För min del gick resan så bra. Jag svalde mirakelpillret och somnade. Med hjälp av öronproppar så sov jag så gott, men jag kände antagligen på mig att det inte var så bra med maken, så jag vaknade. Och mycket riktigt, han mådde inte bra. Det skulle inte jag heller göra om jag var över 190 och tvingades sitta inpressad i ett flygsäte där framförvarande passagerares ryggsäte vilar mot knäna. Och en sur dam, som sitter med ryggen emot och sover, men med bordet nedfällt och där står det ett glas med vin, en halvfull flaska med vin, en hel flaska med vin och ett par glasögon. Hur skall man kunna ”smyga” ut från det. 

Maken är alltid så diskret, förstår inte varför – han är duktig att ta för sig i andra sammanhang, men inte på flygplan. Jag tvingade honom att väcka den sovande damen. Med en sur min samlade hon ihop alla flaskor och glas + handväskan som stod mitt i gången – inte under sätet. Jag försökte sova vidare, men bestämde mig för att sympatisera med maken och ville passera henne. Hon fick återigen ta vinglas, vinflaskorna, glasögonen och försöka ta undan väskan. Allt detta är egentligen ganska komiskt och under alla år jag har rest så har man försökt att underlätta för varandra, men inte hon.

Vi kom fram till Amsterdam, gick igenom passkontrollen med den obligatoriska säkerhetskontrollen. Där stod ca 6 uniformerade män med pistoler, en av dem frågade oss varifrån vi kom och vart vi skulle åka. ”Kom med här”, han visade oss in i ett bås och jag fick öppna min handbagage väska. Han kontrollerade allt mycket nog. Sedan kom turen till min laptopväska och han var lika noga. Efter det fick maken lägga upp sin handbagageväska, men när maken hade öppnat locket och han såg en varm tröja som låg överst så sade tjänstemannen: ”Ok, ha en trevlig resa.” Jag svaradae tack, och vi gick till röntegen apparaterna. Vid förra kontrollen i SA, så ville de titta i min handväska – så jag var beredd. Men häraa var det inga problem – samma innehåll …

I vilket fall vi kom till Arlanda, bagaget kom med, min väska var skadad – vi gjorde skadeanmälan – fick tag i en taxi och befann oss i lägenheten. Det finns egentligen inga minnen från denna stund, bara en stor tacksamhet att vara framme välbehållna och med bagaget …

Jo, vi kunde sitta i solen på balkongen och få den obligatoriska resewhiskyn …

Jag försöker att uppdatera – det går inte lättare för att programmet är totalt annorlunda – men jagkommer igen …

Det blev  som vanligt inför avresan till en annan kontinent och bortavaro mer än tre veckors semester. Trodde jag skulle vara van vid det här laget, men långt ifrån. Maken lade sej tidigt, men jag sov inte alls. Det där ”lilla sista” tar längre och längre tid för varje år.

Taxin skulle komma kl 03.30 – men när maken vaknade 45 minuter innan och insåg hur mycket det var kvar att fixa, så ringde han  och ändrade till kl 4.00. Jag ”tror” att vi ordnade det mesta (snälla granne och dotter – låt oss veta vad vi missade)  …

Vi kom till flygplatsen i god tid – om det är något vi lärt oss så är det att vara i tid de senaste åren. Vi hade  checkat in on line, så vi trodde att det skulle vara ”Drop off”, som de gör så stor reklam av. Men nej – det är fortfarande kö – inte för att checka in – det måste alla göra själva vid ”datamaskiner” – och de flesta fattar ingenting. Därför han man en ”värdinna”, som går runt till var och en för att förklara hur man gör – så numera är inte den största kön till incheckningen, utan till incheckningsmaskinerna. Och lustigt nog så är det de som inte har en aning om incheckning på Internet som står där …

Vårt problem var att vi hade en golfbag med oss, och den skulle de ha betalt för, alltså så kunde de inte hantera detta vid incheckningsdisken. Och den service disk som hade hand om den saken skulle inte öppna förrän 20 minuter senare. Så vi hade inget för att vi var där i god tid. När vi äntligen kommit igenom all denna säkerhets-kontoll-hysteri – som jag tyckte var bra i början, men som kanske har blivit lite  …. Så fick vi veta att planet var ca 1 timme försenat … Tack för det …

Vi satt där och väntade och drack vårt (dyra) morgonkaffe. Maken hade tittat lite på priserna när han köpte kaffet, en räksmörgås kostade 170 kr – nånting … (Taxfree, som det väl är, eller …?)

