Tomt o välstädat… | Marie Wiberg

Så var det dags… Idag var det hemresedag… Jag satte klockan på sju, tänkte att jag skulle vara behjälplig med diverse bestyr. Men ingen var uppe, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till åtta. Då, satt Leo och tittade på ”Bilar”, Racerbilar – som den heter enligt honom. Gud nåde den som säger annat… 😉 Såg ingen annan just då, men efter en stund så började det att röra på sej. Jag fixade frukost o sedan var det full fart…

Kl 10.30 var allt klart o vi tog kaffe o GD på balkongen och sedan var det dags att ringa efter taxi och baxa ner alla väskor på gatan. Taxin kom, efter några påminnelseringningar, in stuvades väskor, vagn o resenärer. Vi nöjde oss med att vinka på gatan, vi fick inte plats. Efter några timmar kom det ett sms att de kommit iväg som de skulle och att de hade väntat sej sämre standard än hur det var. Kändes bra att höra, det var ju jag som inspirerat till denna tågresa, men jag reste ju 1999 med mamma, och sedan dess kan mycket ha hänt, tydligen inte till det sämre.

Här blev det tomt, totaltomt o tyst… Det var tur att Yvonne var här o städade, så det var lite slammer o dammsugarljud. Vi flyttade också tillbaka möbler o stuvade undan extra madrasser o sängar. Så nu är det så städat o fint och tyst… o tråkigt, men vi vänjer oss väl. Men det finns nu så mycket utrymme, så jag vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Har suttit en stund med datorn i arbetsrummet/gästrummet, i vardagsrummet och på balkongen. Kommer att sakna att inte ha datorn vid sängen, som jag nu haft i tre veckor. ”Arbetsbänken” (två benbockar o en garderobsdörr…) är nu åter placerad i arbetsrummet.

Ja, ja – det blir nog bra – men ack så tyst o tomt. Och på balkongen finns nu hur mycket plats som helst. Jag sitter där just nu och brer ut mej o lyssnar på båtarna som tjuter pga av dimma, det skall bli dåligt väder imorgon har man lovat, vi får se. Men det skulle passa ganska bra – då kan jag fixa med alla bilder som jag fotat…

Ja, det har varit en intensiv tid, men trevlig o det har varit roligt att ha de sina omkring sej. Inte minst lille Leo, med mycket bestämda åsikter om det mesta, och väldigt många funderingar. Han är snabbtänkt och tog oss med överraskning många gånger och gav oss glada skratt… Ja, vi hade våra mysiga stunder och jag kommer att sakna honom…

Så, tack för den här tiden, och tack för den vackra buketten, fotona o de goda vinerna…