Det har varit varmt idag… 33 grader i skuggan. Alla, utom jag tog en promenad till Camps Bay, där plaskade man i vattenkanten, vattnet är för kallt för att bada i. Sedan åt de lunch. Jag, som har ont i en fot, fick inta min lunch hemma på balkongen. Men jag fick en lung och skön dag för mej själv. Det behövs ibland… 😉

Vi hade bestämt att vi skulle åka upp med kabelbanan på Table Mountain på kvällen o titta på solnedgången. Vädret var fantastiskt, varmt o vindstilla. Så vi beställde taxi, vi fick vänta en stund, men den kom och vi åkte upp till kabeln. Det hade några hundra till också gjort, en lång kö med massor med människor, som stod i kö för att få ställa sej i kön till kabelvagnen… Vi insåg att det var ingen idé.

Utsikten är fantastisk även från kabelstationen, så vi passade på att fotografera. Och medan vi gör det så börjar ”bordsduken rinna ner” över berget. Det är molnen som kommer och de ”rinner” ner längs bergssidan och löses upp i intet. Ganska effektfullt, men att vara därupp då är inte så mysigt, fuktigt och kallt. Så vi var inte alltför ledsna när vi vände neråt igen. Vi gick till Jimmys och åt revbensspjäll. De är jättegoda och porttionerna jättestora. Det fick bli doggybag – igen – det blir det alltid hos jimmys. Vakten blev väldigt glad, och antagligen väldigt mätt, han hade ju redan doggybag, så han kunde ta hem om han ville.

Kvällen avslutades, som vanligt, på balkongen och det var fortfarande 25 grader varmt. Man ville inte gå och lägga sej.

Sedan fick jag problem med att ladda upp denna sida, något har gått fel och vårt telefonkort var alldeles tomt. Och det trådlösa nätverk, som jag varit uppkopplad mot, lyste med sin frånvaro. Så det här får jag ladda upp i morgon, när vi köpt mer tid.

Duvorna tigger mat av maken…

Kön till kön…

En del placerades i skuffen….

Lördag, tror jag iallafall… har inte hunnit kolla så noga, och det spelar faktiskt ingen roll vilken dag det är. Vi tog det lungt, och eftersom vi antog att det var lördag, så serverades GD på balkongen. Det var något rörigt på den när jag kom upp i morse. Det var nämligen stormbyar i natt. Jag vaknade av att gardinen och persiennen fladdrade och skramlade, så ja kom och tänka på två krukväxter som jag ställt upp på balkongäcket för att få mer utrymme. Jag steg upp och lyfte ner blommorna, och konstaterade att det blivt varmt o skönt. Det var 25 grader, vinden var stilla – tills jag stängde balkongdörrarna, precis då kom en rejäl vindby. Sovrumsdörrarna smällde igen och det skallrade i fönsterrutorna. Parasollet, som jag säkrat med en lina runt om, visade tecken till att lyfta till väders. Så det var bara att gå ut igen och lägga ner parasollet på golvet.

När vi vaknade i morse, så var det underbart väder. Våra gäster hade, redan i går kväll, bestämt att de skulle gå till poolen. De bredde mackor och fixade termos o handdukar, stolar o parasoll… Maken o jag stannade hemma, vi hade annat att ta igen. Maken skulle klippas, där försvann den charmiga bohem-stilen med halvlångt hår och orakad. Men det var inte helt fel med en välansade man heller.

På kvällen bestämde gästerna sej för att gå på en trumföreställning, Maken o jag var barnvakt, ingen konst nuför tiden med DVD osv. Barnbarnet satt som klistrat, och han kunde fakitiskt göra två saker samtidigt, äta middag och titta på TV.

Kvällen var bara sååå ljuvlig, det har varit 30 grader hela kvällen och jag ville inte gå in från balkongen, men det blev sent. Alltför sent som vanligt…

Så spännande…

Imorse fick jag nästan sova ut, maken, som lagt sej tidigt, började stöka i köket. Jättebra, men 7.30… Våra gäster hörde iallafall ingenting och kunde sova ytterligare en timme. Sedan hade vi lite frukostkaos. Vi har inte riktigt hittat formerna för hur fem vuxna och ett barn skall samsas i vårt lilla kök, få plats runt vårt lilla bord, som inte får plats i köket. Men eftersom alla ville sitta på balkongen, så löste det sej. Vi dukade upp alltsammans på vårt lilla bord, buffé helt enkelt och var och en fick plocka och sedan packade vi ihop oss på balkongen. Och även om det var trångt så gick det bra, alla fick mat i magen och verkade nöjde.

