Det blev en slow morning i morse. Jag satt och läste in lite Swea-grejs och maken försökte att surfa sig fram på nätet. Han åkte ur precis som jag igår, och till slut frågades det efter puk-koden. Då for jag upp ur min stol och förbjöd maken att trycka vidare på sina knappar. Det hela ordnade sig med koden, men uppkopplingen fortsatte att hoppa ur.

När man hoppar ur får man stänga av, mata ut och mata in igen, slå koden och så fungerar det i en halvtimme. Men det är inte så mycket som hinns med på grund av hastigheten … Har just nu en automatisk uppdatering som tickar på sedan ca två timmar och den har kommit till 13%. Jag vet inte vad det är, det går inte att kolla eller att avbryta. Men det är den vanliga gula ”skölden” som är symbol, så jag försöker hålla mig lugn och tänka att det nog är som det skall. Underligt nog så har inte uppkopplingen hoppat ur under dessa två timmar. Ingen logik, antagligen bara att försätta oss i ett stress/förvirrat/irriterat tillstånd.

Idag har vi haft skönt väder med sol. Maken hade förstås kortbyxor, men det hade han igår också. Då blev han så kall på eftermiddagen att han utan alltför ivriga protester gick med på att sätta på sig sockar då han kom in igen. Själv gick jag med fårskinnstofflor, inköpta på Coop dagarna innan vi åkte. Idag hade till o med jag sandaler på fötterna.

Vi gick till våra ”gubbar” idag för att äta frukost-lunch pga av strulet med datorn som tog sådan tid. De blev glada att se oss och hoppades att nu skulle väl äntligen sommaren komma. Så vi har ett stort ansvar. Våra gubbar är de som driver en enkel, men charmig restaurang där vi brukar sitta på deras lilla gård och njuta av växterna och värmen. De vet vid det här laget vad vi beställer, men lämnar matsedeln för syns skull. Vi kände oss faktiskt mycket glada efter besöket.

Så maken var vid gott mod då han skulle fortsätta till Telkom med vår telefon för att de skulle testa om det var fel på apparaten. Det var det nu inte och då satte felsökningen igång. Några timmar senare hade vi vår telefon fungerande igen, men bredbandet kommer inte igång föränn i nästa vecka. Kanske lika bra – jag ser inte fram emot allt strul som följer med inkopplingen – det har inte fungerat förut, så …

Vi får hålla tillgodo med denna snigellina, uppdateringen har nu avancerat till 15 %. Det skall bli spännande att se om jag får veta vad jag avbryter för uppdatering då jag kopplar ner mig om en stund …

Nu … är vi på plats. Resan gick bra, men den blir bara längre och längre … Vi reste med KLM, och vi är mycket nöjda med deras service – men de kan tyvärr inte korta av restiden, den är 11 timmar från Amsterdam.

Tack o lov så var jag så trött att ja somnade till o från flera gånger. Dessutom hade jag köpt en bok av en författare, Johan Theorin, som jag inte hört talas om tidigare. Nu hänger vi ju inte riktigt med vad som händer i Sverge under vissa delar av året … Hans andra bok låg i topp på pocket listan och då hänvisade man till hans första bok – Skumtimmen – som fortfarande låg där på listan, Jag gjorde två flugor på smällen och köpte båda. Ångrar inte en minut som jag ägnat åt den första, vill man ha en spännande bok som engagerar varje minut, så läs den.

Planet landade på tid. Myndigheterna i SA hade skärpt till sig sedan förra gången, då det tog mer än en timme, och vi var igenom passkontrollen inom 10minuter. Bagaget kom och vi hade inga konstigheter så allt gick bra. Vi har slutat med att ta med allt ”typiskt” svenskt. Bara två burkar med konserverad urvattnad sill – för julafton. Vad vi däremot hade tänkt att ta med – som vi glömde – var torkade trattkantareller. Det känns lite snopet – men å andra sidan kan man köpa olika sorters odlad färsk svamp här.

