Vi har hyrbil, det vet ni säkert redan, men den skall utnyttjas. Så idag drog vi iväg till Hout Bay och för att äta lunch på Mariners Wharf.

Det var helgdag här i SA, och massor med människor som var ute och rörde på sig. Vi hamnade i bilkö i Camps Bay, men det gjorde inte så mycket att det tog en knapp timme att förflytta sig en knapp kilometer. Vi hade ingen tid att passa och det var mycket att titta på, vi är ju i den åldern att vi gärna tittar – det är ju ingen som tittar på oss …

Stranden var fullsatt med människor, de låg tätt packade med sina paraplyer som överbryggade varandra. Rätt så många tappra själar hade vågat sig ut i vattnet.

När vi kom till Mariners Wharf, så fick vi ett bord ute på verandan. Vi åt gott, som vanligt och det var kul att titta på alla som badade, det var en hel del – inklusive en hund, med flytväst, som man fick hämta in med jämna mellanrum med hjälp av en kanot. Ett annat gäng fick paddla in till stranden med sin motorbåt. De var för tungt lastade där bak och motorn hamnade i vattnet …

Detta är Snoek, vi har ätit den godaste paté och röra av denna fisk, men inte vetat hur den ser ut …

Denna bil har ca 5 cm på vardera sidan som marginal för att kunna komma in i ”hålet” …

Detta har hänt under de svåra vinterstormar de haft i år…

Måndag och vardag igen … vad skall jag ta mig till? Inga deadlines, mailen var tom när jag öppnade – inte minst tio akutmeddelanden.

Jag satte mig ner för att njuta – hyrbilen stod i garaget – men det blev ingenting av nånting. Jag kände mig bara konstig och tom. Har nu levt med SWEA:s deadlines sedan i februari och så är det bara över … 😉 Kom mig inte för att ens ta bilen för den shoppingrunda, som jag längtat efter de senaste månaderna, utan maken. Dvs – inte shopping i den mening man skulle kunna tro – jag vill hitta butiker med textilfärger och tyger. Maken hatar dessa utflykter, det är totalt meningslöst för honom att komma in i en butik med bara tygrullar, och jag som springer omkring och känner på alla vita eller offwhite. (Måste veta om det är bomull eller inte.) Det är svårt att hitta ren bomull här i CT. Så annorlunda mot Dar es Salaam, där alla hade det och till priser man inte kunde drömma om.

Maken tillbringade dagen på golfbanan – först med ett golfpro, som skall tala om för honom vad han gör för fel. Sedan med de andra gubbarna, som spelar så mycket bättre … Han vill helst inte och kommer hem helt slut och med en värkande rygg. Desto mer övertygad blir jag om att detta är precis vad han skall göra – helst två gånger i veckan. Han får bättre kondition och jag får lite tid för mig själv. Elaka jag …

Våra gamla Amaryllislökar, från förra året, blommar tacksamt …

Så var det då dags, SWEA:s julmiddag. Vi hade hyrt bil, så jag plockade upp vår nya swea och vi satte fart mot Stellenbosch. Våra gubbar skulle samåka lite senare och ta med sig öl, vin och snaps (som maken blandat med den äran). Innan dess hade jag tillbringat morgonen med att svära över de två sömmar som skulle bort – vilket jag också lyckades med. Vet inte om jag skrivit att täcket skulle ingå i lotteriet, vilket jag i ett svagt ögonblick lovat. Det tog längre tid att ta bort dessa olycksaliga sömmar än att sy hela täcket … En nyttig läxa.

På min lott, vad gällde maten till julbordet, låg att koka 60 ägg, som skulle halveras och gulorna skulle blandas med majonnäs och senap. Låter kanske jätte enkelt, men inte när gulan sjunkit till botten, i stort sett i alla ägg, så några halvor kunde det inte bli – trekvarts på sin höjd … (Men det var inget fel på smaken och alla gick åt.)

Vi kom på plats, det var rörigt, men trevligt och efter några timmar var allt på plats och gästerna kom. Jag tror att jag kan skriva att det blev mycket lyckat … Alla var så glada när de gick hem, maten var god, makens snaps gick hem mer än väl och Lucia fick alla att tystna. Jag vill gärna tro att det var i beundran … 😉

Vi var tre mogna damer som draperade oss i vitt, med lucia krona, glitter och stjärngossemössa på huvudet. Lucia sången spelades på ”grammofon” och alla höll andan medan vi skred in. Vi verkligen skred mellan borden och bjöd på lussekatter till kaffet. Vi kände nog alla att det faktiskt var Lucia. Trots fel dag och brist på unga flickor … Men vår lucia var faktiskt mycket vacker. En mogen herre till o med frågade efter vem hon var … 😉

När jag sytt några decimeter så skramlade det till i maskinen, men det gick fortfarande att sy. Fast det blev ingen söm, bara en tråd som löpte efter nålen, så jag tittade efter vad som hänt. Hela ”spolhuset” hade ramlat ut … där låg tre metalldelar utanför maskinen och i mitten låg undertrådsrullen … Hurra …   Jag lekte symaskinsreparatör en stund. Ropade till maken vad som hänt, han blev bara nervös och började slamra i köket, det är han som fått stå för köksbestyren de sista veckorna. (Han är ganska trött på det, om jag uttrycker mig försiktigt, fast å andra sidan – någon måste faktiskt vara i köket varje dag, eller …?)

