Jag kämpade hårt igår kväll för att vi skulle kunna lyssna på Ring så spelar vi, men jag lyckades inte. Vi kunde dock njuta av Gammeldansken och sol på balkongen. Äntligen så visar Cape Town upp sitt rätta jag, vädermässigt.

Efter frukost så gav sej våra gäster och maken av på promenad längs stranden. Själv tog jag bussen in mot stan till Telcom och Vodafone. Jag bestämde mej för att besöka Telcom först och där stötte jag på två svenskar. Kul. Vi pratade lite och utbytte telefonummer och skildes med löftet om att kontakta varandra. Det blev min tur och jag drog ärendet – återigen – men hade denna gång turen att träffa en dam som inte sa att hon inget kunde göra. Hon kunde, liksom vi fått göra, ringa till felanmälan, vilket hon gjorde och vi blev inte så mycket klokare av det. Men vi fick veta (äntligen) att vi borde kontrollera routern … Jag försökte också få veta vad vi hade för lösenord, alla jag talat med har bett oss byta lösenord, så jag vet inte vilket som gäller. Det var det näst sista som skulle gälla enligt henne … Jag fick också namnet på en privatperson som jag skall ringa och som kan komma hem och hjälpa till. Själva har de ingen, bara folk som sysslar med telefoner.

Så lite glad, gick jag över till den andre telefonleverantören, och fick konstaterat att de tagit alla våra megabits. Det var bara att betala igen och försöka se glad ut… men visst är det väl något fel när man måste köpta mobil uppkoppling när man har adsl inkopplat i lägenheten och samtidigt betalar för det, snart tar de alla våra återstående megabits där också, och vi kan ju själva inte förbruka dem eftersom nätet ligger nere. Skillnaden mellan de två bolagen är att Telcom jobbar med kalendermånad, det enda vi vet är att vi är förloraren…

Med nya megabits på fickan så anslöt jag till de andra som bänkat sej på terassen till ett av våra vattenhål. Det fick bli ett glas chardonnay innan vi gick vidare för att äta lunch på en italiensk restaurang. Det var svårt att välja på menyn, det blev pizza, men det var svårt att välja vilken. Sedan rullade vi hemmåt. Vi gick ner till stranden för att avnjuta solnedgången, som bjöd på sina vackraste färger. Dagen avslutades på balkongen med Kentucky Fried från KFC, det har nu blivit varmt igen.

Utsikten är i alla fall vacker …

Mumsigt …

Imorse hade vi bestämt att vi skulle komma iväg tidigt … vilket vi gjorde. Jag vaknade av att väninnan stod i köket och ordnade med matsäcken. Vi skulle ta med frukosten och äta frukost hos pingvinerna, vilket vi också gjorde. Men det var sista dagen med hyrbilen, så vi åkte via Taffelberg. Det skulle bli fotografering från kabelstationen, utsikten därifrån är alldeles fantastisk, så var det med vinden också. Vi fick knappast upp bildörrarna. Det gällde att hålla i kamerorna och att hålla huvudet i rätt riktning om man skulle se något, åtminstone för mej, som har lite längre hår. Där fanns några tappra turister, som hoppades att kabelvagnen skulle åka upp, men jag tror nog att de fick vänta förgäves.

Vi fortsatte vår färd mot pingvinera, solen sken och där var det lä. Ja, inte på parkeringen där gick souvenirförsäljarna omkring med toppluvor och kapuschong-jackor, men på stranden – där var det ljuvligt. Vattnet var, som alltid, friskt och isande kallt, så inte ens våra gäster från norden kände för att ta sej ett dopp. Det blev bara ett plaskande i kanten… Vi åt vår frukost och fortsatte sedan mot Cape Point. Vädret stod oss bi, vi trodde att det skulle vara ogint och blåsigt, men vi blev glatt överraskade – solen sken och det blåste visserligen, men inte alls som vi trott.

Det blev ett besök på Godahoppsudden och den obligatoriska fotograferingen, sedan ställde vi kosan hemmåt – bilen skulle vara inlämnad kl 16. Det var makarna som fick den uppgiften, själva så satte vi oss, väninnan och jag, på balkongen och njöt av ett glas av de goda vita viner, som vi köpt på vår vinprovartur, innan vi anslöt oss till de äkta hälfterna i Waterfront för middag. Där blåste det rejält, så middagen blev inomhus.

