Nu har vi börjat stänga ner – i stugan. I stan samlas allt i olika högar. Det som skall med, det som skall upp på vinden, in i skåpen och det vi inte riktigt vet vad vi skall göra med. Mycket av det skulle vi vilja ta med till Kapstaden, men vi åker med nytt flygbolag och får bara ha 20 kg var och 6 ! kg i handbagage – inklusive datorn … Jag har nu varit bortskämd i flera år med att vara guld-medlem med 15 kg upp, dvs 35 kg + 10 kg i handbagage, exklusive datorn. Det är nästan svårt att fylla eller att orka bära. Men vi sparar drygt 4.000 sek per person genom att byta bolag, men tuffare regler… och – vi måste flyga via London … vore jag tonåring skulle jag säga blääh, nu är jag inte tonåring, men det betyder inte att jag gillar Heathrow bättre för det… Det är verkligen botten att flyga via London – all eventuell reseglädje tar man effektivt död på. Nu skall vi hinna ta oss igenom alla säkerhetskontroller (som man verkligen arrangerar överallt där det går att sätta upp en), och hinna med nästa plan via busstransport på rekordtid. Jag vill inte ens tänka på det i förväg.

Ja, det närmar sej, men än så länge är vi på marken i Sverige med allt som skall ordnas. Nu ikväll är vi tillbaka i stan – här har vi ingen bredbandsuppkoppling – första stressmomentet – allt jag skulle kolla – fixa – skriva. Har hafta tur de senaste gångerna jag varit här, jag har kunnat ansluta till ett oskyddat nätverk, men det är inte igång ikväll. Vilket jag så smått hade räknat med. Det har blivit så, man räknar med bredband – det har nu blivit lika självklart som att kunna lyssna på radio eller att se på TV. Maken tycker att jag skall koppla av och strunta i ”allt det där” … Vilket mer betyder att han är den typen som fortfarande förväntar sej all information kommer via brev i brevlådan eller ”det senaste” att kunna titta på nyheterna på TV … 😉

Men envis som jag är så hoppas jag på att kunna få en tillräckligt snabb uppkoppling via telefonlina, så att jag kan uppdatera denna sida…

(Det fungerade …. telefonlinan, menar jag.)

Båtarna är på väg mot fastlandet – för vinterförvaring …?

Ett ändlöst arbete …

Vi lämnar ön …

… med massor av packning – som vanligt …

Civilisationen – mot solnedgången …

       GRATTIS på födelsedagen Jenny !!
Min lilla Jenny är nu fyra år idag … Mitt första barnbarn. Jag väntade länge på henne, det är ju så nuförtiden, men till slut så kom hon. Jag har nog aldrig varit så nervös och rädd i hela mitt liv som den dag hon var på väg. Jag befann mej dessutom i Accra i Ghana och den blivande mamman/dottern i Californien. Himlen öppnade sej, det regnade och det åskade så som det bara kan regna och åska i Afrika. Jag ville gärna tänka att det var salut, men innan jag fick samtalet om att gått bra, så tvivlade jag. Hade jag fått vänta på besked några timmar till så hade jag trampat upp en ränna i marmorgolvet … Det fungerar faktiskt så, som på film, man går fram och tillbaka, fram och tillbaka – i timmar.

Nu gick allt som det skulle och idag firar hon 4 år. Jag har pratat med henne, även om jag fick ringa två gånger. Första gången var hon alldeles för upptagen med att fylla år för att ha tid att prata med mormor, samma andra gången jag ringde, men då ändrade hon sej efter en stund. Födelsedagsbarnets privilegium, man gör som man vill på sin födelsedag.

