Idag var det mycket som skulle fixas – damm som skulle torkas och möbler som skulle flyttas. Vi hade tänkt ta en promenad längs vattnet och äta en lätt lunchpå Winchester Mansions, och sedan promenera tillbaka och fortsätta flyttningen och dammtorkandet. Men när vi tittade på klockan så var den redan halv två. Så vi släppte allt, tog promenaden. Så många människor som var ute och njöt av solen och värmen. Men jag hade för mig att det var kallt, så jag hade både varm kofta om axlarna och en schal … Det visade sig att på hemvägen var det inte fel. Vädret växlar ganska snabbt här i CT, ja, dvs maken fryser inte – men jag.

Vi beställde in vår lunch, det tog nästan en timme innan den kom in, så det blev ingen middag på kvällen istället. Vi hade några av de gamla (berömda) ostkanterna hemma och dem petade vi i oss medan vi försökte göra av med gigabyten genom att klämma ihop oss i soffan frramför makens laptop. Bilden är ganska skaplig, liten – men ljudet… Vi måste investera i högtalare. Det slutade med att maken satt och lyssnade på Da Capo – med hörlurar och jag satt vid min dator med hörlurar och tittade så länge jag orkade – vilket inte hjälpte så mycket. Kl 00.00 – promt – släcker man ner. Jag släckte ner kl 23.40 …

Glömde kameran hemma …

Desserten, hemgjord choklad – mmmm ….

Kaffet kom in,  desserten kom in – det var inte alls samma som de andra hade fått som vi sett. Det var en kula med vit chokladglass och en ”muffinsliknande” mörk chokladskapelse. Vi hade ju fått varsin sked, och vi smakade naturligtvis. Uhmm … bara så gott, men det var ju inte alls det som alla andra hade tagit in. Medan vi satt och njöt av den fantastiska chokladsmaken så kom de in med den tallrik som alla andra fått – det var chokladgodis och annat som serverades automatiskt med kaffet … 😉

Hemma igen så kom den elektriska adventsljusstaken upp i fönstret, en annan mini”modern” kom på sin plats, sedan förra året – liksom en vit julstjärna. Sedan började vi leta efter den ljusstake som våra vänner tog med i januari – den fanns inte. Vi hade ju tömt samtliga garderober inför renoveringen av dörrarna. Vi letade igenom allt flera gånger ingen ljusstake. Man kan bli lite ”upprörd”, när man har begränsade förvaringsutrymmen att leta på och det inte finns. Det är en helt annan sak hemma i Sverige.

Vi bestämde oss för att inte bli upprörda och satte oss ner, med tänt adventsljus, för att försöka göra av med den gigabyte som vi var tvugna att ladda upp. På spåret gick inte, men Morgonsoffan gick bra …

En påfågel som trodde han var gråsparv …

Det det här vi trodde att vi bestallde …

Här behöver man inte skriva äntligen fredag igen. Alla dagar återkommer oftare än i Sverige – jag är helt övertygad, och speciellt fredagarna …

Vi är några tappra damer som träffas på fredagslunch på en liten mysig krog här i SeaPoint, idag var vi så få att det faktiskt gick att föra ett enda samtal tillsammans – samtidigt. Vi sitter på den ljuvligaste lilla bakgård dit inte vindarna når – bara solstrålarna. Har säker skrivit om detta tidigare, men det förtjänas att skrivas om igen – där är faktiskt trevligt och bara så ombonat. Har till o med funderat att ta med maken dit – inte en fredag förståss, men vi kunde sitta där och njuta av en god sallad, ett glas vin och alla plantor, träd, växter, kryddväxter och blommor.

Maken var hemma och passade hantverkarna. Nu har vi alla dörrar på plats, garderobsdörrar och handtag på både dörrar och garderobsdörrar. Det har blivit väldigt bra, enligt afrikanska mått mätt. Vi är mer än nöjda – så fint – om man inte står i fel ljusvinkel …

Maken åtog sig att dammsuga och torka av i arbetsrummet och jag torkade av allt som var staplat i vardagsrummet, tavlor, lådor, packade plastpåsar (som verkligen dragit åt sig damm), resväskorna och möblerna.  Vattnet blev alldeles svart. Hoppas det bara var från byggtiden. Sedan fick vi in resväskor och allt det andra i garderoberna. Adventsljusstakarna kom på plats, utom en, som vi inte hittade. Men vi var så slut att vi bestämde att vi skulle leta efter den i morgon …

Vi orkade inte laga middag, jag hade handlat oxfilé och champinjoner för att fira att det började bli klart. Det blev en liten ostkant istället med ett glas vin …

Vet inte vad de har gjort med vår sjöutsikt …

Idag tog jag ledigt från hantverkare, hemsida och dator … Jag målade ögonfransen och tog bussen ner till Waterfront. Där skulle jag träffa en dam som var med då SWEA Sydafrika grundades. Hade aldrig träffat henne, men vi har haft kontakt via mail ett tag och nu skulle det äntligen bli av att ses.