Efter en stund, vet inte hur lång, så fick jag delarna på plats och det gick att sy. Det såg helt normalt ut och maskinen lät inte det minsta konstig, så jag fortsatte med min söm. Stort misstag, jag sydde dessutom nästa söm – ännu större misstag. Maskinen klarade inte av att mata ett täcke, så jag fick hjälpa till, men först efteråt såg jag hur bedrövligt det blev, med dragna sömmar. Ja, helt enkelt oacceptabelt. Jag hade nu en hel dags arbete framför mig för att försöka ta bort denna söm, där stygnen bitvis var så små att jag fick ta till förstoringsglas för att överhuvud taget kunna se dem och att försöka sprätta upp dem utan att skada tyget…

Jag tog med täcket till den underbara Candleligt Consert vi avnjöt på kvällen. Hann ta några centimeter innan det blev för mörkt. Då lade jag det med glädje åt sidan och sjöng med i alla sånger. Har nu börjat vänja mig vid de engelska julsångerna. Det var så fantastiskt vackert med alla ljus som alla hade i papperspåsar (!)  Men när de avslutade med Stilla Natt, så sjöng jag på svenska …

Vi har intagit våra platser i tid …

Lägg märke till hur man håller vinglaset på plats …

Förväntansfulla …                               

Något för svenska brandmyndigheter? Ljus i papperspåsar …

Medan vi sitter och njuter av vacker musik, så stiger månen upp …

Jobbade som en tok med mitt lapptäcke för att hinna klart. Klockan ett brukar vi ha vår Swea-lunch, och jag visste att de andra inte skulle komma pga av tisbrist. De höll på med sillinläggningar. Jag hann inte färdigt, men eftersom jag inte visste om en ny swea skulle komma eller inte, så var jag tvungen att vara där. Hon hade skrivit från Sverige förra veckan att hon skulle komma, men man vet inte. Jag tog med maken i fall hon inte skulle dyka upp – då kunde han och jag äta lunch tillsammans. Medan vi sitter där, så dyker en annan make till en av de matlagande sweorna upp. Han var också hungrig och ville äta. När vi väntat i tio minuter på den nya damen, så gick vi in på den vackra bakgården och beställde in vår lunch.

Vi hann bara precis få in vår dryck, så kom hon. En härlig, trevlig dam, som inte hade något emot att hennes första swea-lunch i Sydafrika bestod av två kvinnor och två män … 😉 Jag tycker verkligen om henne och vi tillbringade två trevliga timmar på den vackra, mysiga bakgården. Solen sken och vi ikapp med den …

Vi bestämde att vi följande dag skulle åka till Kirstenbosch, den botaniska trädgården, och uppleva deras Candle Light Christmas Carols. Sedan gick vi hen och jag fortsatte att sy på mitt lapptäcke. Samtidigt skulle jag skriva ut det sånghäfte som jag satt ihop. Allt blev bara fel, fel … bläckpatronen tog slut – maken sprang och fyllde på.

Men, vi tog kväll och satte oss och tittade på ”La Luna” på balkongen. Det var särskild fullmåne ikväll, vi blev sittande en bra stund – det var dessutom varmt och skönt. Försökte glömma Swea-bestyren för några timmar ….

(Försöker komma ikapp …)

Idag skulle Albert, vår Handyman komma och vi skulle berätta för honom om stölderna. Han blev mycket tagen, och började svettas. Han misstänkte precis samma kille som vi. Han blev också nervös, för den killen var just nu i ett annat hem och arbetade och han har dessutom anlitat honom i 7 år, så det var ingen han plockade upp på gatan.

Däremot var han lite bekymrad för att han inte kunde åka hem till honom och bara överraska honom hemma – han åker aldrig dit ensam, om inte killen är med. Han bor i ett av de farliga områdena i en av kåkstäderna här i CT. Samma kåkstad som vi skickar in turister att titta på – vi hade våra Sweor där för några veckor sedan, men det finns kanske olika områden …

Han skulle i alla fall försöka prata med honom, men vi tror inte på resultat, och inte han heller …