Jag satte klockan på ringning, ville inte sova för länge. Dessutom så skulle vännen från igårkväll komma med en dyrgrip – ett insomningspiller. Det kunde jag ju bara inte missa, men jag missade en timme, dvs jag var uppe en timme tidigare. Det var kanske lika bara, för timmen gick åt. Det är så mycket tvätt sista dagen, förr var det bara lakan och handdukar som skulle fixas, det mesta hade vi med oss och tog med tillbaka. Nu är det ju inte likadant, vädret stod oss bi med vackert väder, men när jag skulle tvätta badrums/toamattan så lade tvättmaskinen av …
Så vi fick hänga upp två dyngsura mattor på tork. Maken och jag vred ur så gott vi kunde, så de droppade åtminstone inte när vi var tvugna att ta in dem.
”Färdtjänsten” stod och väntade på oss i tid, det var bara jag som inte var i tid. maken gick ner först och jag skulle fixa det sista och stänga elströmmen. Det blev så mörkt att jag hade svårt att hitta det sista som skulle med. Men iväg kom vi, i mycket god tid. Vi försökte än en gång att köra med våra kvitton i TaxFree, vi hade fått tips om att det skulle gå bättre på flygplatsen, men inte.
Vi hade checkat in på nätet – duktiga oss. Men det var lite panik i många minuter när vi satt framför maken dator och fick beskedet om att vår bokning inte fanns… Maken gjorde om några gånger, startade om datorn några gånger – det är ju så man skall göra enligt alla expertis. Det hjälpte inte, så vi började om på min dator, i ett annat Internet program. Då fanns vi med, tack o lov, och vi fick fram alla handlingar. Skrivaren var snäll och fungerade. På flygplatsen accepterade man våra papper och kvart över 8 på kvällen stod vi där med incheckat bagage, när jag kom ihåg att jag glömt att lägga med både den bok jag skulle läsa och en korsordstidning. Nåväl, det finns bokhandel på flygolatsen och nu skulle jag få lov att börja läsa en bok på engelska, som jag dragit mig för in i det längsta. Varför skall man göra det, när ju de flesta finns översatta till svenska …
Vi bestämmer oss för att inte gå till gaten, utan till en restaurang utanför. När vi sitter där så säger maken. ”Vet du vad vi har glömt?” … Vi hade åkt ifrån tre paket filé som vi köpt vacumpackat och som låg i frysen. Ingen av oss reagerade då vi stängde av den och öppnade dörrarna … Lite smått panik, någon mäste ta hand om den om inte hela frysen skulle ”ruttna” … Men så tittade jag på klockan – vi var ju så tidiga. ”Du hinner hem”, sa jag till maken. EFter diskuterande hit och dit så bestämde vi oss för att han skulle försöka förhandla sig till ett bra pris med en taxi och åka. Annars fick det lov att vara och vi skulle försöka få tag i den firma som skall titta till lägenheten i juni. Han sprang iväg, jag upptäcker att han inte har några nycklar, där sitter jag med allt bagage …
Jag säger till en servitör att kolla medan jag springer iväg med handväska och två datorer. Möter maken efter några meter, han hade kommit på samma sak. Han fick nycklarna och försvann. Själv började jag ångra mig, så mycket som skulle kunna hända på vägen. EFter några minuter ringer han och talar om att, jo, han hade fått ett bra pris och var redan på väg. En timme senare var han tillbaka med filéerna och vi gick till gaten.
Vi gick ombord, fick en enkel god måltid, bl.a. tomatsoppa, maken lyckades spilla, så det rann på bordet och ner på hans byxor, men tack och lov inte på den engelska dam som satt bredvid honom. Hon vände sig bort, hon hejdade inte ens flygvärdinnan som gick förbi – visste inte att man kan sitta på tvären i en flygstol, men det kunde denna dam. Nåväl, vi ringde på flygvärdinnan som kom med massor med servetter och det hela redde sig ut sig. Men den engelska damen vägrade att prata med maken och satt med ryggen åt honom hela kvällen – en bedrift tycker jag …