära och jord, men en tjänsteman från butiken fick bära …

Nästa anhalt var den sydafrikanska motsvarigheten till Telia. Vi skulle fråga om bredband. Vi skulle också fråga hos vårt, nuvarande, mobilföretag vad de har för optioner och om de kommit upp med en mer prisvärd anslutning. Har sparat alla kvitton på betald tid, och det hade nog varit billigare att redan förra året installera fast telefoni och bredband.  Nu missade vi båda företagen, de stängde kl 13.00.

Tack o lov så ligger ett av våra smultronställen i närheten, så vi gick dit och intog lunch innan vi skulle gå den långa promenaden tillbaka. Nu talar jag om en temperatur på 30 grader. Under tiden så passerade diverse fordon med flaggor och signalhorn. Ikväll skulle den stora matchen i Rugby mot England ske. Vi kom hem och jag satte igång med trädgårdsarbete på balkongen, maken lade sej att sova middag – slut som han var av värmen och promenaden.  Jag lyckades få ner de flesta plantorna, men vi hade köpt för lite jord, så fortsättning följer på måndag.

Ja, stämningen utanför på gatorna har bara stigit och stigit, här är det inte frågan om huliganer, utan glada fans och entusiater. Själv kröp jag ner i ett bad – stängde dörren för jag ville inte höra ljudet från TV:n, maken följde matchen, trots att vi inte förstår ett smack av vad de håller på med. Men det visade sej att på granntomten, som badrumsfönstret vetter emot, så hade man stort partaj med widescreen och en massa glada fans. Och jag måste tillstå att när de spelade sydafrikanska nationalsången på TV och alla dessa fans skrålade med, så blev jag så varm i hjärtat. Nu i skrivande stund, någon timme efter matchen, så åker bilarna på gatan o alla tutar – ropar – visslar -tutar, vilken segeryra  …. 🙂   Alla som är så glada för Sydafrika vann!!!  Jag blir också så glad när jag hör detta otroligt ”störande” ljud, kakafonin (stavning?), för det går inte att ta miste på glädjen…  Och mitt i denna yra så sitter jag med mitt eget minne, idag är det 1 år sedan min mamma begravdes.

Man har lovat sämre väder, och det stämde, temperaturen föll som en gråsten från trettio grader till 18. Riktigt behagligt …

Havet var spegelblankt idag …

Några explantor på balkongen, en vet jag bestämt att det var en rosmarin, men den andra … ?

Några nyplanterade plantor, och dimman som vältrar in – temperaturen sjönk med 10 grader på några minuter …

Så här såg alla ut på TV i kväll, och det visade sej vara dett lyckokast …

Jag sitter här nu på balkongen, den ser inte så rolig ut, men det kommer att bli bättre. Alla blomkrukor är tomma, min rosmarin som står kvar är mumifierad … kanske den smakar gott, vet inte, den har ju faktiskt självtorkat. Lämnade en rosmarin till vår ”förvaltare”, men vi vet inte om vi törs fråga om den lever … 🙂 Hon var skeptisk till sin förmåga att övervintra blommor … Men det får bli som i Povel Ramels visa: ”Måste köpa nya, för de gamla har tatt’ slut, men det kanske var akvariefiskar …”

Här har varit 30 grader varmt idag …! 🙂 Vilket välkomnande. Nu har det sjunkit till 28,5. ( Decimalerna är viktiga har maken lärt mej. ) Solen är nu på andra sidan huset, så nu kan jag jag sitta här och njuta. Klockan är fem i sex, och solen har ingen tanke på att gå ner än på några timmar.

Solrapporten fortsätter: Solen gick ner ca 7.20, nu är det mörkt och klockan är 7.40. Det är fortfarande 26,5 grader, men jag tycker att det känns lite ”svalt”. Nu skall vi gå ut och äta och det kommer att bli långbyxor och en jacka…

Kan meddela att vi nu varit ute och ätit, vi hade bestämt oss för att äta fisk. Den tilltänkta restaurangen var fullsatt och det var minst 15 minuters väntetid. Vi bestämde oss för att gå till en annan känd fiskrestaurang. Maten var exellent, servicen urdålig – liksom alltid, vilket gör att vi aldrig väljer denna restaurang i första hand, priset skyhögt, nästan som i London. (Där gick notan på ca 700.- sek för en hamburgare o en laxtallrik + 1 flaska vin och 1 flaska vatten …) Här blev det ca 600 sek, vilket nog är bland det dyraste man kan hitta på här i vår stadsdel. Så nu är det slutätit där, nästa gång så väntar vi våra 15 minuter, eller kanske mer.

