Det var konstigt att vakna i morse. Ingen Leo som satt o tittade på Bilar (”Racerbilar”, enligt honom).

Konstaterade också att skolbarnen inte sparkade boll, vilket de brukar göra från kl 7 – fick för mej att det var fredag, deras sabbat. Jag somnade om med en konstig dröm – i den drömmen så fick jag en manick, som var så konstruerad att jag inte behövde stressa mer. Be mej inte förklara, drömmar fungerar så… Vet precis hur den såg ut, manicken, och hur den fungerade. I vilket fall så låg jag en bra stund o kände efter. Jag verkligen kände efter – ville ju förvissa mej om att det inte var en dröm… 😉 Och att den fungerade…

Manicken påminde om ett ”spel”, som vi lånade av svärfar i ett tidigare liv, för att dra stenar, men till skillnad mot den som drog stenar, som var i metall, så var denna i genomskinlig plast och den var liten o smidig o jag behövde bara hålla den mot magen…

Så småningom vaknade jag helt o vardagen var på plats. Det var jättetyst, ganska svalt – sämre väder på gång. Te på balkongen o jag försökte läsa i min bok, men jag undrade hur det gick för den lilla familjen på tåget. Fick senare veta att det inte varit så bra, tyvärr. (Konstaterade också att de sms jag skickat inte gått iväg…) Det hade varit fruktansvärt varmt och ingen tillgång på vatten… Vet inte orsaken, men känner mej skyldig till att jag medverkade till att de skulle ta tåget – för mej o min mamma var det en sådan härlig upplevelse för några år sedan. Hoppas att de, när de glömt vattenbristen, kan komma ihåg om det var något som var sevärt…

Just nu så sitter de på planet mot London, och förhoppningsvis så har de fått bra platser o kan sova i natt, men framför allt att de kan dricka så mycket vatten de vill…

Här har det fortsatt i slapphetens tecken, vädret blev ganska bra, men lite kylslaget på dagen. Jag satt ute o läste, men sedan kom dimman o de har lovat regn. Temperaturen har sjunkit väsentligt, så jag flyttade inomhus o rensade lite i datorn – ett evighetsgöra, eller som en spottloska i havet… fick loss ca 4 gb… Sedan laddade jag in en av min favoritfilmer (Mitt grekiska bröllop..) o har nu suttit inomhus o bara njutit.

Nu står jag här ute o balanserar datorn på räcket och skall jag se om jag får uppkoppling, men några bilder blir det inte – fanns inget att föreviga idag….

Så var det dags… Idag var det hemresedag… Jag satte klockan på sju, tänkte att jag skulle vara behjälplig med diverse bestyr. Men ingen var uppe, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till åtta. Då, satt Leo och tittade på ”Bilar”, Racerbilar – som den heter enligt honom. Gud nåde den som säger annat… 😉 Såg ingen annan just då, men efter en stund så började det att röra på sej. Jag fixade frukost o sedan var det full fart…

Kl 10.30 var allt klart o vi tog kaffe o GD på balkongen och sedan var det dags att ringa efter taxi och baxa ner alla väskor på gatan. Taxin kom, efter några påminnelseringningar, in stuvades väskor, vagn o resenärer. Vi nöjde oss med att vinka på gatan, vi fick inte plats. Efter några timmar kom det ett sms att de kommit iväg som de skulle och att de hade väntat sej sämre standard än hur det var. Kändes bra att höra, det var ju jag som inspirerat till denna tågresa, men jag reste ju 1999 med mamma, och sedan dess kan mycket ha hänt, tydligen inte till det sämre.

Här blev det tomt, totaltomt o tyst… Det var tur att Yvonne var här o städade, så det var lite slammer o dammsugarljud. Vi flyttade också tillbaka möbler o stuvade undan extra madrasser o sängar. Så nu är det så städat o fint och tyst… o tråkigt, men vi vänjer oss väl. Men det finns nu så mycket utrymme, så jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Har suttit en stund med datorn i arbetsrummet/gästrummet, i vardagsrummet och på balkongen. Kommer att sakna att inte ha datorn vid sängen, som jag nu haft i tre veckor. ”Arbetsbänken” (två benbockar o en garderobsdörr…) är nu åter placerad i arbetsrummet.