Själva har vi arbetat i trädgården, med den ändlösa veden. Vi har slitit som bara den, och är helt ledbrutna i kroppen, men när vi vände oss och tittade på vad vi åstadkommit … Så kunde man inte se någpn skillnad …

Här förstår hon att jag är hennes mormor …

… vi lär oss att lukta på blommor …

Jenny kom och hälsade på mej i somras, då är man så här glad …

Men här skall hon snart åka hem igen, och hon ser inte ledsen ut för det …

Idag var den här – hösten, med dis och rejäla regnskurar till o från. Det kändes faktiskt mysigt att bara vara. Visserligen hade vi en liten detalj som måste fixas ute och vi prickade in den häftigaste skuren, så vi fick känna av regnet också, men nu har vi väntat så länge så det gjorde inget när det rann innanför kragen …

Jag övervägde om jag skulle sätta igång och elda lite ris, men jag övertalade mej själv att jag ville sitta inne och lyssna på regnet istället …  Det var riktigt mysigt att behöva tända lamporna, men brasan behövde vi inte tända – det var faktiskt varmt ute. Fast i kväl tände vi den i alla fall pga mysfaktorn, så ett tag blev det alldeles för varmt …

Nu är det så sent när jag skriver detta, så här har dotterdotterns födelsedag börjat. Själv skall hon sova en natt innan det är dags för henne att fira.

GRATTIS JENNY!!  på din 4-års dag.

Jag har idag för första gången ätit surströmming inomhus i vår stuga, och med levande ljus på bordet… Ja, det är faktiskt andra gången som vi överhuvudtaget ätit surströmming här. Det är något som tillhör vistelsen i Hälsingland. Förra gången vi åt, för ganska många år sedan, så var det sommar och maken och jag satt ute på altanen. Eftersom det blev fluginvasion, så har vi aldrig ens tänkt tanken igen.

Varför det blev nu? Jo, vi hade bestämt – sedan många veckor – att vi och ett par, som vi lärde känna i Ghana, skulle träffas och äta surströmming. Då var det fortfarande sommar och varmt, de skulle komma med sin båt. Burken har stått i kylskåpet sedan dess, och nu blev det äntligen av. De kom med bil, båten är redan upptagen för vintern och det var inte till att tänka på att sitta ute. Kanske det hade varit möjligt med hjälp av värmare, men ingen av oss kom ens på tanken. Jag trodde att vi skulle känna lukten resten av kvällen, men tror inte att det är så. Jag satte korsdrag och inbillar mej att all lukt är borta…

Sedan blev det en lugn kväll, kvällarna börjar ju tidigare nu – det var mörkt före sju. Vi tillbringade den, fantasifullt nog, framför TV:n. De visade en av mina favoritfilmer: ”My Big Fat Greek Wedding”. Den kan jag nog se hur många gånger som helst, jag blir lika glad varje gång. Sedan blev jag sittande med mitt pussel – som blev färdigt … Och nu är det alldeles för sent – igen …

I vår familj är det Oskars surströmming som gäller …

Snapsen inspekteras …

Dags för hemresa …

Äntligen, 1000 bitar på rätt plats …

Vaknade när maken väckte mej och talade om att han skulle åka till Sydafrikanska ambassaden och lämna in papperen på vår visum ansökan. Han ville göra det själv, och det kan jag förstå. Vi har nu skaffat intyg på att vi är gifta, att vi inte är kriminella, att vi har en lägenhet i SA och att vi har tur o retur biljett. Vi har dessutom genomgått läkarundersökning, fått lämna bl.a. hiv-test och lungröntgen. Dessa resultat kan vi inte påverka, de skulle skickas direkt till ambassaden. Vi måste dessutom deponera 8.500 sek per person – trots att vi har returbiljett, som man tagit kopia på, – men dessa pengar skall återbetelas när vi kommer åter till Sverige, enligt löfte …

Sedan åkte vi ut till ön. Vi tog en promenad – jag tog med svampkorg o kniv – en svampplockare ger aldrig upp… Vi hittade en sopp … Men, jag plockade rödklöver, blåklockor, trädgårdsklint, en liten oansenlig vit och gul ”stjärnväxt” och smultron … !! De smakade dessutom smultron. Jag har nu en söt bukett här hos mej bredvid datorn med dessa blommor. Får se om jag ställer ut dem imorgon och delar med mej av honungen till de bin som fortfarande är aktiva …

Höst i Årsta – utsikt från balkongen …

Husbåt på väg, hem … ?

Smultron, blåklockor, rödklöver och egna tomater …