Man har byggt om vår entré under tiden vi varit bortresta. Den har blivit så elegant, men vi lyckades komma in. Vakten – i stilig mundering kom oss tillhanda. Vi mötte dessutom några människor i byggnaden – som alla hälsade oss välkomna. Så vi var på riktigt gott humör när vi tog oss in i lägenheten och lyste oss fram med en ficklampa för att sätta igång elen. Maken klätrade upp på trappstegen och ”baxade” handtaget i rätt läge. Ingen liten knapp här inte …

Allt gick igång, lägenheten var inte så kall som vi trott. Den luktade av regöringsmedel och vi konstaterade att det bl.a. var teakolja som luktade. Matbordet och sidebordet var helt ”infettade”. Det var någon här i veckan för att städa innan vi kom. Och det hade hon gjort bra, sängarna var bäddade, alla skynken för möblerna var borta och inte minst det damm som måste ha legat som en ”film” över allt. Men hon hade också flitigt använt teakolja på våra lackade möbler – de glänste som herrarnas frisyrer på sextio-talet av Brylkcreme … Men vad då, en baggis att bara torka av lite fett i stället för att damma av allt.

Jag sov som en pluggad oxe, vaknade en gång för att vända mig och sov sedan vidare tills maken kom in och talade om att nu kom solen ”över berget”. Förmiddagen var solig, ca 18 grader, att sitta på balkongen var det inte tal om. Visserligen tog jag bort nätet i går kväll, men vindarna var inte varma och där behövs en rejäl rengöring.

Vi poade på med ditten o datten innan det blev frukost på vår kvartersrestaurang. Där kände man faktiskt igen oss … Kul! Sedan delade vi oss – maken för att försöka få igång telefonin och jag för att bunkra i kylskåpet. Jag lyckades bäst – maken måste tillbaka imorgon igen. De säger att vår telefon fungerar, vi försöker använda den och den fungerar inte ,,, Och vi kan inte få ADSL innan telefonen fungerar. Så imorgon skall han ta apparaten med sig och de får testa …

Under tiden så har vi köpt (dyrt) mobilt bredband, som fungerar till hälften. Under en timme så får jag koppla upp mig flera gånger – jag kastas bara ur. Är inte säker på om det beror på min dator eller om det är nätverket. Ett som är säkert är att det är jobbigt och osäkert …

Jag satte klockan på ringning, ville inte sova för länge. Dessutom så skulle vännen från igårkväll komma med en dyrgrip – ett insomningspiller. Det kunde jag ju bara inte missa, men jag missade en timme, dvs jag var uppe en timme tidigare. Det var kanske lika bara, för timmen gick åt. Det är så mycket tvätt sista dagen, förr var det bara lakan och handdukar som skulle fixas, det mesta hade vi med oss och tog med tillbaka. Nu är det ju inte likadant, vädret stod oss bi med vackert väder, men när jag skulle tvätta badrums/toamattan så lade tvättmaskinen av …

Så vi fick hänga upp två dyngsura mattor på tork. Maken och jag vred ur så gott vi kunde, så de droppade åtminstone inte när vi var tvugna att ta in dem.

”Färdtjänsten” stod och väntade på oss i tid, det var bara jag som inte var i tid. maken gick ner först och jag skulle fixa det sista och stänga elströmmen. Det blev så mörkt att jag hade svårt att hitta det sista som skulle med. Men iväg kom vi, i mycket god tid. Vi försökte än en gång att köra med våra kvitton i TaxFree, vi hade fått tips om att det skulle gå bättre på flygplatsen, men inte.