Idag stod Waterfront på agenden, och där skulle Akvariumet besökas. En otroligt facinerande anläggning. Vi hade tur att komma när man skulle mata fiskarna. Men man matar olika fiska olika dagar. Idag var det de botten ätande fiskarnas tur o sköldpaddans. Två dykare, kvinnliga, gick ner med en matlåda. Bottenfiskarna visade sej vara baracudor…

Det var ganska häftigt att se hur en matade baracudorna, alla andra fiskar som var runt om och som också var nyfikna, men inte aggresiva. Sedan fanns där ju ett antal hajar… den ena damen hade en pinne !, som vapen mot dem. Och den använde hon vi ett tillfälle mot en haj som var för närgången. Hon helt enkelt simmade med hajen och höll pinnen i bredvid hajens kind, så att den inte skulle kunna svänga vänster… och hugga för sej. Verkade väldigt enkelt… varför har man inte tänkt på det. Alla som simmar i hajrika vatten tar helt enkelt en liten pinne, på en halv meter, med sej. Och om hajen kommer för nära, så håller man bara pinne lodrätt bredvid kinden, så förstår hajen att – hit men inte längre…

Det tog lång tid på akvariumet, det fanns så mycket att se och det var så facinerande, så efteråt var vi alla helt slut. Så dagen sluitade med att vi köpte med oss grekisk ”Take away”, jättegott. Nu sover alla utom jag. Jag har hundrafemtio bilder som jag skall välja några ur…

Härsamsas sköldpaddan, hajarna o dykaren…

Så här tjockt är glaset, 28 centimeter tror jag…

Man kan höra massor i snäckor…

!!! ….. Undrar vilken tandläkare han har….

Turister framför Taffelberg, med sin bordsduk…

Idag hände det, dagen som jag väntat på… Barnbarnet med föräldrar anlände till Cape Town. Vi hade bestämt att de skulle åka taxi, som vi skulle beställa. Eftersom de var så många, så skulle en vanlig hyrbil inte räcka. Och de var inte beredda på att vi redan från dag ett skulle ha en stor bil och ge oss ut på alla utflykter.

Men, farmor kände att hon ville stå där o möta. Det skulle bli en överraskning. Ni som läst dagboken igår/dag, vet att så blev det i vilket fall, att vi hyrde bil, fast en dag tidigare.

Vi hade inte sagt något mer än att de skulle bli mötta av vårt lokala taxibolag, Sea Point Taxi, som vi brukar anlita. De hade fått telefonnumret, ifall de inte skulle dyka upp i tid. Jag steg upp i morse och gick in o kollade ankomstiden via nätet, konstaterade att de var försenade en halvtimme. Tog det lungt med en kopp te på balkongen, var annars… Det var dimma…. När jag åkte så var det också lite regn, trist – jag som ville visa upp denna vackra stad.

På vägen ut fick jag en känsla av att – tänk om de landat tidigare iallafall, vad händer då när inte deras taxi står där… Då kommer de att ringa o fråga var taxin är och bolaget kommer att skicka bil per omgående. Inte blev det bättre av att jag blev omkörd av en bil från Sea Point Taxi, som hade bråttom och som svände av mot flygplatsen några hundra meter före mej. Jag skulle då också parkera – taxin kör ju fram direkt… Jag kom fram till bommen, tog min biljett, och… inte en parkeringsplats ledig… Precis som när vi skull lämna av syster Kicki, men nu var det inte Mecca resenärer.

