Om man vill känna sig uppskattad – trots att man passerat ”bäst före …” enligt vad jag upplever i mitt hemland, då ska man vistas i Sydafrika. Den värme och det trevliga bemötande – som man för det mesta möter här – gör att man glömmer bort sin ålder och får vara ”normal” igen. Det fanns en tid då vi – som inte haft vett att förbli i 40-årsåldern – också bemöttes som de människor som vi kanske fortfarande är. Här nere är man sedd – oavsett ålder. Kanske till o med att man möter lite mer respekt när man passerat 60 …

Det är extra roligt när man går på restaurang – som man också gärna gör här. Priserna har stannat på den nivå som de var när vi var i 40-års åldern. Personalen ser oss och törs till o med skämta med oss och skrattar när vi säger något – som vi tycker/tror är roligt. Hemma är det inte riktigt så …

Idag var vi till The West Coast Natur Rereserve – första gången som de frågade om vi var sydafrikaner eller internationals. En prisskillnad på R31/per person. Så var det i Tanzania, men vi har inte mött det här tidigare … Vi betalade och fortsatte mot lagunen – en havsvik där det är badbart vatten – vi tänkte att det skulle tilltala våra gäster från norden. Jag badar väldigt sällan i hav eller sjöar sedan vi lämnade Tanzania så för mig blev till att plaska i kanten – dvs blöta fötterna till anklarna. Hade jag inte behövt byta till baddräkt för – men de kritvita låren fick sig en liten omgång sol.

Vad våra gäster beträffar så gjorde väninnan detsamma – dvs plaskade till ungefär samma djup, anklarna blev våta. Hennes make var tuff och gav sig av först mot horisonten – det var mycket långgrunt. Maken följde efter – gästen vände åter ”det var iskallt” – maken fortsatte. Vattnet måste passera bröstvårtorna innan man doppar sig. Självtortyr kallar jag det. Han doppade sig, men vände åter mot land. Gästen ville inte vara sämre och det blev också ett dopp – sade han. Ingen såg och han var torr när han kom tillbaka – men det blåste en del, så …

Sedan blev det en god lunch – igen – under muntert prat där vi tittade på vävarfåglarna som var hur fräcka som helst och som visste hur man norpade socker förpackningar ur burkar med lock …

Vi körde tillbaka till stan och avslutade kvällen hos våra vänner på deras trevliga hotellrum där de bjöd på god ost och gott vin …

 

I morse blev det promenad med våra vänner på strandpromenaden. Sedan bar det av mot Stellenbosch och Boschendal. Picknicklunch – lika trevligt som vanligt. Vi blev sittande ett tag och bara njöt av mat och omgivning …

På vägen hem stannade vi för en tidig ”sundowwner” på Tokara, innan färden fortsatte mot Kapstaden. Vi kom inte särskilt långt innan vi blev stoppade av en stor brand. Röken vällde över vägen och det gick inte att ta sig igenom – vi vände och tog en lång omväg för att komma hem – men kanske det gick fortare än att vänta på släckning. Vi mötte en brandbil på vägen. Helikoptrarna hade vi sett redan innan hur de släckte en brand strax bakom vingården där vi lunchade.

Tillbaka i staden fick vi en timmes vila innan det var dags för ”Tisdagsmiddag” på kvarterskrogen. Idag blev vi ett jättegäng. Det blev ett dambord och ett herrbord. Kan ni tänka er allt kackel innan det var bestämt vad var och en skulle äta. Till krogens försvar ska sägas att de ansträngde sig för att vi skulle få skilda notor – dvs per par eller enskild person – det som ofta vållar kaos när vi ska betala. Nu var kaoset när vi beställde.

