Det är mycket inför vårt jubileum just nu. Påminnelser till alla som anmält sig, men som inte betalat osv. Jag har suttit här hela dagen och arbetat. Klockan kvart i fyra skulle jag träffa två damer, vi skulle åka iväg och planera inför festen. Jag var så inne i allt arbete med texter, brev, uppdatering på hemsidan osv. Och så ringde äntligen den kontaktperson som jag väntat på i flera timmar.

Vi pratade och samtalet tog lång tid (vet för att maken hade försökt ringa mycket länge innan han kom fram). När jag tittade upp på klockan konstaterade jag att det var just då som jag skulle vara ute på gatan. F-n. Vart hade alla timmarna tagit vägen – hade inte ens varit ute på balkongen och suttit en stund. Hade inte ätit lunch eller fikat – bara jobbat. Jag hade dessutom tänkt duscha och tvätta håret innan jag skulle iväg.

Damerna ringde och frågade vart jag var och jag var ju kvar framför datorn. Fick med mig papperen och skulle ta min handväska – borta. Det tog en stund innan jag förstod vart den var, Hilda var här och hon hade ”städat” undan den. Liksom skorna och mina hamnar alltid längst in, längst ner i skåpet. Jag fick rota en stund innan jag hittade ett av de två par som jag kan gå i.

Jag fick vänta på hissen, efter flera minuter så gick jag ner för trapporna, vilket jag borde gjort med en gång – men det kan man ju inte veta. Garagevägen var stängd och låst (vi får inte längre ha access till den porten), den har varit öppen i flera veckor så jag hade bestämt med damerna på gatan ovanför oss. Jag var nu tvungen att gå ut den vanliga vägen – vilket är halva kvarteret långt, sedan var det bara att gå hela kvarteret tillbaka uppför en seg backe. Ja, så började det mötet …

Jag glömde bort mig i morse. Dvs det hade kommit så mycket i mailen så jag blev fast … Maken kom tio minuter över tio och frågade om jag inte skulle ha varit hos min doktor kl 10. Och det skulle jag. Så det blev till att ringa och tala om att jag hade glömt …

Jag fick en tid efter lunch och gick generad dit, men det gjorde tydligen inget – han var så glad i alla fall. Och det skulle nog jag också vara för en patient som kommer tillbaka regelbundet och betalar för sig. Jag frågade hur mina värden låg till och jag har nu jättebra värden, nästan normalt … Jippie!!

Och jag som trodde att de skulle vara skrutt då jag ju druckit vin igår och tagit ledigt från min grönsaksjuice både lördag och söndag. När jag talade om att jag gjort det så fick jag till svar att 80/20-regeln gäller. Man kan sväva ut lite, men måste hålla sig på spåret resten av tiden. Så nu vet jag det.

Det märks också, jag mår så mycket bättre och har i stort sett blivit av med hjärtklappningen och de stora ”svettanfallen”, de kommer bara ibland och mycket mindre  – bara det är värt jättemycket. Nu skall vi bara klara av jubileumsmiddagen också och sedan skall jag ägna mig lite åt mig själv. Fast först är det mycket som skall fixas inför middagen och jag måste fixa något att ha på mig. Mina festblåsor är kvar i garderoben hemma i Sverige …

Det var faktiskt mulet och disigt när vi vaknade, men det klarnade snart upp och det var bra för vi skulle på utomhus konsert i Kirstenbosch – botaniska trädgården här i Cape Town som är så otroligt vacker.

Jag hade köpt in en kyckling som skulle tillredas, vilket jag gjorde och den packades ner tillsammans med fritata, körsbärstomater och vin. Stolar och filtar, men inte täcken och kuddar – som de flesta tar med sig till stranden här.

Det var en känd och populär grupp som uppträdde, det var faktiskt utsålt. Och hur populär den var fick vi erfara medan vi fortfarande var ute på motorvägen, där det var kö. Lite läskigt faktiskt, men inga tillbud. Vi fick parkera långt ifrån och fotvandra med vår packning. Det var kö för att hämtra ut biljetterna och kö för att lämna fram biljetterna och sedan började jakten på en plats att slå sig ner …

Vi gick längre och längre från scenen och klättrade högre och högre upp efter berget. Alla andra gjorde detsamma – det var fullt .. överfullt. Till slut så klämde sig våra vänner ner i kanten på en gångstig, vi klämde in oss på andra sidan på samma stig. Och det var ingen vidare plats förstod vi efter några minuter – folk passerade hela tiden, åt båda hållen, för att hitta platser som inte fanns. Så det var ingen idé att ens fundera på att leta vidare. Jag ställde helt enkelt ut vår kylväska för att de skulle snubbla på den och inte på våra fötter.

