Det finns inte mycket att skriva här idag.

Lång promenad längs havet i morse.

Varmt – 33 grader.

Såg två valar från balkongen i några minuter innan de försvann bakom grannens hus.

Har gjort äppelmos (tack väninna för tipset), en burk i kylskåpet en påse i frysen.

Suttit på balkongen och njutit – nu senast i kväll med fänkålste. Har fått tips att dricka detta när man är lite orolig i magen, man blir dessutom mycket trött …

… och man lär ska kunna skrämma bort trollen om man hänger upp en knippa vid dörren …

Här kan ni läsa vidare:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fänkål

 

Det är konstigt det där med nationalkänsla. Vad är det egentligen? Naturligtvis att man känner för det land man är född i, men har man som vi bott i många länder och dessutom en längre tid, då hinner man utveckla en känsla för dessa länder också. Jag satt och tänkte på det medan jag hör ljudet från matchen som maken sitter och tittar på i vardagsrummet. Alla vuvozelor och en fruktansvärt entonig reporter. Ikväll är det en avgörande match för landets lag Bafana Bafana – ska de gå vidare i cupen eller inte.  Man hör i hela huset när det blir mål – vilket de lyckats peta in ett medan jag skrivit detta. Jag är ganska likgiltig för fotboll måste jag erkänna, men ändå känns lite pirrigt, ska de vinna eller inte – och jag hoppas verkligen att de gör det – att de går vidare, även om chansen är liten, tyvärr. Det står i skrivande stund oavgjort och reportern har tydligen mer än ett tonläge – han kan till o med bli lite upphetsad. Långt ifrån svenska reportrars ibland kraftigt överdrivna tonlägen – enligt min mening. Där vill alla efterlikna Hylands berömda tonfall en gång för hundra år sedan – men det håller inte att göra det varje match – tycker jag …

Jag har gjort ett litet avbrott – fullmånen rullade upp över berget och det är mäktigt tycker jag. Fullmåne, nymåne och solnedgångar … Har försökt att ta en bild med den mer avancerade kameran jag fått i min ägo – men har inte kommit till nattbilder än.

Idag blev det en tur till Waterfront – vi hade tänkt promenera. Åtminstone sade vi det igår, men idag var vi ganska stela efter alla långa promenader. Det hjälpte inte att vi försökte övertala varandra att man kan rasta på vägen. Vi brukar gå motsvarande halva sträckan varje helg för att äta lunch. Vi började i alla fall gå, sade att vi tar bussen några hållplatser längre fram, så kom bussen – vi hann med …

När vi kom till Waterfront så insåg vi att man inte åker dit en söndag. Vi fick inte plats på vår favoritrestaurang, men de erbjöd oss bord in en stund om vi kunde vänta. De har inrett en mysig bar på övervåningen och vi slog oss ner och beställde in varsitt glas vin. Det hann knappt komma in förrän vi fick vårt bord. Men baren var en ny trevlig upptäckt – dit ska vi gå fler gånger.

På hemvägen fick vi vänta länge på bussen och jag stod i solen och njöt av den varma vinden. Det är aldrig roligt att vänta på en buss som inte kommer, men jag tänkte att vilken tur jag har att jag står där jag står och inte på en busshållplats i Stockholm. Det blev lite för mycket med vinden och solen – ser nu ut som en kräfta med röda ögon …

Det blev oavgjort och laget går vidare till semifinal – nationen jublar och deras tränare som heter Iggesund. Ja, han kanske inte stavar med två g …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag blev det ingen promenad längs havet. Vi väntade på Hilda, eller ett besked från henne, men ingenting, hennes telefonnummer fungerar inte – hoppas att inget har hänt, hon har alltid hört av sig tidigare.  Nu är det så att vi faktiskt kan ta hand om oss själva, men vi börjar bli lite oroliga när vi inget hör och vi vet att hon är tillbaka i SA.

Vi fick byta våra lakan själva och hänga de nytvättade på torkställningen på balkongen – det går det med. Maken gick på sin ”gubblunch” och jag jobbade vidare med mina bilder. Det projekt jag påbörjade för många år sedan, men som legat på is under min aktiva tid i föreningen. Det tar jag igen med råge nu. Lever i en nostalgi värld – svårt att fatta hur länge sedan det verkligen är och att det en gång var ”mitt i livet” …

Ikväll har maken och jag varit på middag och upplevt ytterligare lite nostalgi. Vi åt middag med en av hans arbetskamrater/adepter på den tiden då han arbetade i Mozambique, Mr Come. Det var jätteroligt att träffa honom igen. Han hade åldrats lika många år som vi, men eftersom han är betydligt yngre så syntes det mindre … 😉 Han hade sin unga nya fru med sig, hon talade inte engelska, även om hon tydligen förstod lite, men han fick tolka och hans engelska är inte den bästa, men helt ok. Vi hade en trevlig kväll och pratade roliga minnen. Vi blev dessutom inbjudna att komma och besöka dem i Maputo i deras nya hus.

