Det var bestämt att vi skulle dra österut idag. Jag avslutade – ”liksom” – mitt stora ansvarstagande igår i SWEA. Så jag skulle bara skicka vidare lite instruktioner innan vi – maken och jag – gav oss iväg. Detta tog några timmar. Under tiden hann det ramla in massor på mailen som skulle besvaras. Men vi var vid gott mod när vi äntligen gav oss iväg vid 12-tiden. Vi lastade bilen, tankade – trots att jag påstod att mätaren inte rört sig en mm. Det visade sig senare att jag läst av värmemätaren … Så bilen var inte så bensinsnål som jag trodde, körde ju flera mil igår och mätaren rörde sig inte …

Maken skickades in för att ladda upp gigabits till vårt trådlösa bredband. Han kom tillbaka utan gigabits och förstod ingenting – vilket han aldrig gör i dessa sammanhang – han skulle haft med sig lösenord osv … Jag glömde totalt, maken hade ingen aning. Det blev till att köra tillbaka till lägenheten och hämta uppgifterna. Nytt försök – jag stod parkerad utanför på en lastplats … Efter några minuter så knackade några ungdomar på rutan. Eftersom jag bott i Afrikanska länder så länge så låtsades jag inte om att jag hörde. Men de insisterade och jag lyssnade … De påpekade att jag nog hade en ordentlig läcka av bensin – det bara droppade. Vilket jag själv konstaterade, det räcker inte med att beskriva det som dropp …

Det visade sig att det droppade så mycket att det faktiskt blev en rännil. En vänlig man blandade sig i – tack o lov, och när maken kom ut och såg det hela blev han alldeles stel. Mannen rådde oss att åka tillbaka till macken där vi tankat, jag höll andan när jag startade motorn igen. Väntade mig – jag vet inte vad. Höll tummarna att ingen skulle kasta en fimp och så startade vi färden tillbaka till macken.

En ung man lade sig platt på magen och konstaterade att det fullkomligt rann vätska från underredet på bilen. Han såg om möjligt mer rådvill ut än maken … Men maken samlade ihop sig och bad honom att öppna tanklocket – och då slutade det att rinna. Glada i hågen startade vi vår resa och blev belönade med en skön eftermiddag på vår ”egen” veranda. Sedan grillade vi och fortsatte att njuta. När det blev mörk blev vi nästan överfallna av alla stjärnor. Vi satt på deras brygga och lyssnade på tystnaden och beundrade natthimlen. Nymåne var det också – tror jag …

Delar av vår glada styrelse …

Klockan åtta levererades hyrbilen och strax därefter så var det min tur att hämta de damer som skulle vara med på styrelsemötet. Vi styrde kosan mot Somerset West och en trevlig restaurang D’Vine som låg inbäddad i grönskan. Där var man mycket tillmötesgående och ställde ett konferensrum till förfogande utan kostnad. Man bjöd också på kaffe. Det blev ett långt möte, men trevligt, så mycket som skulle sägas.

Efter mötet blev det lunch – så god fisk jag åt, de andra var också väldigt nöjda. Så dit åker jag gärna tillbaka, men det är lite långt från Kapstaden bara för en lunch.

Tillbaka så blev jag lat och övertalade maken att gå ut för en lätt middag. Han är, som vanligt, inte svår att övertala. Vi travade ner till den mysiga restaurangen La Perla och satt ute i den sköna värmen och tittade ut på havet och surfarna som var ute denna kväll. Maten var utsökt och den kypare vi hade inte allt för dålig, han var faktiskt trevlig och stod och pratade en lång stund med oss. De brukar annars inte ha någon vidare service där. Vi travade hem igen och avslutade kvällen på balkongen.

Maken i arbete …

Bakom lövverket …

Idag var det stora tvättdagen. Hilda kommer på tisdagarna, och sopgubbarna. De senare påverkar inte vår vardag – de är bara roliga att titta på när de gräver i varje tunna innan den töms i bilen. Däremot Hilda påverkar vår vardag – Lakanen skall bytas och de begagnade måste in i tvättmaskinen för att bli färdiga, hängas, torka och strykas. Helst en maskin med handdukar också, eftersom de tar stor plats att torka på balkongen. I morse började det regna när jag precis laddat maskinen.

Visserligen steg jag upp kl halv sju i för att hinna med tvätten och en del annat innan och för att försöka hinna bli hungrig innan hon skulle komma. Hann både tvätt och det andra, men inte att bli hungrig. Maken blir alldeles vilsen och vet inte riktigt vart han skall ta vägen. Båda två är vi vilsna vad gäller att fixa frukost, Hilda tar liksom över när hon kommer – så vi har börjat gå ut och äta frukost på tisdagarna.

Jag beställde en scrambled egg med rökt lax idag, och in kom en jättestor engelsk frukost med scrambled, bacon, två stora korvar och massor med stekta champinjoner … Det var gott, men bort i tok för mycket, brydde mig inte om att äta upp eller att klaga, eftersom jag tog det förra tisdagen så de körde väl på rutin.

Resten av dagen har jag suttit framför datorn och gått igenom mail och en massa dokument. Arkiverat och lagt upp nytt. Det tar en sådan tid, så hux flux var det kväll  – igen …

Är det inte lite skymning, eller …?

