Idag har mormor och farmor varit barnvakt. Föräldrarna drog iväg på shoppingrunda o maken åkte till stan för att fixa sin klocka. En liten ram, som sitter runt datumet, hade ramlat loss. Vet ingen annan som råkat ut för det, men maken brukar lyckas med att råka ut för det mesta…

Jag hade bestämt att idag skulle jag försöka trycka lite med de färger jag skaffade för två månader sedan. Samtidigt så skulle jag vara barnvakt till Leo, men jag bestämde att vi skulle trycka tillsammans. Vilket vi gjorde. Han satt först med kritor och en schablon och tränade med att göra giraffer, med den äran. Under tiden så tog mormor hand om honom och det blev flera giraffer och jag hann testa mina färger. Efter en stund så ville Leo också prova att trycka på tyg. Han skulle göra zebror. De blev faktiskt bra, farmor behövde bara ingripa några gånger… Så nu har vi två tryckta tygstycken som skall fixeras och av det ena skall det bli örngott. Vi får se vad det skall bli av det andra. Leo är mycket stolt, det är farmor med…

Sonen och sonhustrun hade en glad spenderar dag i Waterfront, och kom hem med massor med fina kläder, till en bråkdel av vad de skulle ha betalat hemma. De funderar nu på om de måste köpa en resväska till…

Eftermiddagen har ägnats åt städning av kylskåp, matlagning o förberedelse till middagen i kväll. Det blev lite som förr i världen, Leo satt på golvet i köket, som är minimalt, o lekte med sin helikopter och baklastare. Det var helt underbart att lyssna på honom hans ”gubbar” när de pratade med varandra. Det var också lite av balansgång att inte trampa på honom o hans prylar. Men trots att man fick ”tiptåa”, så var behållningen på min sida… 😉

Middagen har ätits på balkongen, och vi följde fullmånen när den steg upp bakom berget. Grannarna tycker nog vi är konstiga eller exotiska, som lever vårt liv utomhus – när man kan vara inomhus. Finns ingen granne, utom vi, som tillbringar i stort sett all vaken tid hemma på balkongen… Temperaturen har nu sjunkit till 19,8 grader, lite kylslaget med andra ord… Glömde ta kort på våra alster, de kommer imorgon.

Leo har bekymmer med fingret o behövde Farmors glasögon…

Den här bilden är till kusin Jenny: ”Jag har fått en tröja med en bild med bilen från filmen Bilar, som jag kan titta på hela dagarna om jag får…”

Som svalor igen, men som äkta nordbor så äter man utomhus när det är över 15 grader varmt…

Egentligen har det inte hänt så mycket idag, inga sensationer alls. Vi hade vår frukost, på balkongen förståss… Det är trångt men med god vilja så fungerar det, vi sitter som uppradade svalor med varsin tallrik o temugg. Den lilla familjen och svärmor drog iväg för lite shopping och sedan poolen.

Man har skrivit i tidningarna att det är problem med elektriciteten, och att vi skall vara beredda på strömavbrott… Så maken och jag gav oss av till billiga butiken, och hoppades att de skulle ha spritkök. De hade de, men när vi frågade en tjänstekvinna om motsvarande fotogen, så blev det en lång utläggning om att det var svårt att få och hon rekommenderade en grill i stället… Vi sa att vi skulle ha den som ersättning för att kunna koka vatten. Hon tyckte nog att vi var lite konstiga som ville ha ett fotogenkök i stället för en grill.. Men önskade oss ”Good Luck” på picknicken…

Vi fick även tag i fotgenlampor, och !! fotogen, det är visst inte så lätt. Vi har inte testat än, får se hur det fungerar. Men det kostade bara 49 kr, så vet inte vad vi skall förvänta oss. Testen får ske i morgon.

Efter inköpet, så anslöt vi till gänget vid poolen, vi köpte med oss wraps till lunch. Maken simmade några gånger, men jag bara plaskade i kanten tillsammans med Leo. Han var desto modigare, men kameran låg hemma så ni får tro mej på mitt ord.

Iväll har det varit en fantastisk månuppgång, har försökt att fota så att ni kan ta del, men fullmåne skall det inte vara förrän i morgon. Då har vi beställt bord på den snurrande restaurangen för att kunna se solnedgången, vi får se om vi är kvar till månuppgången och om vi snurrat i ”läge”…

Leo tittar på tecknade filmen Bilar…

Månuppgång bakom Signal Hill, (titta noga), snipp…

…snapp…

…snut…

Nu är ordningen återställd, alla är tillbaka igen. Det är liv och rörelse igen. Gänget var mycket nöjda med sin Safari och vi skall få se bilder ikväll.