Kvällen avslutades delvis på balkongen, delvis framför en rolig ”rulle” med Robert Gustafsson för de andras del. För min del i telefonsamtal med Helpdesk hos Telcom… Efter en drygt en timme blev jag bortkopplad och bredbandet fungerar fortfarande inte … Även det trådlösa har lagt av, men där tror jag att jag förstår problemet – de har helt enkelt stängt ner, man har en månad – inte en dag mer – även om man betalat. Så det gäller att använda det man har inom den tiden, annars så förlorar man, i vårt fall ca 75 % av det inbetalade beloppet, så det blir väldigt mycket pengar för de megabites som vi använt …

(Jag hade rätt, vår tid var ute – så nu har jag betalat in ytterligare pengar. Vårt vanliga adsl fungerar fortfarande inte, där vet jag inte hur vi skall komma rätt, eftersom inte de vet …) Skall nu lägga upp bilderna – det dröjer en liten stund.

Det blåste så vi fick nästan hålla i oss…

Det var helt onödigt att köra hårtorken i morse …

Frukost i solen …

Vi fotograferar varandra …

Det är ganska långt hem …

Med False Bay i bakgrunden …

Mot Godahoppsudden  …

Bakom skylten …

Jag ger nu upp – i alla fall för tillfället … Vi har väldigt trevligt med våra gäster, men vad gäller bredband så är det botten. Jag har nu återigen suttit och lyssnat på deras hopplösa ”trudelutt” i 45 minuter, för att komma fram och göra alla inställningar och när det är klart så fungerar inget. Då startar jag om routern och datorn enligt deras instruktioner och det fungerar i alla fall inte. Då får jag ett annat telefonnummer som jag skall ringa… Jag kan nu alla dessa telefonnummer utantill, liksom alla koder som skall skrivas in på siten 10.0.0.2 – men vad hjälper det… Det fungerar lika förbaskat inte.

Vi hade en fysisk gubbe här idag och han påstod att allt fungerade, jag visade honom datorn och han såg att det inte fungerade. Han ringde några samtal, de påstod att det skulle fungera, han hade ju sett att så var inte fallet och sade att han skulle åka till stationen och kolla. Han skulle ringa inom en halvtimme – vilket han faktiskt gjorde, bara för att tala om för mej att allt fungerade och att jag var tvungen att ställa in lösenorden för datorn på nytt. Sedan skyndade han sej att lägga på luren….

Det fungerar inte, får se när jag orkar ta tag i de hela igen, men än så länge har vi lite tid kvar på vår svindyra mobiluppkoppling.

Vi har i alla fall haft en trevlig dag i Waterfront, det var meningen att vi skulle ha åkt till Cape Point idag, men internetbesvären och faktiskt också vädret lade hinder i vägen. Så nu blir den resan i morgon istället. Kameran har legat hemma på skrivbordet idag, så inte en enda bild… Men jag bjuder på en nostalgibild på väninnan och mej …

I morse hade vi lovat att man fick ta sovmorgon om man ville, och det ville en del. Maken har samma tider varje morgon, men jag hade gärna legat kvar i sängen, men Hilda skulle komma idag. Så steg upp och fick på mej kläder. Hilda kom, maken gick ner och skulle köpa lite till frukost + plus blommor till jubilaren, som vi har på besök. Han kom upp efter en stund, utan blommor, de hade han glömt.

Han fick gå tillbaka och under tiden vaknade jubilaren och Hilda kom. Men vi fick lämna över en bukett. Det var väl lite rörigt, eftersom ju Hilda gör att vi måste fly det ena rummet efter det andra – å andra sidan kunde vi fly in i ett nystädat rum.

Det regnade och blåste halv storm, hel storm i byarna. Det var lite snopet, för vi hade planerat för en lunch i Constantia på The Cellars. Nu blev det en färd ner till Waterfront i stället, där man kan sysselsätta sej när det regnar utomhus. Vi åt vår lunch på Ocean Basket – känd för sitt fina ”seafood”. Sedan släppte vi våra gäster och åkte vidare till Telcoms kontor. Nu skulle vi klaga på telefonförbindelsen – igen – och ett bredband som ligger nere – igen. Det resulterade i att vi kunde sätta oss i ett hörn av lokalen och ringa till felanmälan … Vi kunde inte felanmäla hos den som tog emot felanmälan, trots att han hade dator och kunde se att det skulle inte vara något fel på vår telefonlinje … Det skall nu komma en tjänsteman, antagligen vilket år som helst. Tack o lov att vi har kvar vår modemuppkoppling …

På kvällen ringde vi till taxi för att ta oss till restaurangen. Det var första gången på 14 år som vi ringt efter taxi för att ta oss till en restaurang. Efter fjärde samtalet, och ca 50 minuter, så fick vi besked om att det inte skulle komma någon taxi. Då hade vi ringt och ändrat tid med restaurangen. Vi bestämde oss för att gå, och om det skulle kommma en minibuss – fine. Vi hann inte mer än komma ner på gatan, så kom det en taxi – ett nytt, konkurrerande bolag. Så för 13.50 + lite tips, kom vi till restaurangen, där man naturligtvis gett bort vårt beställda bord – men det blev så bra i allafall. Maten var utsökt. Det var en blandning av bufelmozzarella, vaktel, lammkött och …. ja, jag komnmer inte ihåg allt, bara att gott var det, det tyckte vi alla…