Ja, ja – det blir nog bra – men ack så tyst o tomt. Och på balkongen finns nu hur mycket plats som helst. Jag sitter där just nu och brer ut mej o lyssnar på båtarna som tjuter pga av dimma, det skall bli dåligt väder imorgon har man lovat, vi får se. Men det skulle passa ganska bra – då kan jag fixa med alla bilder som jag fotat…

Ja, det har varit en intensiv tid, men trevlig o det har varit roligt att ha de sina omkring sej. Inte minst lille Leo, med mycket bestämda åsikter om det mesta, och väldigt många funderingar. Han är snabbtänkt och tog oss med överraskning många gånger och gav oss glada skratt… Ja, vi hade våra mysiga stunder och jag kommer att sakna honom…

Så, tack för den här tiden, och tack för den vackra buketten, fotona o de goda vinerna…

Leo packar sin väska…

Kommer inte taxin snart…?

Den vackra o originella buketten vi fick…

Jenny, den här bilden är till dej…

Idag var det sista dagen som den lilla familjen är hos oss, imorgon förmiddag bär det av till tågstationen för transport, via tåg, till Johannesburg o sedan flyg till Europa. Dagen startade som vanligt med frukost på balkongen, vi har fått in snitsen nu… Alla känner till svängrummet…

Idag skulle kvittona samlas ihop och sedan stämplas i vederbördig ordning för att momsen skall återbetalas vid utresan från landet. Man är faktiskt mycket generösa med det, allt man handlar ser man till att få ett momskvitto på och sedan lämnar man dem till en tjänstekvinna som stämplar o räknar ihop. Innan man checkar in sitt bagage så visar man upp sitt papper o väskan för en tulltjänsteman och de stämplar o stämplar och skriver ut en check. När man så checkat in, så tar man sin check o går till banken, som finns i avgångshallen, hämtar sina pengar o går till taxfree butiken o handlar mera…. det brukar bli några hundralappar…

Vi åt lunch på vårt stamlokus, Hildebrand, i Waterfront. Dvs svärmor Anita, maken o jag. Ungdomarna gick till pannkaksstället. Efteråt så gick vi o fixade kvittona. I våningen under så ligger Turistinformationen, där brukar man ha vinprovning, så också idag. Vi provade varsitt glas rött, det var så gott så vi provade ett till o blev sittande ett tag. Maken, som placerats på annat ställe, ringde o undrade. Men vi tyckte vinet var så gott, så vi bestämde att vi skulle köpa med oss några flaskor, men det gick inte… Kanske lika bra det…

Ungdomarna skickades iväg till ”fina krogen” för en sista kväll. Mormor o farmor tog barnbarnet med till stranden o matade måsarna med gammalt bröd. Maken stannade hemma på balkongen… Barnbarnet var helt fascinerat av alla fåglar som ville ha bröd… Mormor hjälpte till så gott hon kunde o farmor var helt upptagen med att försöka föreviga det hela. När brödet var slut så ägnade vi en timme åt att slänga tillbaka alla stenar o snäckor, som hamnat på land. Vi kunde ha fortsatt än, men barnbarnet gick med på att gå hem för att handla mat. Barnbarnet uppförde sej exemplariskt, badade, åt, vi läste saga och han somnade som han skulle inom några minuter. Vet inte om man kan ta åt sej någon ära, men onekligen så är jag stolt – vilket duktigt barnbarn jag har…

Vi gamlingar tillbringade kvällen på balkongen, ätandes grillade kycklingvingar – makens nyförvärvade specialitet… De blir onekligen goda och svåreomotståndliga… tack o lov så är de så små, så det gör inget om man tar en extra… Under tiden så upplevde vi en polisraid, i grannhuset. Tre polisbilar med full utryckningshastighet, rundade huset, stannade o rusade ut i skottsäkra västar för att ta hand om en man som satt o rökte utanför en dörr… Vi vet inte vad som hänt, såg en incident igår, som inte lämnade mina tankar helt ifred. Men som farmor. så tänker man på sitt barnbarn, som ligger o sover några meter bort. Så jag gick in o kollade honom, jodå, han sov lika gott som minuterna innan, då jag också kollade…