Själv har jag tagit det lugnt, Yvonne har varit här och städat idag. Vi måste ju ha hjälp med sådant numera, vi vet ju knappt var dammsugaren är och hur man hanterar den… Men det är arbetsamt att ha städhjälp, man måste flytta på sej hela tiden… Men det blir så städat. Hon lägger allt i högar, även smutstvätten blir vikt och lagd i hög. Det kan ibland vara lite svårt att avgöra vad som är vad och att hitta sina saker, men fint ser det ut.

Maken var till tandläkaren och fick sin nya tand insatt, den blev också så fin, 5 års garanti. Maken påpekade att den gamla suttit i 45 år, men de kunde bara garantera 5 år och han får sluta öppna ölflaskorna med tänderna.

När Yvonne gått, så fick vi några timmar i tystnaden och det välstädade hemmet, men nu ser det lite hemtrevligt ut igen…

Vi har tittat på fantastiska bilder och filmer, ja, vi har fått uppleva lite safari stämning… Niclas har lånat ut några till mej så ni kan också kan få ta del av lite Afrika…

Yvonne…

Närgången elefant…

Nyfiken noshörning…

Med pappa på Indiska Oceanens sida och mamma på Atlantens sida, så står Leo med en fot på vardera sidan. Niclas var väldigt glad att besöka Afrikas sydligaste udde, Agulhas…

Det är fortsatt mycket tyst, konstigt hur fort man vänjer sej vid liv o rörelse. Kan det bero på att jag har levt så en stor del av mitt liv? Makens o mitt liv är kanske rörigt, men speciellt livligt kan man inte påstå att det är…

Jag steg upp ganska tidigt i morse, skulle ju iväg till röntgen. Morgonen var härlig, trots att natten varit ganska kylig. Maken till o med stängde fönstren. Det brukar vi bara göra vid hård vind, eller på morgonen när skolungarna kommer o sätter igång att spela boll vid 7-tiden… Varför måste alla ungar skrika till varandra?

Jag kom iväg till Chris Barnards sjukhus. Våning 12 skulle jag till o utsikten från väntrummet, mot hamnen, var fantastisk. Det gick också fantastiskt fort, 45 minuter senare var jag därifrån, med mina plåtar. Buss tillbaka till doktorn, som fladdrade in i sin vita rock. Vi sågs i ca 5 minuter, och då hann vi titta på plåtarna, han hann ge en dålig prognos, skriva ner lite i journalen, skriva ut recept, tala om att jag borde ta vissa prover och sedan fladdrade han ut till receptionen. Jag rantade efter och försökte fråga o få lite förklarat, jag hann också fråga om jag behövde något papper för dessa prover. Jo, det skulle jag få, de skulle han skriva i receptionen, sedan såg jag bara den vita rocken som fladdrade iväg.

Damen i receptionen ville ha betalt, hon visade på en summa som var dubbelt så stor som dagen innan. Jag måste ha sett lite konstig ut, för hon sa att det var för i går också. Jag påpekade att jag hade betalat igår. Men hon skakade på kroppen så att alla valkarna skvalpade – (där ligger jag i lä, hon skulle inte behöva något bord för att ställa ifrån sej kaffekoppen, men det behöver jag fortfarande…). Jag tog fram mitt kvitto och hon halverarde summan, men jag var sur. Igår kunde doktorn inget göra före röntgen, och jag fick betala för röntgen, helt ok, men han skulle ha lika mycket till för att skriva ut receptet…

Jag gick i alla fall till labbet och skulle precis säga att det skulle nog bli svårt att lämna urinprov, eftersom den saken var avklarad precis innan besöket hos doktorn. Men jag trycktes ner på en stol och en nål trycktes in i armen och sedan var det klart… Jag skyndade mej därifrån, för de krävde inget betalt, då… Vi får se om det kommer en räkning senare.

