Vi sov mycket länge denna morgon, kanske fanns där lite sömn som skulle tas igen… Efter frukost så gav vi oss iväg. Bilen lastades med svamp och kräfthinkar, det blev varsin hink med ca 40 kräftor. Efter någon mil fick vi telefonsamtal om att väninnans regnjacka med plånbok hängde kvar. Det blev till att vända. Vi åkte en annan väg och passerade de vackraste svamp? skogar, vi blev helt enkelt tvugna att finna ut. Så det blev ett stopp på en dryg timme medan vi dammsög skogen efter svamp. Väninnan hittade ett tiotal trattkantareller, jag kammade noll… inte en svamp!! Jo, en röd, den fick stå kvar.

Där fanns däremot hur mycket blåbär som helst. Ris som var som buskar, man kunde plocka dem i midjehöjd nästan, bären var de största jag sett någonsin, som små gröna druvor. De hade tyvärr tappat det mesta av smaken, men gick fortfarande att äta. Är det någon som vill ha adressen till nästa år så hör av er.

Nu gjorde det inte så mycket att jag inte hittat svamp, vi var så sena att det kändes bra att inte ha en massa att ta reda på. Maken skulle nu bjudas på vad hustrun samlat in, svamp och kräftor, och allt var redan rensat och kokt. Vi satt (för andra kvällen i rad för min del, rena frosseriet …), och sörplade i oss dessa fantastiskt goda djur, det är något visst med svenska kräftor och ännu mer då man varit med om fångsten och kokningen.

(Nu har jag uppdaterat de senaste dagarna.)

Där fanns drygt halvmeterhöga blåbärsris …

… och en röd svamp …

Efter att vi suttit uppe till halv tre på natten och bara pratat och pratat, så vaknade vi vid nio-tiden för att ge oss ut på äventyr. När frukosten var avklarad gav vi oss iväg. Vi skulle få följa med ut och vittja kräftburar… kul – det har jag aldrig gjort. Vädret var underbart, solen sken och det blåste lite, regnet hade gett sej av, vilken tur.

Det var jättespännande när vi drog upp burarna, som verkligen kryllade av kräftor !! – utom två, som var totalt tomma, bara betet som låg kvar. Vi fyllde två hinkar med dessa kräftor. Sedan klev vi iland på en ö, där vi damer gav oss i väg in i skogen för att leta efter svamp. Våra fiskevärdar, värdinnans dotter och hennes man, stannade kvar och ”rensade” kräftor. De måste vara i en viss längdför att få fångas, de andra åker tillbaka i sjön. Så vi var sysselsatta på två håll. Skogen kryllade inte precis av svamp, men vi fick i hop lite gula kantareller, trattkantareller, svart trumpetsvamp, taggsvamp och en sort till som sedan hamnade i papperskorgen pga av en osäkerhetskänsla. Man chansar aldrig när det gäller svamp…

Lite glada i hågen återvände vi till ungdomarna, som hade grillen varm och vi grillade korv, åt mackor och drack kaffe. Sedan bar det av tillbaka över sjön och vidare hem för att rensa svamp och koka kräftor, det blev ca 5 kg när de var sorterade, ja kräftorna – svampen blev inte så mycket. Så, middagen bestod av svampkrustader och kräftor, ni kan tro att det var gott. Mera prat och klockan hann bli halv två innan vi bröt upp …

Vi gör oss redo för fiskafänge …

Första buren upp …

En extra hårklämma, kanske …?

Stövlarna på, skogen väntar. En del av kräftorna skall få friheten åter …

Men dessa två fyller kraven på storlek …

Än så länge är vi mycket hoppfulla …

….

Titta inte så där …

Inte så illa trots allt …

En vännina och jag skulle på svampplockar turne till en tredje väninna som driver ett gästgiveri i Lerbäck. Jag tog tunnelbanan till Rinkeby, skulle möta väninnan där för vidare färd mot Askersund/Lerbäck. Jag hann bli lite skärrad innan jag kom dit, tåget skulle komma om 7 minuter, men kom efter 1 minut. När jag ringer till väninnan för att tala om att jag sitter på tåget, så ropar man ut: ”Nästa T-centralen” … Det var ju där jag klev på …!!? Efter några förvirrade minuter så visar det sej att jag sitter på rätt tåg. Men jag var tvungen att kolla lite nu och då att så verkligen var fallet.  När jag klev av tunnelbanan var det som att hamna i en helt annan värld… Afrika – Mellanöstern …? …

Väninnan mötte upp och vi gav oss iväg mot Lerbäck, en liten ort inte långt från Askersund. Vi tog det lungt, det var ganska intensiv trafik och det började dessutom att spöregna. Jag pratar nu om regn som står som spön i backen. Vindrutetorkarna jobbade för fullt, de hann inte riktigt med i alla fall, Väninnan hade dessutom fullt upp med att parera ”hjulspåren” i vägbanan för att undvika vattenplaning och att hålla koll på alla dessa bilförare som inte omfattades av dessa problem och som glatt blåste förbi. Vi kom i alla fall fram ordentligt och under stora paraplyer tog vi oss in i Lerbäcks Gästgifveri.

Värdinnan dukade upp med diverse delikatesser och vi blev sittande till kl halv tre på natten. Då hade vi också fått redan på att det fanns ett hus”spöke” vid namn Kaleb. Så det var med stor vaksamhet som vi ”ramlade” i säng. Men efter några minuter kunde inte Kaleb eller något  annat hindra oss från att somna. Vi sov utan avbrott till kl 9.

Värdinnan förbereder middagen …