Vi kom iväg till Amsterdam, det var mycket turbulens, men de landade och vi hade 35 minuter på oss att ta oss till nästa plan. Via en tullkontroll med jättelång kö – vi försökte påkalla hjälp, men de tyckte inte vi hade något problem, vi hade ju 30 minuter på oss. Efter passkontrollen var det bara att springa till gaten och innan dess säkerhetskontrollen. Vi klarade det hela med 5 minuter till godo – men då kunde vi ha behövt varsin frottéhanduk efter den ofrivilliga ”morgonduschen”.

Nu slapp vi i alla fall stanna i Amsterdam, även om det kanske skulle ha varit trevligt. Vi landade i Cape Town på tid, men passkontrollkön var under all kritik – som den varit de senaste åren – det tog en timme innan i kom igenom – och vi blev så glada att vårt bagage också fanns där – hur de nu hann med det i Amsterdam? Tack för det …

Nu är vi här …!!

Men kvart över elva på kvällen, så var vi i lägenheten – vi fick igång stömmen och konstaterade att det nog inte var så varmt – visserligen 18 grader enligt termometern – men så fuktigt. Jag skall inte gå in på några detaljer – men efter några whisky, värme ljus och filtar, så somnade vi …

Dagen har ägnats åt packning, vimsig sådan… 😉  Allt är ju egentligen klart – det är bara det ”där sista”…

Jag har mittemellan försökt att kopiera in de sista filmerna och ladda min iPod inför resan. Det gick inget vidare. När jag försökte att ladda in resten av den digitala boken, som jag köpte tidigare inför min operation, så gick det inte alls. Jag förstod ingenting och Programmet ville inte vad jag ville alls … Jag hade ju laddat in 5 cd-skivor men de resterande 5 …

Idag satt jag där med mina födelsedags cd-ar som jag gärna vill ha med, men vikten … jag försökte lägga in – igen – och som på ett bananskal halkade jag in på en funktion där den kopierade i ett nytt program som jag fått i samband med min nya iPod. Nu har jag laddat in allt som hinns med denna gång. När jag så skulle spela upp så har jag fått alla Spår 1 sorterade i en kolumn, Spår 2 i en osv … Så nu är det en salig blandning på Viveka Lärns uppläsning av boken, 60-talsmusik osv osv 🙂  Har inte kommit på hur jag skall sortera eller byta namn … Men det kanske ger sej, men in i iPoden kommer det inte – än …

Nu har jag i stort sett packat klart och borde sova, men jag gruvar mej för att vakna, för se hur jag gör – det blir så få timmar i alla fall, så det kan lika gärna vara. Måste stiga upp senast kl 2.30, taxin kommer halv 4.

Vi får se när jag lägger in något här nästa gång, beror på hur fort vi kan ordna uppkoppling, och resan tar ju sin lilla tid den med. Just nu vill jag bara vara framme …

Jag var återigen tvungen att sätta klockan på ringning, som den pånyttfödda tonåring som jag har blivit så vaknar jag inte av mej själv längre. Jo, jag vaknar, men det tar jag som en anledning att somna om. Har ju alltid varit så trött på morgnarna, och har ju alltid hört om att när man blir äldre så skall man vakna tidigare och tidigare … Har skrivit om det tidigare och har verkligen sett fram emot det, som jag skrev för ett tag sedan – jag vill faktiskt vara morgonmänniska, inte nattfågel.

