Hemma, ett litet försiktigt – hurra …

Det blev lite av en mardröm innan vi kom iväg drygt 8 timmar försenade. Eftersom man satte upp förseningen så sent så var det bäddat för kaos. Jag hade varit på flygplatsen i många timmar innan och hade hunnit få en natts sömn – om jag vetat.

Planet skulle fyllas med kineser, kineser , sydamerikaner och så några som jag. Vi placerades i två bussar, och hur alla hittat dit var en bedrift. Informationen var icke information – det pekades åt alla håll och kanter. Till slut satt jag i bussen, helt slut. Efter en färd som varade i 40 minuter stannade vi framför en pampig entré till ett golfhotell. Där var det kinesisk köordning som gällde – dvs alla på en gång, vet inte om de alltid gör så, men här var det mycket påtagligt. Det fylldes på från sidan hela tiden tills den stackars portieren röt till och tog några av oss som stod så ”snällt” i den ”rätta” kön … Jag hade gett upp och räknade inte med någon sömn den natten.

Efter diverse strul med att mitt nyckelkort inte fungerade så fick jag hjälp av nattvakten att komma in. Jag hade exakt två timmar på mig att sova för att hinna med bussen tillbaka. Det blev en konstig sömn – men jag kom med som sista man på första bussen. Där satt redan de flesta kineserna. När vi var framme vi flygplatsen rusade alla kineser under stort glam åt ett håll, gick jag instinktivt åt ett annat håll och kom in genom säkerhetskontrollen i lugn o ro.

Turligt nog hade  jag försökt vara smart då jag checkade in via nätet. Bakre halvan av planet var tomt och jag placerade mig på en ytterplats i mittenraden. Planet var inte fullbesatt och det såg ut som om jag skulle få ha raden för mig själv. Men så började unga argentinare att springa runt och leta platser – så strax före avstamp satt jag mig vid en fönsterrad som var tom. Den hade provsuttits några gånger av en lång ung man, men blivit ratad – till min lycka – där huserade jag hela vägen. Han hamnade så småningom på min rad och kunde också sträcka ut sig. Vilket gjorde att vi var några stycken som kunde sova. Jag sov i stort sett hela resan. Nu hjälpte inte det, jag är så förkyld man bara kan vara och i natt värkte det hål i ena örat. Idag har farbror doktorn sagt att han måste skriva ut pencillin pga av att det ser så infekterat ut. Det är bara att hoppas att det hjälper – för en pencillin kur är inte vad man drömmer om idag. Doktorn påpekade också mycket riktigt att vi från Skandinavien var mycket ovilliga till att ta detta …

Nu sitter jag bara och väntar ut klockan så att jag får lägga mig och sova igen – det är mycket märkligt att höra allt som händer inuti kroppen, men inte vad som sägs utanför…

Kan bli en lång natt …

Sitter på flygplatsen i Malaysia. Mitt plan som skulle avgå kl 01.30 verkar vara försenat till kl 8.00 i morgon bitti – första beskedet …

Har hittat en soffa – där jag brett ut mig. Kan nu inte gå härifrån för då blir den upptagen direkt. Vi som sitter här är antagligen inbokade på just denna flight. De flesta andra har redan avgått. Jobbigast är att jag håller på att bli förkyld och att den internetuppkoppling som de håller med bara gäller i två timmar. Vad ska man göra sedan … Törs ju inte somna – vet ju inte riktigt vad som ska ske. De skriver att senaste beräknade tiden för boarding är kl.8.00 – vilket gör att man inte riktigt vet.

Ja, det blir som det blir …

Fågelliv, som omväxling …

En med imponerande front och en med imponerande bak ...

Jag kommer inte ihåg vilken tid vi åt frukost i morse, men det var nog inte alltför tidigt, för vi var inte ensamma i frukostmatsalen …

Efter frukost tog vi en taxi till en fågelpark, som verkligen var en upplevelse – framför allt naturupplevelsen, men även fåglarna var överraskande intressanta – även om jag saknade småfåglarna och sångarna. Men kanske det var klokt att inte hålla dem inspärrade, även om det fanns massor av utrymme att röra sig på och de kunde flyga högt.

Det blev också ett kort besök i orkidéträdgården, men sedan var vi trötta pga av värmen. Det blev inga fjärilar, som det var tänkt …

Vi åt middag i den gigantiska motsvarigheten till Hötorgshallen – men ändå så helt olikt. Likheten är kanske att det är en trappa ner. Hur många matställen som helst. Man beställer den typ av mat man vill ha vid olika diskar (Thai, kinesiskt, sushi, malay – you name it …), tar sin bricka och försöker hitta en plats att sitta på. Vi lyckades hitta anka, som vi ville ha och så småningom fick vi också en sittplats – då hade jag spillt ut halva min kopp med soppa – som jag inte hade en aning om att jag beställt … Den var i alla fall jättegod, liksom ankan. Fick också en tallrik med ris – vilket inte kompisen fick, men det åt jag inte upp.