Mycket fräsch för sin ålder och med tanke på de senaste dagarna …

Oj, det skulle ju vara en lätt lunch …

Och nu är det middag, vaktel till förrätt …

Samtal med dottern i Sverige, precis lagom till desserten …

Visst blev det en bra dag …

Det utlovade regnet såg ut att bli av i morse och jag tog på långbyxor, vem vill frysa … Efter frukost så gav vi oss av mot Cango Caves, några vackra grottor som är mycket omtalade. Och de var fantastiska. Vi vandrade omkring i stora ”salar”. Jag tog några egna bilder, men det var så mörkt och så högt i tak, så min lilla kamera räckte inte riktigt till.

Sedan fortsatte vi mot Swartbergs passet, det var verkligen ett pass – det var en fantastisk vy för dem som kunde sitta och titta, men en gräslig väg att köra. Smal grusväg, branta stup på sidorna – vi hade dessutom yttersida … – och så branta backar att jag var tvungen att köra på ettan – både upp och ner. Läskigt var det i vilket fall, visste inte om bilen skulle kana bakåt på gruset, eller halka framåt. För min del så var det ingen roligare resa, vill inte fråga de andra, men helskinnade så kom vi ner på fast mark igen och flera timmar efter vårt schema så var vi på väg på vår långa resa tillbaka till Kapstaden.

Vi stannade i en liten håla med en bensinmack och en B&B med en liten restaurang. Vi behövde äta middag. Jag åt för första gången en typisk sydafrikansk gryta (som jag inte kan stava namnet på) – har tänkt göra det i alla år, men det har inte blivit av än. Men nu blev det av, det var lamm o en massa grejsemojs med lite currysmak, serverad med chutney, kokosflingor och marinerade tomater/lök. Gott!!  Men, de hade en tvilling till vår Sigge…!!!   Vilken märklig känsla … maken gick fram och hälsade och papegojan betedde sej likadant som Sigge när han ville bli kliad i nacken. Men han sade inte Ååhh, som Sigge. Han hade också samma ”full i fan-blick” som Sigge, så det kanske alla Grå Jacko har. Vi åt vår middag och papegojan gick ner på golvet och var mycket nyfikna på våra fötter, innan den klättrade upp på ett räcke och vidare upp på ett bord där den satt och visslade till oss, omväxlande med jamanden som en katt. Kul.

Efter en resa i mörker, vilket vi inte gillar, så kom vi äntligen hem kl 21.30. Allt i lägenheten var ok och våra Amaryllisar blommade för fullt. Det blev nästan julstämning …   Ja, den försvann ju ganska snart när vi konstaterade att bredbandet inte fungerar – igen …  Tack o lov har jag tid kvar på vår ”gamla” mobiluppkoppling …

Frukost före avfärden …

Mycket utsikt att fotografera …

En fantastisk miljö sedd ur en otillräcklig kamera …

Kameran räcker inte till …

Det ÄR faktiskt svindlande högt …

Sigges tvilling …

Julstämning …

Det var segt att vakna i morse, inte bara resan satt i kroppen …  men jag var upp vid halv åtta-tiden för att tvätta håret. Det blev ingen tid för det igår, bara en snabbdusch. Frukosten serveras mellan 7 och 9, så det gäller att vara med och inte missa. Den var i bästa engelska stil med bacon, ägg, korv, tomater, toast, juicer, flingor o mjölk, youghurt och muffins. Vi behövde inte gå hungriga från bordet…

Vi åkte ner på stan, det såg lite mulet ut in över land, vi befinner oss på en udde, och man hade lovat dåligt väder. Så vi började med stranden, sa att vi kanske kan få en timme där, men vi fick flera. Väninnan och hennes man badade, vattnet var nog drygt 20 grader. Maken har fortfarande inte köpt nya badbyxor, trots flera veckor här nere (vi har två baddräktsaffärer i samma kvarter), och ett flera timmar långt besök i stort shoppingcenter. Själv behövde jag inte, man får bestämma själv – jag plaskade lite i kanten, det räckte så gott.

Det blev lunch på stranden, där finns en gammal paviljong från 1920-talet. Det var jättetrevligt att sitta där och bara vara. Vi har haft en slappar dag, det behövs för vi har nu suttit i bilen i flera dagar och transporterat oss långa sträckor för att hinna med så mycket som möjligt. Och av någon anledning, så blir det alltid jag som hamnar bakom ratten. Det skall faktiskt bli skönt att lämna tillbaka den på fredag …

Någonstans där sitter vi  …