Krogen mäktade inte med 16 st som kom inramlande på en gång. De gjorde sitt bästa och även om vi fick vänta på maten så tror jag att alla var nöjda med den. De bjöd på vin som kompensation för vår långa väntan – det accepterar och uppskattar jag. Kvällen var ljummen och vi hade en härligt, trevlig kväll …

Nedan, bland annat bilder på olika alster ur en fantastisk konstutställning – ja, först några mer personliga …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det var till att ställa klockan i morse. Istället för att ta en lång promenad blev det en biltur till flygplatsen. Vi ville iväg tidigt ifall det var morgonköer – man vet inte. Jo, man vet att in mot stan står det i stort sett stilla bitvis. Men det gick bra och vi kom dit på en halvtimme – tror aldrig det gått så geschwint. Vi kollade ankomstiden och gick till en restaurang med fönster mot fönsterplatsen och beställde in frukost. Då dimper kärran ner … Där satt vi med beställd frukost och de hade landat en kvart tidigare. Maken kollade anslagstavlan – jo, det var rätt plan – på fem minuter hade man ändrat en hel kvart.

Nu hann vi äta vår frukost – vi såg ju när alla lämnade planet och sedan är det både immigration och att vänta på väskan. I god tid stod vi och väntade på våra kamrater som anlända med allt bagage och resan hade gått bra.

Vi åkte hem till oss så att de kunde duscha och byta om, deras rum var inte tillgängligt förrän efter lunch. Vi drack lite bubbel och sedan bar det av mot Tea-bag design. Där fick vi kaffe medan vi tittade på deras introduktionsfilm och en guidad tur i lokalerna där vi fick se hur man gör alla sina vackra alster. Maken och jag köpte en bricka och några underlägg till drinkglasen på Lagnö. Här har vi redan en massa sådana.

Planerna var att inta lunch på stranden i Hout Bay, men det var sandstorm och gatorna yrde igen. Det fick bli inomhus på Mariners Warf. Aldrig fel – deras sjötunga med deras speciella lemonbutter var helt suveränt god – som alltid.

Vi lämnade av våra gäster vid deras hotell och sedan blev det en avslappnad kväll med tidig sänggång – i morgon bitti blir det promenad och sedan avfärd mot Stellenbosch …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag skulle det bli av – några tavelramar som stått på golvet en tid – skulle nu upp på väggen.

Det började med att någon av flickorna ställt ett av benen på ett tidningsställ innanför en tom ram. När jag skulle lyfta upp den så satt den fast och rasade i golvet – glaset gick sönder … Två ramar kvar, ingen fara. Jag ramade in en bild och gjorde fast upphängningssnöret. Maken hängde upp tavlan och vi skulle just sätta oss för att beundra. Då åker den bara rakt ner i golvet och glaset skivades i några hundra bitar … Nu har vi tre ramar och bara en med glas – de får stå kvar på golvet en tid till …

Talade med väninnan i kväll som sade att de skulle se på Melodifestivalen. Här var det fotboll – Sydafrikas lag Bafana Bafana spelar mot Mali (tror jag), och då är Tv:n  till för maken. Hade tänkt lägga på en rulle i datorn och titta på, men bestämde mig för att se om SVT Play kanske skulle sända ut Melodifestivalen – vilket de gjorde. Vi har fortfarande inte full hastighet på vårt bredband – bilden var inte den bästa – men det var inget fel på ljudet.

När låt nr 1 drog i gång kände jag lite rysningar eller nåt i huden – vet inte om det var pga av låten eller att jag kunde sitta här i Kapstaden och titta på programmet. Mina två favoriter, förutom nr 1, som jag gillade, var tvåan Burning Flags med Cookies & Beans och nr 6 Heartbreak Hotel med Yohio.  Nu vet ni min musiksmak – åtminstone utifrån kvällens bidrag. Det var roligt att det gick min väg. Jag tycker att ingen låt var dålig ikväll – ingen var en sådan som man passar på att koka kaffe medan den pågår. Det är bara att beklaga dem som deltog att det var så hård konkurrens. Men de får säkert chansen på Svensktoppen.

Fotbollsmatchen är en rysare … 2×15 min förlängning och nu ska det bli straffsparkar. Det tycker jag är så grymt inom fotboll – när nu lagen är så jämna och ett lag måste vinna. Det blir inte rättvis seger – bara slumpen … Fast det är det väl kanske hela tiden med en rund boll …

Det händer inte så mycket just nu. Hilda har kommit till rätta – kanske jag redan skrivit om. Hon har redan hunnit krossa glaset till ett fotografi – men en massa annat också – bra saker. Hon är flink och vi gillar henne – tro inget annat.

