För min del gick resan så bra. Jag svalde mirakelpillret och somnade. Med hjälp av öronproppar så sov jag så gott, men jag kände antagligen på mig att det inte var så bra med maken, så jag vaknade. Och mycket riktigt, han mådde inte bra. Det skulle inte jag heller göra om jag var över 190 och tvingades sitta inpressad i ett flygsäte där framförvarande passagerares ryggsäte vilar mot knäna. Och en sur dam, som sitter med ryggen emot och sover, men med bordet nedfällt och där står det ett glas med vin, en halvfull flaska med vin, en hel flaska med vin och ett par glasögon. Hur skall man kunna ”smyga” ut från det. 

Maken är alltid så diskret, förstår inte varför – han är duktig att ta för sig i andra sammanhang, men inte på flygplan. Jag tvingade honom att väcka den sovande damen. Med en sur min samlade hon ihop alla flaskor och glas + handväskan som stod mitt i gången – inte under sätet. Jag försökte sova vidare, men bestämde mig för att sympatisera med maken och ville passera henne. Hon fick återigen ta vinglas, vinflaskorna, glasögonen och försöka ta undan väskan. Allt detta är egentligen ganska komiskt och under alla år jag har rest så har man försökt att underlätta för varandra, men inte hon.

Vi kom fram till Amsterdam, gick igenom passkontrollen med den obligatoriska säkerhetskontrollen. Där stod ca 6 uniformerade män med pistoler, en av dem frågade oss varifrån vi kom och vart vi skulle åka. ”Kom med här”, han visade oss in i ett bås och jag fick öppna min handbagage väska. Han kontrollerade allt mycket nog. Sedan kom turen till min laptopväska och han var lika noga. Efter det fick maken lägga upp sin handbagageväska, men när maken hade öppnat locket och han såg en varm tröja som låg överst så sade tjänstemannen: ”Ok, ha en trevlig resa.” Jag svaradae tack, och vi gick till röntegen apparaterna. Vid förra kontrollen i SA, så ville de titta i min handväska – så jag var beredd. Men häraa var det inga problem – samma innehåll …

I vilket fall vi kom till Arlanda, bagaget kom med, min väska var skadad – vi gjorde skadeanmälan – fick tag i en taxi och befann oss i lägenheten. Det finns egentligen inga minnen från denna stund, bara en stor tacksamhet att vara framme välbehållna och med bagaget …

Jo, vi kunde sitta i solen på balkongen och få den obligatoriska resewhiskyn …

Jag försöker att uppdatera – det går inte lättare för att programmet är totalt annorlunda – men jagkommer igen …