Väl hemma igen så slog vi oss ner på balkongen med en flaska vin, temperaturen var fortfarande härlig. Nu har maken lagt sej, själv sitter jag kvar för att försöka uppdatera detta. Klockan är snart halv tolv på natten och jag kan notera att temperaturen är ca 23 grader. (22,9 exakt). Jag har ingen som helst lust att gå och lägga mej. Man har lovat varmt i morgon, men till söndag så kommer det att bli kallt igen – högst 15 grader, så jag passar på.

PS. Har nu lagt in lågra bilder på gårdagens sida …

De sista strålarna på Lions Head …

Levande ljus på balkongen …

Som jag skrev om igår, så bordade vi vårt nya flygbolag. Planet var av senaste modell, alla hade sina egna video/film-skärmar, med ett enormt utbud av filmer, tv-serier och spel. Min uppfattning är nog att inte var det tanter över femtio som var målgruppen. Man kunde till o med koppla upp sej mot cyberrymden, telefonera och … man kunde skicka sms – inte bara till jorden, utan även till någon medpassagerare. Maken som lagt märke till detsamma, påpekade att varför skulle han skicka sms till mej, den enda som han kände ombord. Vi satt ju bredvid varandra … (Även om han velat, så skulle han inte ha kunnat .., min kommentar 🙂 …) Undrar om det var någon som fick ett sms från en medpassagerare. Undrar också om jag skulle ha uppfattat denna tjänst som något oerhört modernt och nödvändigt för ca 30 år sedan/”nånting”, och kanske suttit där och hoppats på ett sms från en medpassagerare.

Vi var i stort sett mycket nöjda med flygbolaget, bortsett från våra platser, men det gäller att se till att få annan plats på hemresan. Planet landade på tid, men ute på plattan, så vi fick åka buss. Passkontrollen har aldrig gått så smidigt, 10 minuter, men sedan väntade vi på väskorna… När vi äntligen fått våra båda väskor så hade vi 30 minuter på oss att ta oss till inrikesterminalen. Gissa om vi utvecklat talangen att ta oss fram mellan långsamma resenärer med bagage vagn. Vi kom till terminalen, och fick till besked att det gick inte, att de inte kunde boka om oss – vi skulle få betala en ny biljett… Jag hade ett litet lätt utbrott, när maken konstaterade att vi nog inte står vid rätt incheckning, visserligen fortfarande South Africans logotype, men det gällde ett annat flygbolag. Det borde kanske också tjänstemannen konstaterat då han tittade på biljetten … Vi sprang över till den rätta disken, där man konstaterade att vi inte skulle få komma med – det var nu bara 10 minuter till avgång. Man bokade om oss, men alla plan var fullsatta, så det fick bli standby…

Några änglar till tjänstemän lyckade få med oss på nästa plan, men då kom inte väskorna – de hann inte med. Så vi rapporterade detta till disken för missat bagage. Där fick vi veta att de skulle landa om fem minuter med ett annat plan, ville vi vänta eller skulle de skicka dem. Vi valde att vänta, vilket fick till följd att, maken som redan ordnat med transport, fick ändra detta. Väskorna kom, och sedan fick vi vänta på den uppskjutna ordnade transporten, men till slut så stannade vi utanför vårt hus och fick hjälp – naturligtvis, vi är nu i Afrika – med att få väskorna in i lägenheten. Så puuh … Nu är vi här!!

Kvällen avslutades på Jimmys restaurang med deras super,supergoda grillade revbenspjäll.