Jag har nu suttit och jämfört dem, kanske kan man ana en liten nyansskillnad, men det kan lika gärna vara kameran. Vill ju gärna tro att det verkligen var lite mörkare. Vad som var skillnaden var att det gick att sitta i solen och läsa, vilket jag gjorde. Annars föredrar jag skuggan, men solen var inte lika varm och brännande. Klockan kvart i nio var det för varmt igen, och jag hämtade kameran för att ta sista bilden på vår ”solförmörkelse”. ”Vilken flopp …” påpekade maken när han kom tillbaka. Men tydligen har de visat på TV:n en bild hur den förmörkades. Vi får hoppas att det är en bild i tidningen i morgon. Man hade lovat till 80%, men det blev bara 64-nånting …

Sedan drog jag iväg till min massage-tid. Idag var hon riktigt bra. Jag kände mig riktigt genomknådad och spontant beställde jag tid hos frissan på vägen hem. Fick en tid i eftermiddags, men det där besvärliga då man skall ”ligga med huvudet i handfatet” känns än i min nacke, tyvärr. Maken såg ingen skillnad när jag kom hem …

Jag gladde maken i förmiddags med att säga att vi skulle ta en promenad mot Waterfront – en del saker som skulle inköpas och med möjlighet att hoppa på bussen om apostlahästarna skulle strejka. Så vi startade vår promenad – utan käppar – pga av att vi sedan skulle flyta in bland de andra shoppande turisterna. Vi gick och vi gick och vi gick – så synd att jag inte har stegräknare – för det måste ha varit en väldig massa steg.

När vi var mer än halvvägs, passerade vi ett café. En kaffe och vatten för mig och en öl för maken och sedan fortsatte vi. Vi passerade SAS Radisson Hotel och gick in och ”kollade” – så läckert, tjusigt och mysigt. Vissserligen dyrt, men en dag skall vi ta oss dit och äta lunch på deras terass mot havet. Då skall vi vara lite mer sofistikerat klädda.

Vi fortsatte mot Waterfront och väl där så gick vi till vår ”stamkrog” Hildebrand. Där vid ett bord var det en svensk flagga på bordet och en uppriggad i taket. Man sjöng en gratulationsvisa – på engelska – så det var lite förvirrat några minuter. Men sedan visade det sig att det var ett gäng skåningar .. De firade en sextioårs-dag. Efter en stund så gav vi oss till känna, att vi var svenskar – vi satt ju vid bordet bredvid. Det visade sig också att de reste runt med en reseguid som är en av våra sweor …

Vi tog bussen hem och kvällen avnjöts på balkongen – helt underbar temperatur just nu …

Där någonstans gick vi och där ligger Kickis bänk …

Nu skulle det äntligen bli av  – igen. Min promenad med mina stavar. Förra gången kom jag precis i gång och kunde gå varannan dag pga att det gjorde ont i mina tår – båda fötterna. (Var rädd om era stortår, de är viktigare än ni tror …) Då slog förkylningen till. Sedan kom ingenting i vägen under några dagar – jag kom mig bara inte för, inte ens i tankarna. Men nu så var det dags.

Solkräm i ansiktet och bandage på fötterna och sedan kunde vi ge oss av. Maken lycklig som en barnunge – vi skulle gå upp till ”hans bänk”, som ligger högt över Clifton och havet. Utsikten är underbar, men hans bänk saknade en ribba, så det var inte så underbart att sitta där. Men fötterna var glada att slippa gå en stund.

Det som händer med maken när vi är ute och går är att han vill bara gå längre och längre … och vi skulle fortsätta till en trappa som leder ner till huvudvägen längs havet. ”Den ligger bara här borta…” Så vi knallade vidare, tårna började protestera och jag protesterade till maken, ”Men det är bara här borta…” Vi fortsatte så gott det gick jag och mina tår – tack o lov för stavarna. Jag började bli riktigt arg – det var inte bara här borta – det var där borta – och det var ordenligt långt. Så kom vi då äntligen fram till trappan – en läskigt hög lång trappa – borde ha räknat trappstegen. Då protesterade tårna så jag fick hålla mig i räcket och när vi kom ner var det riktigt besvärligt. Tack o lov så ligger Kickis ”Kickis” bänk efter vägen och kunde sitta en stund, jag med fötterna i högläge. Vi skulle ju hem också.

Utsikten är så fantastisk så maken är förlåten, vi såg dessutom delfiner som tumlade runt i vattnet utanför Clifton. För att blidka mig ytterligare så bjöd han på kaffe – starkt och gott – på Salt. Vår kära gamla bar, Ambassadeur, som förvandlats till lyxrestaurang. Vi brydde oss inte om att vi kom in varma, rödrosiga och sportklädda. Personalen lyfte inte ens på ögonbrynen när de såg mina stavar, som jag klädsamt fällt ihop. Servitrisen som serverade kaffet påpekade att det var mycket varmt idag, detta sedan hon tittat på oss. Vi höll med, men det var faktiskt inte för varmt ute – det var vi som var helt slut …

Kvällen avslutades med en chatt med barnbarnet i Californien och vi använde kameran så vi kunde titta på varandra – hon är bara så söt …

Mormors lilla prinsessa …