Konstaterade att BA:s resenärer redan var på väg ut med sina vagnar, och inte en p-plats i sikte. Det hela var än mer hysteriskt pga av att man håller på att bygga om parkeringsplatsen och man hade ändrat sedan i fredags, då syster Kicki åkte. Jag började bli lite smått desperat. Så fånigt om de fick lov att beställa taxi pga av att jag skulle överraska… Tack o lov stod där en tjänstekvinna som pekade o viftade med armarna. Jag hörde inte vad hon sade, men kroppsspråket var tydligt och jag kom tillbaka till p-platsen, fast något kvarter från terminalen. Jag såg en ledig plats och såg en bil komma från motsatt håll. Jag gjorde en jätteful grej, som gick bra och jag fick platsen. Sedan halvsprang jag för att se om denna Sea Point Taxi höll på att packa in passagerare o bagage, men troligen så hade den redan hunnit iväg, vilken det också gjort…

Jag halvsprang in i lokalen för att försöka se – ja, inte vet jag. Men hoppet fanns ju att de var sist i kön, fasts jag hade ju skrivit att varje passagerare de passerade var ca 10 minuter mindre kötid. Då hör jag någon som ropar mitt namn. Puh… det var sonhustrun. De skulle precis ringa. Men vilken glädje, där stod de allesammans, och det var inte dem som taxin hämtat upp…
När vi kom fram till bilen så, blev i alla fall barnbarnet glad, han sa: ”Vilken racerbil…” Toyota skulle nog ha blivit glada för det omdömmet…

Sonen, Niclas, skall ha en eloge för att han är en sån baddare på att packa. Vi fick in allt och var nöjda tills vi kom på, strollern (barnvagnen)… Det löste sej genom att vi placerade Ulrica i framsätet, men en hopfälld vagn mellan knäna. Ja, så fick hon sitta länge, vi hamnade i morgonrusningen och dimman gjorde sitt bästa att dölja den, normala dagar, dramatiska utsikten. Allt vi såg var motorvägsköer, som vi deltog i…

Dimman lättade lite på eftermiddagen och vi fick en promenad längs stranden. Sonsonen, som varit tapper, somnade på lunchrestaurangen, och sov sej igenom promenaden, trots att vi gjorde den för att han ville kasta sten i vattnet, det får bli en annan dag…

Cape Town, here we come…!

Jag vet nu hur man stavar elefant på engelska….

Kan man få lunch här någonstans….

Det här med lunch ät tröttsamt…

Ser varmt o gott ut, men temperaturen är som före midsommar

GRATTIS!! Johanna.

Idag är det dotterns födelsedag. Jag skall inte tala om hennes ålder, det gör man ju av någon anledning inte med damers ålder. Och nu är jag tacksam för det, för det skulle ju spilla över på mej också, åldern menar jag.

Yvonne kom som hon skulle, här såg ut som f-n, vi hann inte städa innan hon kom. Visserligen kommer hon för att städa, men… Jag fick undan alla datorprylar och andra saker som hon inte vet vad hon skall göra med. Sedan gav vi oss iväg till biluthyrningsfirman – och – han var där… Vi fick en bil och en lång utläggning om hur billigt han skulle kunna hyra ut till oss om vi bara anlitade honom. Bilen var fin, liksom de tidigare. Denna gång var den stålgrå/blå-nånting i pastell. Faktiskt en läcker färg. Förra gången var den i guld och första i vitt. Vakterna i garaget är nog alldeles förvirrade, samma märke, olika färger, olika dagar…

Vi gav oss iväg mot Paarl, ca 5 mil inåt landet, vi fick vägbeskrivning till ministeriet of Home Affairs (tror jag det heter), från Turistbyrån. Det gick som på snöre, och 5 minuter senare klev vi in. Där var många köer, men till skillnad mot när vi var i Cape Town, så fanns det en tjänsteman i andra änden. Den tjänste man som vi köade för, tittade nog på oss och på våra pass, och var sedan lite rolig. Han undrade vilket fängelse han skulle skicka oss till, fanns två att välja på. (Tror jag det, skulle jag också undra om jag om jag var i hans kläder och tittade på bilderna i våra pass…). ”Vilket är bäst?”, undrade jag.