(Skall lägga upp lite bilder senare – är så glad att jag lyckats komma in på vår mobila uppkoppling – inte helt enkelt med bara tillgång till ett dåligt minne som skall minnas hur man gör och alla koder … puuh )

Här kommer vi …

Trots ”gigantisk” och finurlig avspärrning av balkongen så … Jodå, duvan var där …

… och hade lagt två ägg …

Det är en tråkig dag… Jag var visserligen uppe och såg när solen kom över Signal Hill, men… Sista morgonen på balkongen, och naturligtvis så visade Kapstaden upp sej med sin bästa sida.

Vi hade lite ärenden i Waterfront, bl.a. att fixa taxfree kvittona. Så vi passade på att äta lunch samtidigt. Vädret var bara så perfekt idag, antagligen för att vi skulle känna att vi inte ville hem. Tack o lov så fick vi rapporter från Sverige idag att nu hade våren kommit… så även om det inte är 26 grader, så…

I kväll, när jag kämpade med att näta in balkongen, så har det varit 21 grader – bara så ljuvligt… Vi åt lite bitings i röran,  vi var bara tvungna att sitta där en sista gång. Trots att blommorna var förpassade till plastpåsar, nätet halvvägs på plats – och, det såg ut som om det skulle bli så… Jag hade beställt 4 meter, men hade bara fått 3 meter. Så det var kris, jag var f-bannad och kände hur trött jag är på att alltid stänga till bostäder, för att vi inte skall komma tillbaka på lång tid…

Men, fiffig, kreativ eller envis, kalla det vad man vill… jag har nu lyckats skarva nätet – det var lite för brett, och med saxens hjälp fick jag den bit som fattades. Den biten har nu knypplats ihop med hjälp av ståltråd, tog en evig tid – hela kvällen – och naglarna är nu ett minne blott… Sedan återstår att se om duvorna bryr sej om det hela, de kanske ser en möjlighet att få ett inätat bo. Är inte helt säker på husormarnas (i plast) nytta… Axlarna och ryggen är nu tillbaka på ruta ett.

Maken blev så nervös, han hade ju dessutom inte mer än tre par skjortor och två par byxor att packa, så han gick och lade sej. Så en i familjen kommer att vara utsövd i morgonbitti kl 4 när klockan ringer. Jag börjar känna att jag nog håller mej vaken tills dess och sover på planet istället… vet inte om jag kommer upp annars.

Skall avsluta med en glad historia. Vår nyinköpta kikare, som vi var så nöjda med, råkade fastna med remmen i bordet, när maken lyfte upp den. Den smackade tillbaka i bordet och sedan var den sej inte lik, något hände… Jag kunde se att den ena prisman, eller vad det heter, hade åkt in en bit. Så jag försökte ”daska” den lite – försiktigt – mot  benet. Och något lyckades jag få tillbaka den, men sedan blev det bara ”paj”… det gick inte att se med båda ögonen samtidigt, och på den ena sidan var allt snett. Man hörde också hur det skramlade inuti. Eftersom det var en märkeskikare, med garanti, så tog vi med den idag och talade om att den inte fungerade – vi hann inte tala om att vi tappat den i bordet… Tjänstemannen skakade och konstaterade att något var löst i den och genast tog man fram en ny kikare… Så vi fick en ny kikare, man granskade inte kvittot, det räckte att de konstaterade att vi hade kvittot med oss… Det kallar jag service – vi är bara så glada….

Snart….

Nu…. !!

Tisdag, dags för sopbilen. Vet inte om ni ser, men en man är mer intresserad av att undersöka innehållet, än att tömma det….

En sista vy i Waterfront – för denna gång…

Det börjar bli uppbrottsstämning. Vi satt i morse så länge vi kunde o bara njöt. Yvonne skulle komma idag, så vi kunde inte såsa på för länge. Sedan har vi plockat fram väskor o det som skall packas. Och som alltid tror man innan att det inte är så mycket, men när man lägger fram allt så… Vi får se vad det blir denna gång som lämnas kvar. Men, det är inte kul alls… I det här skedet vill en del av mej bara att det skall vara klart så man får åka hem, den andra delen vill inte alls. Den vill stanna och känner redan en stor saknad …