Smygfoto vid busshållplatsen i CT…

Smygfoto på bussen…

Ingen smygbild, men ett försök att visa den otroliga himlen som speglar solnedgången…

Imorse steg jag upp tidigt, gänget skulle iväg på safari idag. Jag trodde jag var först, men sonen, sonhustrun o barnbarnet var redan uppe, men jag hade inte hört något. Solen sken och sonen åkte iväg för att byta den stora/lilla bussen mot en normal bil. Han kom tillbaka med en grå ”racerbil”, enligt barnbarnet, Toyota kan återigen känna sej smickrade… De kom iväg och vi fick meddelande om att de kommit fram ordentligt, och för en stund sedan fick vi veta att de sett 4 av de Big Five. Kan ju gissa vilken de inte sett… det tog mej mer än tio år att få se den, Leoparden. Fast man vet aldrig, det är en dag imorgon också och det kan ju faktiskt ha varit någon av de andra…

Här blev det tvärtyst sedan de åkt. Vi blev sittande på balkongen och läste. Maken fixade en tid hos doktorn åt mej och min onda fot. Jag linkade dit, fick vänta i tio minuter och var ute igen fem minuter senare med ett papper i handen att den skulle röntgas. Det måste jag göra i stan på Chris Barnards sjukhus, så jag linkade hem och i morgonbitti bär det av in till stan. Sedan får vi se. Eftermiddagen har varit tyst och jag har suttit på sängen med min fot och lagt pussel i datorn.

Maken tyckte jag var jättetråkig, och det var jag också, men härligt att bara göra något onyttigt en stund – äntligen… 😉 Han övertalade mej att gå ut och äta, och så blev det. Nu sitter vi här i vår tysta lägenhet igen, och lyssnar till klockan som tickar och vinden som viner i balkongdörrarna. Det är tydligen dåligt väder på gång.

Jag brukar uppdatera dagboken genom att ställa datorn på räcket ute på balkongen, där har jag tillgång till ett trådlöst nätverk – ibland. Men ikväll kommer det inte på fråga, så jag får koppla upp mej mot mobilen. ( Ni som skrivit till mej och undrat varför jag inte svarat, det kommer, men här har varit för rörigt och för sena kvällar – har bara orkat med att uppdatera dagboken.)

Snart skall jag och Lelle åka på Safari, vi sitter här o väntar på de andra…

Pappa o jag är på väg…

Där är de på väg…

Imorse var det dimma igen, jag låg och lyssnade till mistluren och halvsov. Måsarna höll igång som vanligt, men jag somnade om och sov ganska länge i alla fall. Kl blev faktiskt 8.30 innan jag vaknade. Det var inte så varmt idag – tack o lov. Efter en lugn stund med te på balkongen så uppstår samma vimsiga röra i samband med frukost, inte lätt att utfodra 6 personer i vårt lilla kök, men vi börjar få in snitsen nu…

Det var sista dagen idag som vi hyrde vår stora bil, så den skulle utnyttjas på något sätt, fast alla var urtrötta på att åka runt. Det är inte så roligt som det verkar att vara turist på sightseeing, man kan faktiskt bli trött av att titta på en massa vackert. Det bestämdes att vi skulle åka upp på Signal Hill och titta på när de sköt det dagliga kanonskottet. Det skjuter man varje dag kl 12 för att meddela att allt är lungt. Jag bestämde att stanna hemma och att sitta med foten i högläge, men också att ta ett fotbad.

Alla gav sej iväg för att hinna till kl 12. Men man avfyrade inte något skott idag … Kanske var det inte lugnt idag, eller så hade man glömt bort det hela, eller man kanske helt enkelt inte skjuter på söndagarna. Jag visste i alla fall ingenting, jag hade fullt sjå med mina fötter. Det är jobbigt att göra fotvård på sej själv, försök ni som inte gjort det. Med ena foten i baljan, dubbel vikt med vinklat ben och dessutom skall foten vinklas i rätt läge, så att man kommer åt. Det senaste var svårast, försök vrida foten ett halvt varv, så får ni se. Inte går det lättare av att ena handen är upptagen med en fil, tång eller annat slag av instrument som man nu använder sej av. Vet inte vad de heter, men jag känner mej ganska proffsig när jag sitter där med min uppdukade bricka med alla dessa attiraljer. Har hjälpligt lärt mej att använda dem när jag varit hos proffs… Det går nästan alltid bra, men lite svinn får man räkna med, och det uppstod blodvite idag. Men det syntes nästan inte när jag lackat naglarna röda.

Ikväll har vi ätit Gazpacho-soppan, gjord på melon. Den blev jättegod, men inget man svänger ihop på en kafferast, det tog två dagar…

Leo föredrog att äta melonen naturligt, det ser också gott ut…