Vi fick våra blanketter, men fick också veta att de kunde inget göra om inte biljetten var framställd till det datum vi ville åka hem. Vi försökte förklara att vi kan ju inte ändra vår biljett om vi inte får förlängt visum. Men så skulle det inte alls gå till…. Bara att ändra biljetten. Nu är det inte så enkelt här. Brittish Airways har inga kontor mer än på flygplatsen, och resebyråerna har inte befogenhet att ändra… Inte i Paarl i allafall, så vi fick åka tillbaka till Cape Town och flygplatsen, 45 minuter, en riktning. Vi fick våra nya biljetter, det är inte gratis precis…

Medan vi stod där, så var den en fruktansvärd smäll – det var en stackars tjänsteman som välte sin last, som han hade på sin pirra. När han sedan fick hjälp att resa upp den igen så hördes det ett krasande av glas som rasade i små bitar till golvet. Och så var också fallet, en hög med glassplitter ramlade ut under plasten. Vi fick veta att det var en av de nya incheckningsmaskinerna…. Undrar vad som hände med den tjänstemannen, om han jobbar imorgon …

Men vi hade annat att tänka på och susade tillbaka till Paarl, kom in på kontoret 15 minuter innan de skulle stänga. Samme tjänsteman kollade våra ansökningar och skrev o plitade o stämplade, och nu ligger vår ansökan där, det var inte heller helt gratis, men inte så mycket som BA skulle ha. Om några veckor skall vi ringa tillbaka till tjänstemannen och få veta resultatet, vil håller tummarna.

Ikväll har vi försökt att göra iordning för våra gäster, som kommer tidigt i morgonbitti. De sitter just nu på planet och är halvvägs, så de har nog precis passerat Sahara. Själv sitter jag på balkongen och skriver detta – kvällen är ljuvlig. Jag har haft kameran med hela dagen, men… det var inte rikigt läge att fota. När vi letade resebyrån i Paarl, vilket inte var någon trevligare promenad, så var det inte till att tänka på att ta fram en kamera. Och sedan glömdes den helt enkelt bort. Men jag har försökt att fotografera kometen. Vi såg den så tydligt och klart, men den var i solnedgången, så jag tror inte kameran har grejat det. Och när solen gått ner, så var kometen nedanför vår horisont, tyvärr. Vi får se hur bilden blev, om den inte syns, så vet ni att det är en komet – med en lång och tydlig svans …. Ja, med lite fantasi….

Ja, med mycket fantasi… 🙂

Natten var intensiv – jag drömmer… Jag är med om de mest dramatiska händelser. Skulle kunna försöka redogöra för dem, men det skulle bli så konstigt. Men i stora drag så flyttar jag hela tiden, och det inte utan stora besvär… Jag är inte ensam, många av er, mina vänner – som kanske också läser detta – är med. Kan tala om att för er är det inga bekymmer, problemen uppstår bara för mej… 😉

Idag hade vi lite på agendan, och vi klarade också av en del. Men det uppstod nya bekymmer. Vi skall ju försöka förlänga vårt visum här. Utan att behöva resa till Mocambique. Idag fick vi tips om hur det skulle kunna gå till. Då blev vi varse om att det måste ske imorgon!! Och några mil innåt landet. Så maken ringde vår biluthyrningsfirma – långt efter kontorstid – och de skulle kunna fixa bil i morgon förmiddag – om de nu är där. Vi har ju haft problem förut… Vi får se hur det går.

Imorgon skall också Yvonne komma, vår maid. Hon har varit julledig men skall nu åter komma en gång i veckan för att städa. Vi är ju vana vid att någon städar varje dag, så Yvonne kommer inte att vara arbetslös. Men planeringen är väl inte den bästa, ingen av oss kommer att vara här. Visserligen behöver hon inte hjälp med städningen, men vi skulle ju kunna leka arbetsledare …

Innan vi visste om detta så tog vi det lugnt. Maken läste tidningen, jag var inne på nätet via den oskyddade trådlösa uppkopplingen, som datorn sökte upp av sej själv. Jag vet inte hur det går till. Men jag får en fråga om jag vill ansluta till detta nätverk, och jag svarade ja… Det hoppar upp o ner. Men när det är upp är jag glad. För då kan jag chatta och inte minst kolla på svenska tidningar. Det kan jag ifs göra med vår mobiluppkoppling, men det kostar massor…

Den största händelsen idag var att sopbilen kom. Barnbarnet Jenny älskar när sopbilen kommer, men hos henne sker det på torsdagar, här på tisdagar. Här tar det dessutom mycket längre tid, är fler soptunnor och fler sopgubbar…

Många är dom, både gubbarna o tunnorna…