Det är jobbigt att gå igenom allt, tvätt, kylskåp, skafferi, badrum och sist och mest trist – blommorna på balkongen. Det kändes lite bättre idag när Yvonne var här, hon gillar tydligen blommor och hon skulle åka hit på torsdag och förse sej. Känns lite roligare, hon tog redan idag med sej en… vår julstjärna! Hon tyckte den var jättefin, och det var den – helt otroligt praktfull fortfarande och dessutom haden satt en omgång nya, gröna blad. Här nere växer de ju som träd, så kanske om några år kan vi hälsa på henne och titta på hennes träd… 😉

Tråkigast är det att åka ifrån mina rosmariner, de har blivit så kraftiga och två av dem till o med blommar just nu. Försökte hitta en själv vattnande kruka, men sådan fanns inte att uppbringa. Men, vem behöver självvattnande krukor när det är så stor tillgång på tjänstemän, som finns till hands och som vattnar när man själv är borta. Vi har ju Yvonne, men hon skall bara komma en gång i månaden, och de närmaste månaderna vet vi inte hur det blir – hon är ju i åttonde månaden.

Yvonne har så rund o fin mage nu, skulle ta kort på henne – hade jag planerat hela dagen. När hon gått, så kom jag ihåg… Hon fick en påse med några paket till sin lilla baby, och hon blev så glad.

Nu sitter jag här en sista gång på balkongen, visserligen blir det en stund i morgonbitti, om vädret är ok vilket man har lovat. Sitter och lyssnar på måsarna – de är helt otroliga – inte tyst en sekund. Så jag försöker tänka att, vad skönt det skall bli med tysnaden på Lagnö. 😉

Imorgon bitti skall maken väcka mej innan solen går upp, det är inte föränn vid kvart i åttatiden på den här sidan om Signal Hill, så det skall jag nog klara. Sedan har vi lite att stå i, inte minst balkongen som skall tömmas och nätas in. Vi skall försöka förhindra att duvorna bygger bo där igen. Så idag har vi köpt nät och stålspik (om nu det fungerar), och under detta nät skall våra husormar i plast ligga. Sedan håller vi tummarna för att detta fungerar…

Jag hade de mest konstiga drömmar i natt, maken körde vår hyrda bil, en liten Golf, och parkerade, för andra gången, (fortfarande i drömmen) i en ficka mellan ett högt staket och ett hus. Där var så smalt att man inte kunde öppna dörren, och eftersom han ju gjort det tidigare, samma dag… 😉 ( i drömmen), så blev jag irriterad.

Jag fick panik (fortfarande i drömmen – hänger ni med…?) – det har jag inte haft sedan jag var liten och en tröja fastnade över huvudet… Precis innan jag vaknade så försökte jag klippa till maken – jag hade nämligen lyckats ta mej från baksätet i denna lilla Golf, (hur jag nu kunde klara av det), till framsätet och ut… Nu hann jag inte det, dvs klippa till maken, jag vaknade – men det tog en lång stund innan jag förstod att det var en dröm… 🙂

När jag förstod att jag var vaken så satt maken redan vid TV:n och tittade på den cykel-tävling som pågick. Tror det är världens största cyklel-tävling, och av vissa ansedd som den vackraste – antar att man menar utsikten – och då håller jag med. Det var 38.000 deltagare och de skulle cykla 10 mil. Hela Kap-provinsen var avstängd och man uttryckte hela tiden ursäkter för de turister som är här och som inte kunde lämna Kapstaden pga av att alla vägar var avstängda.

Vi kunde inte se loppet från balkongen – men det var ok med TV:n. Vi tog sedan en liten promenad och kollade in. Det var ganska fantastiskt att vara nere på strandpromenaden och det var alldeles tyst – inga bilar, bara cyklister… Proffsen var redan i mål, ja, t.o.m. innan vi hunnit äta frukost, men det var ju 37.900 åkare till som skulle i mål. Maken jämförde med Wasaloppet … och det kanske inte är helt fel. Inte så många likheter kanske, men härliga och roliga amatörer, som var utstydra …

Eftermiddagen har vi ägnat åt en tråkig syssla, vi håller på att gå igenom lådor o skåp för att avgöra vad som skall stanna och vad som skall med hem… Helst skulle jag vilja stanna, men å andra sidan ser jag fram emot att komma hem….

Nordbor, eller …?