Ungdomarna kom tillbaka o var helt lyriska över restaurangen, maten o utsikten… Så de fick en fin sista kväll här i Cape Town – och kvällen är bara så ljum o ljuvlig. I skrivande stund så sitter jag o mormor här o njuter, alla andra har gått o lägt sej, o det borde kanske vi också, men…

Farmor, det är ganska mysigt här vid vattnet…

De här fåglarna är hungriga, men vi har massor med bröd…

Vågorna spolar upp stenarna, men de vill vara i vattnet, så jag…

…samlar in dem o kastar tillbaka dem i vattnet… Jättebra…!!!

Imorse var det en tidig morgon, våra gäster skulle ta sej upp på Taffelberget, och hade bestämt sej för att vara där tidigt för att undvika köerna. Morgonen var ljuvlig, vindstilla o varm. De kom iväg i tid och det var inga köer, bara att köpa biljett och gå ombord på kabelvagnen. Maken o jag stannade kvar hemma på balkongen o njöt på vårt sätt med bok o tidning. Maken hade diverse ärenden, men jag hade bara att vila min fot, och det gjorde jag på bästa sätt – dvs jag satt på min säng med datorn o lade pussel och Taipei. Tiden bara flög iväg och hux flux var maken o gänget tillbaka.

Det hade fungerat så bra när de kom upp till kabelstationen, ingen kö – bara rakt in, upp och där uppe hade det varit vindstilla o skönt. När de sett vad de ville se, var det också bara raka vägen ner, och det är verkligen raka vägen ner. När kabelvagnen lämnar stationen, så är det i stort sett ”fritt fall” en stund… Väl nere så konstaterade de att kön var enorm för att åka upp med kabelvagnen, så de hade kommit i rättan tid. Vi fick tid till lunch tillammans och de fortsatte till poolen o badade hela eftermiddagen. Själv gick jag hem o vilade min fot och lagade köttfärslimpa till middag, fick faktiskt lite tid över till Taipei också…

Sedan blev det hårvård på balkongen, jag fick mörka slingor i håret, min frisör tyckte att jag skulle ha en rödaktig ton när jag var hos honom före nyår, men jag är ingen rödhårig typ och har inte känt mej så komfortabel när jag tittat i spegeln, det har inte riktigt varit jag. Svärdottern hade också färgat i rött o kände sej inte så nöjd, så vi gjorde på varandra. Jag har sett att hon blev väldigt fin, tror att jag är det också, men jag har inte stått framför spegeln än. Skall kolla ikväll när de andra lagt sej… gjort är ju gjort och …

Just nu sitter vi här på balkongen o de håller på att dona med sina kvitton, imorgon skall vi ner till Waterfront och de skall inköpa det sista o sedan få sin tulldeklaration för momsåterbäringen, de är mycket generösa med sådant här i SA, men rätt skall vara rätt.

Ja, tiden lider mot sitt slut, det har nu gått tre veckor, och detta är nog sista kvällen vi sitter samlade här på balkongen. Imorgon har vi beställt bord till ungdomarna, så de får en egen sista kväll på vår favoritrestaurang, Ambassadeur. Där sitter man och tittar ner på vågorna och solnedgången och de vet hur man gör Irish Coffeé…

Två nöjda kockar i köket…

Imorse var alla sömniga, maken kom in o väckte mej kl 8.30. Jag trodde jag var sist, men det var bara han och Leo som var vakna. Leo satt o tittade på filmen Bilar, igen, men vi får inte kalla den så, den heter Racerbilar, enligt honom. Han sitter som ett ljus, men vid vissa situationer så kommenterar han o i så finns där några läskiga avsnitt, skördetröskorna – då vill han gärna springa till mamma o pappa.

Efter hand så kom familjemedlemmarna upp och efter frukost bar det av till minigolfbanan. Dvs maken o jag stannade hemma, jag med min fot i högläge och maken först sittandes på balkongen läsandes dagstidningen, väger ca 4 kg – tar några timmar att plöja igenom. Sedan var han så trött att det blev sängen några timmar… Själv blev jag sittande med min tegelstensroman i några timmar.

