Vet inte om jag skrivit om att jag går en kurs två gånger i veckan som går ut på personlig utveckling. Vi är sex stycken deltagare och med en helt fantastisk ledare, Rose. Jag är nog kär i henne. Så fort hon stiger in i rummet så kommer glädjen och möjligheterna in.

Jag upplever att vi deltagare sitter med halvöppna munnar och bara ”sörplar” i oss hennes positiva utstrålning – som hon verkligen ”slaskar” omkring sig …

Idag skulle vi ha med oss vänner eller anhöriga, maken ställde upp. Vi fick uppgifter som skulle genomföras – det gick bra och alla verkade trivas i situationen. Vi lyckades åstadkomma rollspel och sånger. Men, jag saknade det ”gamla vanliga” då vi sitter och tar till oss vad vår Rose delar med sig av. Anhöriga i all ära, det spelar ingen roll hur bra de tyckte att det var, och hur trevligt. Jag saknade våra samtal med Rose. Sådan egoist är jag är.

Sedan var frågan om vi skulle åka ut till ön eller inte. Jag har ju börjat ”boa” in mig i stan nu. Maken tyckte alldeles bestämt att vi skulle åka ut – jag var inte alls alldeles bestämd – men vet ju att jag stortrivs när jag väl är ute.

Så nu sitter vi här och jag ångrar inte för en minut att vi åkte hit. Det är dessutom helt underbart att stå ute i mörkret och titta på stjärnhimlen, i kväll såg jag två stjärnfall. Nu är det så oromantiskt i dessa dagar att man säger att det är gammalt skrot från rymdraketerna som ramlar in i atmosfären – men det tror jag inte för ett ögonblick på, så jag önskade mig något vid båda tillfällena  …

Har ägnat många timmar idag åt att försöka kopiera in min gamla julmusik i datorn. Det är inte helt självklart. Allt går ut på att man fuskar, att det är dyrt betalda CD.ar spelar ingen roll. Alla käppar som kan plockas fram läggs in i maskineriet. Sämst gick det i de musikprogram som jag brukar använda – de har jag uppdaterat hela tiden och där är det tvärstopp – åtminstone på den kunskapsnivå jag befinner mig.

Hittade ett gammalt – dvs ca 1 år gammalt musikprogram, som man tydligen in skall använda. Men i min dator så är det det enda program som godtog att kopiera min musik. Många timmar har det tagit att klura ut detta då jag ju inte kan lägga in allt på datorn, utan måste dirigera till extra hårddisken. Antagligen finns det enkla knep, som jag kanske också kommer att lära mig någon gång i framtiden.

Tills dess är jag nöjd detta och jag har nu fått in lite julmusik på den extra hårddisken. Tänker inte släpa ner skivorna, dels pga av vikten och dels pga av att man tydligen behöver backup.Kommer ihåg förra julen hur trist det var då vi blev bestulna på våra julskivor. Som tur var så har jag fler här i Sverige och några av de stulna var kopior …

Kändes lite konstigt att höra Adolf Fredrik sjunga Luciasånger och Carola Stilla Natt, ja – inte så lite heller. Det är ju inte riktigt läge än, även om tiden rusar. Nästa vecka skall jag iväg till Dublin och sedan har jag bara en och en halv vecka innan det bär av. Det är samma varje år – tiden rusar alltid på slutet.

Egentligen skulle jag ha förberett en liten föreläsning som jag skall hålla i morgon bitti – glömde totalt …

Nu blir det klockan på ringning extra tidigt – igen …

Nu sitter jag här igen – alldeles för sent. Jag har haft radion på och det har varit Karlavagnen. Människor som ringer in och talar om sådant som är så viktigt för dem, jag sitter och är uttråkad – med vilken rätt …  Och varför sitter jag kvar? Varför går jag inte och lägger mig.

Ikväll kunde jag skylla på ett pussel som lag lagt upp från egen bild – valde alldeles för många bitar. Det går till så att man lägger upp en egen bild och så kan man bestämma hur många bitar – dvs hur svårt – det skall vara. Jag vill ju ha ett som verkligne skingrar tankarna, som ger avkoppling och som leder till att jag kryper ner i sängen och somnar bums med ett leende på läpparna. Ikväll blev det mest irritation, och nu är det för sent igen.

Men varför fortsätter jag då att lägga? Ja, det kan man undra? Jag skall nog försöka mig på det yoga-program som jag fick i förra veckan istället …

Idag har det varit en bra dag – trots att jag var tvungen att ha klockan på ringning strax före sju. Jag skulle vara i Gustavsberg kl 9. Allt flöt så bra att jag hann köpa en kopp kaffe vid Slussen och fick tag i både Metro och City. Laddad för en trevlig färd med kaffe och tidningar satte jag mig på bussen.

Jag läser aldrig innan bussen kört över Danviksbron. Det är alldeles för mycket att titta på. Kaffet var  så varmt att jag fick vänta en stund innan jag kunde dricka.  Det visade sig att det var svårt att ta fram en tidning med en hand – så det blev ingen tidningsläsning, men det gjorde inget. Jag satt och bara njöt av att titta ut – det är faktiskt inte helt fel när naturen börjar gå över i höst heller. Inte så länge som löven sitter kvar i alla fall.

Nu kan man ju tycka att det kan väl inte vara så vidare värst att sitta på en buss och åka på Värmdöleden. Men vid två tillfällen åker man över broar och ser hela Baggensfjärden, som idag låg stilla och speglade ljuset från himlen. Det var mulet så det var ett grått skimrande ljus, jag såg ett svanpar med åtta (!) ungar. Undrar om det var ett par och om det var deras egna ungar, eller om det var två honor som slagit sig ihop. Sedan har jag ju min egenhet – jag sitter alltid och tittar efter svamp denna årstid …  Jag såg inga. Kanske för att bussen körde för fort, kanske för att de inte växer så nära motorvägen eller kanske för att det är ganska torrt just nu.

Det där att sitta och titta efter svamp är något som jag gör varje höst, när jag inte kör bil själv – fast det vete sjutton – kanske även då. Jag ser alla underbara skogar som jag bara vill gå i. En gång i Småland, jag var där i arbetet, så hade jag hyrt bil och var på väg mellan Växjö och Lammhult. Jag var tvungen att ta en paus, ”morgontéet pockade på”. När jag gått några meter in i skogen och precis satt mig ner, så visste jag inte hur jag skulle bete mig. Där fullkomligt vimlade av trattkantareller, jag visste inte vart jag skulle sätta ner fötterna för att inte trampa på dem..

Jag hade en liten plastpåse i bilen och den fyllde jag på några minuter. När jag kom fram dit jag skulle så visade jag stolt upp min påse och berättade om all svamp och undrade om de hade en plastkasse som jag kunde få, så jag skulle kunna plocka mer på vägen tillbaka. De såg alla väldigt konstiga ut, man lät mig förstå att man bara plockar gula kantareller, resten är till för korna …