Vi hade checkat in på nätet – duktiga oss. Men det var lite panik i många minuter när vi satt framför maken dator och fick beskedet om att vår bokning inte fanns… Maken gjorde om några gånger, startade om datorn några gånger – det är ju så man skall göra enligt alla expertis. Det hjälpte inte, så vi började om på min dator, i ett annat Internet program. Då fanns vi med, tack o lov, och vi fick fram alla handlingar. Skrivaren var snäll och fungerade. På flygplatsen accepterade man våra papper och kvart över 8 på kvällen stod vi där med incheckat bagage, när jag kom ihåg att jag glömt att lägga med både den bok jag skulle läsa och en korsordstidning. Nåväl, det finns bokhandel på flygolatsen och nu skulle jag få lov att börja läsa en bok på engelska, som jag dragit mig för in i det längsta. Varför skall man göra det, när ju de flesta finns översatta till svenska …

Vi bestämmer oss för att inte gå till gaten, utan till en restaurang utanför. När vi sitter där så säger maken. ”Vet du vad vi har glömt?” … Vi hade åkt ifrån tre paket filé som vi köpt vacumpackat och som låg i frysen. Ingen av oss reagerade då vi stängde av den och öppnade dörrarna … Lite smått panik, någon mäste ta hand om den om inte hela frysen skulle ”ruttna” … Men så tittade jag på klockan – vi var ju så tidiga. ”Du hinner hem”, sa jag till maken. EFter diskuterande hit och dit så bestämde vi oss för att han skulle försöka förhandla sig till ett bra pris med en taxi och åka. Annars fick det lov att vara och vi skulle försöka få tag i den firma som skall titta till lägenheten i juni. Han sprang iväg, jag upptäcker att han inte har några nycklar, där sitter jag med allt bagage …

Jag säger till en servitör att kolla medan jag springer iväg med handväska och två datorer. Möter maken efter några meter, han hade kommit på samma sak. Han fick nycklarna och försvann. Själv började jag ångra mig, så mycket som skulle kunna hända på vägen. EFter några minuter ringer han och talar om att, jo, han hade fått ett bra pris och var redan på väg. En timme senare var han tillbaka med filéerna och vi gick till gaten.

Vi gick ombord, fick en enkel god måltid, bl.a. tomatsoppa, maken lyckades spilla, så det rann på bordet och ner på hans byxor, men tack och lov inte på den engelska dam som satt bredvid honom. Hon vände sig bort, hon hejdade inte ens flygvärdinnan som gick förbi – visste inte att man kan sitta på tvären i en flygstol, men det kunde denna dam. Nåväl, vi ringde på flygvärdinnan som kom med massor med servetter och det hela redde sig ut sig. Men den engelska damen vägrade att prata med maken och satt med ryggen åt honom hela kvällen – en bedrift tycker jag …

Idag har jag tvättat och tvättat. Vädret stod oss bi. Som alltid tror jag att jag har läget under kontroll, men det dyker alltid upp en ”gubben i lådan”. Hittills har han varit ganska liten, vilket ororar mig – vad har jag glömt …?

Vi var ner till Waterfront för att fixa våra moms-återbäringskvitton. Totalstopp, vi har fel sorts visa. Vi har äntligen lyckats få ett tvåårs-visa. Men då får vi inte handla momsfritt, som alla turister får göra – även i Sverige. Det tristaste med det var att vi offrade så många timmar på det.

Jag har nu i stort sett packat min väska – dvs allt som skall med hem har jag slängt i väskan. Men innan sprayade jag väskan med insektsmedel, man vet aldrig.

Sedan hade vi en trevlig avskedsmiddag med två goda vänner på favoritrestaurangen i kvarteret. Det är så tråkigt med avsked, men vi reser åtminstone åt samma håll. Vi imorgon och de nästa vecka.

Så nu kommer det inte att bli någon uppdatering här förrän tidigast lördag.