Morgonpromenaden var varm och då semesterperioden är över så är där inte så många längs strandpromenaden.  Man möter ett antal som är på väg mot vår start och när vi går tillbaka gör de detsamma. En del känner vi igen från andra morgnar. Det är en liten stadsdel och det blir lätt att man kommer ihåg folks utseende.

Det ramlade ner ett vykort i brevlådan idag – dotterdottern i CA har lärt sig att mormor älskar solnedgångar. Tack så mycket – den var otroligt vacker – dessutom gillar jag Pluto och Musse Pigg, som var med på ett hörn. Hon har varit i LA på gymnastik turnering. Hennes lag kom trea – duktiga tjejer …

Det var fredagslunch med de svenska damerna. Vi har varit ganska många de senaste veckorna och det blir smått kaos på restaurangen när vi sätter igång, innan alla har beställt dryck och mat. Stackars servitris, tänker jag rätt ofta innan allt är på plats.

Idag satt det två äldre herrar – som var helt fascinerade eller förskräckta. De stirrade i stort hela tiden, kanske var de svenskar och försökte höra något genom det kackel (som jag inte gärna vill erkänna, men som det faktiskt mest liknar). Eller så beundrade de oss … Det är minst två samtal i gång samtidigt och en massa skratt – märks stor skillnad när vi fått in maten. Då är det nästan tyst i ett par minuter innan det är igång igen – vi har faktiskt väldigt trevligt …

Personalen önskade oss välkomna tillbaka nästa fredag …

 

Igår fick vi äntligen tag i Hilda … Hon har varit ”försvunnen” … Dvs. när hennes väninna var här för två veckor sedan sade hon att hon behövde gå ifrån en stund för att lämna nycklarna – för hon hade kommit tillbaka. Men Hilda kom inte till oss i förra veckan och vi hörde inget ifrån henne. Hennes telefonnummer fungerade inte och när hon inte dök upp igår, tisdag, blev vi riktigt oroliga och undrade vad som hänt … Hon har alltid varit plikttrogen och hört av sig. Jag visste inte vad jag skulle tro …

Vi försökte ringa ingen – telefonen fungerade inte. Vi messade hennes väninnor och frågade om de visste och om hon bytt telefonnummer. Vi fick svar, samma telefonnummer och maken försökte ringa igen. Då svarade en mycket trött Hilda – hon hade kommit kvällen innan och inte satt på telefonen. Hon hade rest i två dagar och då kan man ju förstå själv. Vi kunde i alla fall andas ut – det var ok med henne och idag kom hon. Jag talade om vad jag ville skulle göras och poängterade att hon inte skulle göra allt idag – hon har två veckor på sig.

Själv lotsade jag en svenska till en garnaffär. Hade lovat maken dyrt och heligt att jag inte skulle köpa något själv – har redan garn som ska stickas färdigt innan nytt inköpes. Men det kliade i fingrarna, speciellt som väninnan köpte det garn som jag visade henne och som jag skulle ha köpt själv om inte … 😉 Det ska blir roligt att se vad hon gör av det – tror jag …

Vi hade också en trevlig lunch ute på stan innan det var dags att vända åter till bostaden och Hilda. Jag trodde att hon redan skulle ha lämnat, men hon var i full färd med att putsa fönster. Sedan skulle hon ta tag i strykningen – då var klockan ca 1½ timme efter den tid hon alltid är färdig annars. Nu hade strykjärnet gått sönder. Jag kunde se att någon tappat det i golvet, och bestämde att det måste bli ett nytt. Så stackars, trötta Hilda kunde gå hem. Hon hade inte tagit till sig att de var två veckors arbete, som hon nu klarat av på en dag. Och detta dagen efter hemkomsten. I morgon kommer hon tillbaka för att stryka – jag ska gå ut och köpa ett nytt strykjärn.

Behöver jag säga att jag kände mig som …