När de andra kom tillbaka sov Leo i sin vagn o föräldrarna bestämma att göra detsamma, dvs inte att sova i vagnen, men de vilade i några timmar i sina sängar. Ingen orkade laga mat, så det blev Take away från grekrestaurangen, jättegott, men oerhört mäktigt – ingen åt upp sin mat. Leo vaknade också och är i skrivande stund fortfarande vaken, han ligger på mattan o leker med sin helikopter o mina gummiormar – som är avsedda att hålla duvorna borta. Han är totalt orädd för dem, men jag tycker faktiskt att de är lite läskiga. Jag vägrar att låta dem bita mej i fingrarna… 😉 mormor gick med på det, men jag satte fram en sked istället… Sedan fick de bita, eller om det var pussas, med varandra. Sonen har precis lagt ut dem på balkongen igen för att vi inte skall få hjärtsnörp i morgonbitti när vi kommer in i vardagsrummet…

Det har inte hänt så mycket idag, men maken har skrivit brev till sina två brevkompisar, två damer på 79 och 90 år, och vi har avslutat kvällen på balkonen, temperaturen är helt ok o måsarna är vid gott humör. Så nu är det dags att avsluta detta o försöka komma in på nätet och ladda upp detta i cyberrymden, vilket inte alltid går så bra, framför allt så kan det ta en enorm tid innan det är klart, är inte ovanligt att kl är 1 på natten innan jag lyckats. Jag har dessutom glömt ta fram kameran idag, så det blir inga bilder…

Idag har mormor o farmor varit till stranden med barnbarnet. Sonen o sonhustrun skulle till Waterfront, där ett kryssningsfartyg lade till igår då de satt där och åt lunch. Sonen konstaterade att det antagligen var ett av fartygen där en av hans kompisar arbetade och det visade sej att så var fallet. Så idag blev de ditbjudna på lunch o visning av fartyget. Det var typ 1000 dollar/dygnet (enklaste boendet… ) – men då ingick allt. Om man följde med hela rutten från Maiami och så småningom hamnade i Europa via Sydamerika, Afrika, Asien, Suezkanalen osv… hängde inte med riktigt. Då fick man rabatt och det skulle bara kosta 200.000 dollar, typ. Då ingick allt, även drycken… Då infinner sej en liten reflektion, som svensk…, det kanske vore bättre med lite lägre kostnad och man fick betala för drycken… man kan ju inte dricka i kapp – liksom…

Iallfall så hade vi en underbar dag på stranden, enorma vågor som bröt innan de kom iland, men det var otroligt vackert och barnbarnet var skräckblandat förtjust. Maken, som föredrog att tillbringa dagen annorstädes, han gillar inte sand… kom i alla fall o bidrog med KFC (Kentucky Fried Chicken) till lunch – mums… Sedan gick han sin väg medan vi mumsade, lite sand får man tåla

Kvällen avslutades på den snurrande restaurangen. Utsikten är formidabel o maten fantastisk… Där är också en ryska ?, som spelar flygel, väldigt bra – maken är helt lyrisk, och eftersom restaurangen snurrar, men inte hon, så passerar men henne två gånger, och vid två tillfällen hör man henne knappt. När vi passerar så ser maken så nöjd ut, när vi är på ”baksidan” så sitter han o väntar på att vi skall komma runt igen. Det är nämligen så fiffigt gjort att i mitten är en fast del, liksom ett nav, som inte snurrar, med trappa upp till restaurangen, köket och alla vinhyllor o allt som behövs i en restaurang. Det är bara borden som snurrar runt detta nav.

Väl hemma igen så avslutades kvällen på balkongen, där jag sitter än o skriver detta. De andra sover… Men kvällen är ljuvlig, ca 20 grader. Man vill helst inte lägga sej, men måste väl, det är ju en dag imorgon också. Men jag har en god stund kvar innan detta ligger på nätet med bilder. Dessa har jag inte ens hunnit ladda in o tittat på, så jag hinner nog njuta av denna kväll på balkongen…

De här vågorna är lite läskiga….

Jag gillar verkligen att sitta här uppe i luften och titta på utsikten som snurrar…

Jag gillar den här musiken…

… och den här pianisten…