Vi skall flyga så säkert vi kan – vi hörs …

(Nåt aprilskämt blev inte heller …)

Klockan på ringning för att hinna upp – och vakna – innan Hilda kom. Sedan försökte jag fixa lite frukost i vårt lilla kök. Det är inte helt enkelt då Hilda och jag är där. Lite enklare med maken och mig – till honom kan jag säga ”Flytta på dig” … Men inte till Hilda. Hon är dessutom kort, med afrikansk bak, ni som varit i Afrika vet vad jag talar om. Eftersom jag själv inte tillhör sylfiderna, så blir det fullt liksom. Hilda använder sig dessutom av vår lilla trappstege – för att kunna nå upp till hyllorna.

Frukosten fick bli hårdkokta ägg – tar ingen plats i köket – med ansjovis, en burk som skall ätas upp före hemfärden.

Jag blev hämtad för avfärd mot Somerset West, där SWEAS:s grundare tog emot oss i sitt hus. Hon och hennes man har nu sålt sitt hus för att flytta tillbaka till Sverige och hon hade en massa SWEA-prylar, som  hon ville överlämna.  En fantastisk julbok, men en lite mindre lika fin mm, mm. Visserligen ser det lite konstigt ut med julprylar här just nu i värmen och ljuset – men de kommer att bli välkommet att dekorera en julsal med.
Vid ankomsten kom vi till ett hus med prislappar på allt, man kunde se att det varit ett elegant hem med vackra antikviteter som inredning. Jag blev förälskad i deras kristallkrona … Vi blev bjudna på ett glas rosévin av yppersta klass och senare på kaffe med kakor. Det blev en trevlig pratstund innan vi drog oss tillbaka med vemod. Vi kommer att sakna detta charmiga och trevliga par här i SA.På vägen hem passerade vi Philani och talade med dem om SWEA:s donerade pengar och vad som skall bli av med dem.

För min del slutade kvällen med ett styrelsemöte via telefon. Det är ganska fascinerande hur vi sitter ett antal damer i olika länder och talar med varandra …

Kameran låg i handväskan – som vanligt …

(Har uppdaterat de senaste dagarna …)

Det är på riktigt …

Nu har det varit ”lördag hela veckan” i flera dagar, så jag känner mycket för att bara sitta ner med en bok och dricka rooiboste. Men det är hektidska dagar, som alltid i slutet på en vistelse.

Kl. 10 i morse hade jag tid med mr Miko. Fotmassage, hans specialitet är ryggmassage, men när jag tagit det så jag kommer jag därifrån som om jag ramlat ner från vinden och det tar flera dagar innan det slutar ömma. En dag ville jag testa fotmassage, och det visade sig att det är han som gör det också. Medan jag sitter med fötterna i ett fotbad, så masserar han nacke, axlar och armar – så skönt. Och sedan tar fotmassagen vid. Det är inte angenämnt hela tiden, men det beror nog på att jag har så många ömma punkter i mina fötter. Men jag tycker att han fått ordning på den opererade foten som varit lite svullen hela tiden.Tyvärr så var detta sista gången hos honom.

Jag var ut och inhandlade alla kryddor, téer och annat som skall med hem. Några byxor på utförsäljning hann jag också med.

På kvällen blev det fest igen, hemma hos ett par som bor i Camps Bay med det mest fantastiska hus och den mest fantastiska utsikt. Det blir inte sämre av de är så trevliga och bjuder på så god mat. Vi blev 10 personer till bordet. De, värdparet, har den goda smaken att ha trevliga gäster också. Så det blir en upprepning av ordet trevlig, för det var just vad kvällen var. Det var deras sista kväll här i Cape, imorgon flyger de hem till England. Sent blev det också …

Värdinnan i samspråk med en gäst, det är inte så mörkt som det ser ut …

De först anlända gästerna har samlats …

Vi inväntar solnedgången …

Fler gäster ansluter …

Table Mountain, från en annan vinkel, och kabelstationen …

Värden håller i grillgaffeln …

Värdinnan, i köket förståss, håller i grytlappen …

En ”pudding” poserar med Lions Head i bakgrunden …

En annan mot den fantastiska solnedgången …

Oj, här kan man tala om puddingar …