Vi hörde lite av konserten, men såg inte mycket. Man skulle kunnat höra mer, men människorna runt om struntade i konserten och umgicks med varandra, så det blev liksom inte konserten som var huvuddelen. Det gick bra i alla fall, vi lyckades packa upp vår mat och hälla upp dryck utan missöden och lät oss väl smaka.

Kvällen var skön, och musiken var bra, så på det hela så var det trevligt. Men vi bestämde att nästa gång måste vi vara ute i ännu mer god tid …

Satt och lyssnade på Ring så spelar vi och stickade samtidigt, så rofyllt. (Har ni hört det ordet de senaste åren …?) Idag pratade man om var det var ”varmast” i landet och någon ort ledde länge med minus tre, men blev så småningom slagen med med 1,5, minus alltså.

Så kommer det in liten gumma som påminde så mycket om det gamla. Fick så starka minnen och en längtan efter de gamla som en gång fanns i mitt liv, inte minst min mamma. Det där livet som gamla lever  i sin takt och som har rötterna bakåt – en sådan trygghet …  Nu är jag äldst i vår familj och jag lever ju ett jättekonstigt liv i jämförelse …

Det var varmt, men det blev i alla fall en promenad till en av de få restaurangerna vid stranden, där vi åt lunch innan vi smög hem på skuggsidan på gatan. Jag skulle handla Organic chicken på Woolworth, att ta med på morgondagens picknick, maken skulle köpa vinet så vi skildes åt.

När jag kommer in i butiken så står där en hink med tulpaner …!!! Jag bara stod där och tog i den ena buketten efter den andra och kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle välja. En dam stod och plockade bland rosorna i hinken bredvid och hon sneglade lite på mig. Tyckte kanske att mitt beteende var lite underligt, så jag förklarade att där jag kommer ifrån så är tulpaner precis vad vi längtar efter den här tiden och att de är ”a must”. Jag hann också förklara att en viss sort kallar vi för papegojtulpaner. Hon blev säkert mycket glad och tacksam för den upplysningen och log förstående, tog sin rosenbukett och gick medan jag stod kvar och visste inte om jag skulle välja de gula eller rosavita. Vet att de gula är tåligare och håller längre, men de rosavita var så ljuvliga. De blev också valet till slut. (Just nu står de på balkongen för att jag skall försöka få dem att överleva morgondagen.)

Kvällen har vi avslutat med en mycket trevlig middag med två svenskar. Det visar sig att de har ett förflutet i Hälsingland, så nästa steg blir att klura ut om vi har gemensamma släktingar …

Jag har vid något tidigare tillfälle skrivit om att veckorna består av måndagar och fredagar. Detta gäller också för vårt nya år 2010. Nu är det fredag igen och vart dagarna, sedan i måndags, har tagit vägen vet jag inte.

Det var i alla fall dags för den första lunchen för sweorna detta år och vi var en liten skara damer som träffades hos gubbarna på deras vackra bakgård. Mycket prat och skratt blev det och det var mycket trevligt att ses igen. Jag hade kameran med mig, men glömde att ta fram den medan alla satt där, den kom fram först när vi sista tappra skulle gå. Men nog syns det att vi hade trevligt, även om det bara blev halva styrkan på bild …

Det blev en kort promenad på stranden idag och sedan en sen frukost/tidig lunch hos ”gubbarna”. Det var riktigt skönt ute, inte för varmt,

Hilda har kommit tillbaka efter sin resa till Zimbabwe. Där finns nu varor att köpa – om man har pengar. Men det finns inga mynt, så när man handlar får man inte pengar tillbaka. Man får fylla på med varor istället. Liksom om man skall åka buss och inte har jämna pengar så får man betala mer än vad det kostar. Hennes familj var i alla fall glad  att se henne igen och hon verkade nöjd med sin vistelse. Hon har blivit ännu sötare, tycker jag. Det gjorde henne nog gott att få komma hem ett tag igen. Två år är en lång tid att inte få se sin familj.

Själv har jag kommit igång med pappersexercisen igen, och kom faktiskt en bit på väg. Några handlingar inför årsmötet är klara. Jag har åtagit mig att fixa 60-tals musik till dansen, men det är strul med mina inspelningar.

Först var det problem med att spela in överhuvud taget, trots att jag skulle spela in från egna CD plattor som jag köpt. När jag så skulle spela upp dem idag, så strular det med att jag måste ha licens. Efter några turer – det det mest skulle tjura på för att göra mig på dåligt humör och känna stress (antar jag) – så gick det att spela. Tyvärr verkar ljudet inte vara så bra, vet inte om det är en dålig överföring till datorn från skivan, eller om det är från datorn till en dålig radio via vår fm-sändare. Detta skall jag försöka klura ut i morgon. Då skall jag försöka spela in musiken tillbaka på CD igen för att kunna spela upp i vår anläggning – så får vi se hur det låter …