I morse var det tvättstuga kl 8, alla lakan handdukar osv, vill ju inte att de skall vara kvar otvättade … Det blev sex maskiner, jag blev förvånad själv, och eftersom jag skulle till sjukgymnasten för min axel, så blev det lite kort om tid, tillhör ju den gammeldagsa sorten som vill ha det mesta manglat. Det gjorde att jag slet med helt fel rörelser – kanske lika bra. Nu fick jag stränga förhållningsorder, men framför allt så ”fixade” hon med axeln – så skönt/ont – så hon kunde ha fått fortsätta hela dagen för mej.

Vi har försökt ”få ihop det” med grannen, men inte lyckats – men ikväll blev det äntligen av och vi kunde ses på middag. Kvällen blev sen, den var så trevlig, grannen kommer nog att vara lite trött i morgon, även vi – men vi har ingen tid att passa.

Maken sitter och funderar på vilka skott han skall ta med till SA …

Middagen med grannen har nu nått oststadiet …

Nu har vi kommit till det stadiet där jag tror att det bara är att plocka lite. Och så fort jag plockar lite, så är det som att vända upp en sten och alla gråsuggorna o allt vad som kryper där under ger sig till känna. Jag trodde att jag utvecklat en strategi för att packa för ett halvår, men det har jag tydligen inte. Jag skall inte trötta ut er med detaljer.

Det var i alla fall bestämt att sonen och hans familj skulle komma på middag i eftermiddag. Det såg jag verkligen fram emot. Barnbarnet är just nu i en så härlig ålder, ja det har han varit hela tiden, men det blir bara bättre o bättre – det är så roligt att träffa honom. Jag njuter av varje minut.

För att det skulle passa in i packandet och inte bli stressigt så bestämde jag att det skulle bli köttf’ärslimpa (igen …) med svampsås. Den gick åt i år också. Tyvärr kunde inte svärdottern komma med, hon hade dragit på sej förkylning under en resa tidigare i veckan. Men barnbarnet tyckte att vi skulle skicka med lite mat till mamma – vilket vi gjorde. 😉

Det första barnbarnet sade när han kom var: ”Jag skall inte sova här i natt …” Så jag fick ju bekräfta det och jag såg hur han kopplade av. 😉 Ändå hade vi så trevligt när han sov här. Det första han gjorde när han tagit av kläderna var att springa fram till bokhyllan där sagoböckerna ligger – vilket minne – visste inte ens att han sett när jag hämtade dem … Vi åt vår middag och till dessert var det glass med blåbär – tydligen en favorit – allt gick åt.

Vi hann leka en stund innan det var dags för honom att åka hem, det är ingen brist på fantasi – ikväll lekte vi med ett grönt snöre … 😉

Pappa tror inte jag kan äta med kniv och gaffel, men det kan jag faktiskt …

Glass med blåbär – så gott , men ack så blått …

Det gör inget att man blir blå om munnen Farmor, det går att tvätta bort …

Idag var vi budna på uppvaktning, en av våra vänner fyller 65. Vi är nu i den åldern att den ene efter den andre blir ålderspensionärer, hm … Där var ett antal gäster som ville fira (?), presenterna bestod mest av drickbart av varierande sort och styrka – bl.a. lingondricka 😉

Vädret, som ju är så viktigt i det här landet, stod på födelsedagsbarnets sida. Men för säkerhets skull så hade han fixat ett stort partytält. Där hade han ordnat med takvärme och ett golv, så vi frös inte. Man kunde till o med ta av sej jackor och kavajer. Ett tag såg det ut som om det skulle bli storm, men den kom av sej. Men för säkerhets skull så var hela tältet förankrat med stormlinor – värden är en van seglare.

Värdinnan hade antagligen tillbringat hela veckan i köket, och vi bjöds på den godaste mat olika slag från ett buffébord. Det var heller ingen brist på dryck, som värden inskaffat alldels själv, så stämningen var på topp och vi var som vanligt bland de sista gästerna. Men vi hade så trevligt, hoppas att värdparet tyckte det också.