Jag var tidigt ute, då vi ju inte riktigt vet när bussen går. Det skall gå tre stycken i timmen, men … Men, idag kom den efter tre minuter – så jag var riktigt tidigt ute. Jag köpte på mig några tidningar – som jag brukar köpa varje månad, men som jag inte ens tänkt på att jag inte köpt sedan jag kom hit.

Försedd med tidningar satte jag mig på cafét och beställde en kaffe och började läsa. Då, ca 20 minuter förtidigt (också) kommer det en ensam dam och sätter sig i andra änden på restaurangen. Hon sneglade på mig och jag på henne. Men hon gjorde ingen ansats att komma och fråga, så jag gjorde detsamma och läste en av mina tidningar och zippade på mitt kaffe. Sneglade diskret då och då och bestämde mig för att när klockan är strax efter ett skall jag ringa det nummer jag fått och se om hon svarade. Det behövdes nu inte. Strax före ett kom en elegant dam inseglande och sträckte ut armarna och log med hela ansiktet. Kunde inte ta fel på att det måste vara den dam jag skulle träffa. (Undrar om hon sett foto på mig, hon kunde ju annars ha gjort samma entré mot den andra damen?)

Vi hade en rolig stund tillsammans, jag frågade och hon berättade och tiden bara flög iväg. Tyvärr så har ju luncher sin tid och sedan tar annan tid vid. Vi skildes åt och skall ha kontakt framöver där hon skall hjälpa mig med sådant som legat nere ett tag.

Så glad i hågen återvände jag hem till maken och hantverkarna – va´ kul – va´ fint det blir. Undrar om det känns bättre av att jag inte behövde vara på plats.
Det blev så lagom roligt när jag upptäckte att vårt bredband låg nere …

(Har ni sett att jag lagt in ytterligare bilder från Philani. Så svårt att välja bort …)

Så söta i sina kökshandukar …

Några av oss damer här i Sea Point ställde kosan mot Kayalicha – en av kåkstäderna, där en svenska Ingrid Le Roux, driver en verksamhet för barn och mödrar. De får medicinsk vård, daghem till barnen och skola för de lägre klasserna. Under tiden arbetar mammorna med att trycka på tyg, sy olika saker och väva. Allt detta säljer de i sin butik. De får behålla 70%, resten går till omkostnader. De tillverkar riktigt fina saker.

Nu skulle barnen ha ett julspel, så söta …  Efter julspelet kom tomten och alla barnen, som idag var 250 st, fick varsitt paket. Sedan blev det varmkorv, läsk, godis och frukt. Det är så fint inne på den gård där de håller till – utanför är det en alldeles förfärlig miljö. Ja, ni som varit och hälsat på oss i andra länder i Afrika kan kanske ana – detta är värre. Men alla är så glada och har väldigt lätt för att skratta. Man kan inte vara annat än glad själv när man åker därifrån …

(Det har tagit tid med denna dagboksida – har svårt välja bilder av alla. Har dessutom prioriterat sömnen …. Lägger in några bilder ikväll/natt – men imorgon skall jag bestämma mig för vilka som skall komma in. Skulle vilja ha med alla …)

Vad månde bliva …?

Så många och nästan alldeles tyst …

Ho, ho, ho … Tomten låter likadant i Afrika …

Damerna i vävstugan …

Och så har ser det ut i kvarterat utanför Philani …

Klockan på ringning, igen, för vår hantverkarboss hade påpekat att han ville börja tidigt för att hinna med …  Jag försov mej förståss, kramade väckarklockan som en nalle … Maken har inte förstått än att jag måste väckas i god tid om jag skall fungera. Så när jag vaknade 7.30 stod han i duschen, och han tog god tid på sej. Kvart i åtta kom jag in, stressade på – men för en gångs skull så ringde vår Albert och talade om att han skulle bli sen. Han skulle komma vid ett-tiden.

Maken försvann till tandläkaren, hann komma tillbaka och försvinna igen till Telcom – han skulle fråga om förbrukningen på vårt Adsl. Han misslyckades, men han glömde också komma hem. Så när klockan var snart fyra ringde jag och undrade om allt var ok. Jo, det var bara bra – han satt med våra vänner på krogen. Jag påpekade lite surt att det fanns inget i kylskåpet – och att jag hade fått nöja mej med en ostkant till lunch.

Efter en stund kom maken med ett fång rosor – tjusigt – vill inte vara grinig, men kanske något ätbart hade varit att föredra. Hantverkarna var fortfarande kvar – maken lade sig för att vila middag.

Jag bestämde att när maken tittar på nyheterna, kl 19.00 – som maken aldrig missar – så skulle jag gå ut och äta min lunch. Det stämde också tidsmässigt med det som skulle vara färdigt med det arbete som jag höll på med. Men, hör och häpna – maken avstod från nyheterna för att göra mig sällskap.

Vi åt en god middag på den nyöppnade restaurangen, som vi tidigare lovordat. Sedan avslutade vi kvällen på balkongen – temperaturen är härlig just nu, även om maken tyckte att sängen hägrade mer. Men det gjorde inget – jag njuter verkligen av att sitta på balkongen en sådan här härlig kväll …