När vi bröt upp regnade det !! kors i taket var kom det ifrån – visserligen bara lite spray, men ändå. Skönt i vilket fall och det får gärna fortsätta tills i morgon fram till lunch. Då måste det bli uppehåll lagom till lunchtid när vi har vår fredagslunch. Den sker utomhus, även om det finns ett inomhus, men det är inte samma sak.

Nu måste det bli sängen – mina nya vanor – men klockan är ändå efter midnatt. Har bestämt mig för att sova ett visst antal timmar på natten och ändå komma upp i tid på morgonen – detta för att kunna blaska en mugg te innan det är dags för morgonpromenaden innan det blir för varmt. Det har fungerat vissa kvällar – men mest har det fallerat, liksom ikväll – igen …

 

Jag har gjort några vänner besvikna … Det beror på att jag var för trött i söndags och igår kväll lade jag mig redan kl 23, när man gör det hinner man inte med att skriva här, eller lägga in några bilder. Det ska jag rätta till nu.

Vi var på en underbar och trevlig föreställning i söndags. Picknick hos en svensk familj som driver vingård i Wellington. Där var ca 70 andra svenskar och alla hade vi lika trevligt. Värdparet hade fixat bitings, som vi lät oss väl smaka – nedsköljt med gott bubblande vin. Vi fick också smaka av deras underbart goda viner av märket Andreas och olika druvor. Det var många lådor som bytte ägare innan dagen var slut.

När vi minglat runt och glatt oss åt alla återseenden och hälsat på alla nya, var det dags att ”slå sig ner i gröngräset”, dvs. nuförtiden är det campingstolar som gäller … Vi kanske kommer ner, men upp?

Det var svårt att tänka på hemfärd, det blev en liten svängom för några innan det var dags. Tack värdparet för en helt underbar dag, värmen fick vi på köpet …

Ikväll har vi varit på vår ”tisdagskvällsmiddag”. Två år i rad har vi besökt en liten italiensk kvarterskrog som hade levande gladjazz på tisdagar. Trevligt inslag i vardagen och vi försökte alla, boende här i närområdet, att ses där. Denna säsong har restaurangen fått slå igen, pga. av renovering enligt fastighetsägaren – men den har man inte börjat med än – tyvärr. Vi har varit vilsna och inte kommit igång med våra middagar, men vägg i vägg med den gamla krogen – i vårt tidigare Internetcafé – har det nu öppnat en krog. Vi provade den i kväll och trivdes bra där. När kvällen var över var vi glada och nöjda – nästa tisdag så ska vi ses där igen. Det bästa av allt med kvarterskrogar – man behöver inte tänka på transport, man går …

PS. Nu är klockan långt över 23 .00 …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har varit på en fantastisk picknick lunch med medhavd mat – men värdparet bjöd på massor av snittar och bitings. Och, inte minst bubbel och deras eget prisbelönta vin Andreas. Skriver mer i morgon – nu är det sängen som gäller …

Det är konstigt det där med hur olika det kan vara – jag menar på olika delar av vårt klot …

Här har vi haft värmebölja i några dagar – i morse var det så varmt att jag nästan mådde illa av tanken på att jag skulle behöva röra mig utomhus i dag. Vi har vår damlunch varje fredag – den lockade inte alls. Men när jag väl hamnar där så lockade det inte att gå hem …

När jag så läser kär kommentar och det står att de har minus 27 grader, blir det lite ofattbart.  Det är väldigt lätt att säga att det är bättre med lägre temperatur och att man kan klä på sig – men tror inte att alla håller med. I alla fall inte om man har minus 27 grader … Då tror jag att även jag föredrar våra 27 plus – hur jobbigt det nu faktiskt kan vara – men hur många skulle inte hellre välja det?

Vi lever ett stilla småstadsliv här, det händer inte så mycket egentligen – och så vill vi ha det. Men idag på väg tillbaka från lunchen hörde vi ett hemskt ljud från bilar som krockade. Vi såg aldrig hur det gick till, lika bra det. Bilarna stod i så konstiga riktningar att man inte kunde gissa vad som hände. Tack o lov verkade ingen vara fysisk skadad, i alla fall som krävde omedelbar vård. Sedan vet man ju aldrig med whiplash. Vi var glada att vi inte var inblandade – den största risken i detta land är att bli skadad i en trafik olycka …