Kompisen beställde massage och jag försökte … Men så fort det kom en man, vilket det gjorde flera gånger, så avstannade uppmärksamheten för oss kvinnor och damen bakom disken kastade sig över mannens önskemål … Efter några avbrott lyckades kompisen få till ett massageprogram och försvann in. Jag hade en fråga – om jag kunde ha ”fotterapi”nånting – då mina fötter fortfarande är svullna och också gör ont på vissa ställen sedan fotmassagen i går. Det tog några män (som skulle servas) innan jag fick veta att hon inte hade en aning. Hon ringde ett telefonsamtal och smattrade något på kinesiska och lade på luren. Det kom två män in genom dörren och jag fick besked om att jag skulle sätta mig och vänta – vilket jag gjorde och tittade på den fascinerande utsikten medan hon talade med männen. När det gått flera minuter ilsknade jag till och sade att jag kommer tillbaka och gick … Hon muttrade något om ursäkt – då gick också männen, så det blev ingen kund alls – kunde hon gott ha … Jag får se om jag hittar något annat ställe imorgon – det finns gott om dem och jag har många timmar på mig …

(Har lagt in några bilder från igår)

Ännu en imponerande bakdel ... Vet inte vad han menade med detta ...
Ser ni mannen med kärran längst fram? Han har en påse med fisk ...
De här var lite blyga och vågade inte gå förbi mig ...
Den här var inte blyg, han ville bli min kompis när jag fikade ...
De här var stackars dresserade fotomodeller - då menar jag inte kvinnorna ...

340 meter upp i luften …

Utsikt från vårt bord ...

Har jag berättat att jag har en morgonpigg rumskompis? Hon är färdigklädd klockan sju på morgonen. I morse var första dagen som vi inte hade någon tid att passa, men hon tyckte att vi skulle vara färdiga kl 7 för hinna med att göra någonting …

Jag sade att jag inte tänker äta frukost förrän kl 8.30. En tredjde Swea lyfte på ögon brynen, men sa ok. Med tanke på vilka tider vi blivit purrade de senaste dagarna så var det ljuvligt att få sova till strax efter halv åtta. 8.25 gick min kompis i förväg till frukostmatsalen. Jag väntade på rumservice – måste tvätta några plagg och passade på att klippa lite i luggen – har inte haft tillgång till sax och den har vuxit med rekordfart. Riktigt skönt att få vara försenad för en gångs skull.

Sedan bar det av till Chinatown, måttligt roligt tycker jag. Jo, det är roligt att titta på alla människor, men alla butiker och stånd har precis samma saker – kopior av märkesvaror. De enda butikerna som avek var tygaffärerna och en hobbyaffär … Jag gick inte ens in i dem – var ju inte till att tänka på att handla något. Kompisen tittade på väskor och klockor – det blev några klockor och en väska. Vi tittade på några halsband i vackra stenar – men gubben var så ointresserad att vi gick. Kineser är inte så serviceminded – det vill helst bara ha pengarna. Kvitton är det inte tal om …

Vi satte oss för att dricka en kopp kaffe och innan jag ens hunnit röra om mjölken hade hon druckit upp sin lilla expresso. Jag sade till henne att jag sitter kvar och dricker så kan hon komma tillbaka om en stund. Hon såg riktigt lättad ut … 😉 Jag drack mitt kaffe i lugn o ro och konstaterade att det låg ett massageinstitut vägg i vägg. Det blev fotmassage för min del och kompisen fick shoppa vidare. Mina fötter är sig inte lika efter alla resor och stilla sittande. De är rejält svullna och när massösen satte händerna i dem vet jag inte vilket som dominerade – smärtan eller det sköna med massage. Jag slapp i alla fall shoppa – tråkig jag.

Kvällen avslutade vi med middag högt uppe i luften KL Tower. Hissen räknade inte våningar utan var 50:e meter.  Såg åtminstone 250 m skymta förbi. Vi landade på ca 340 meters höjd. Tornet är 421 meter högt. Utsikten var fantastisk … och vi kunde titta på Petronas Twin-towers . De var inte långt borta.

Nu sover kompisen igen och jag är jättetrött – man blir det när man inte får sova som man vill. Har ju lovat bilder – men finns inte en chans att jag orkar fixa. Det blir till att släcka lampan även för mig …

GRATTIS! Käre make på din födelsedag – som jag vet att du inte firar ensam utan i ett stort gäng av glada vänner …

Chinatown ...
Chinatown ...
Kunde ha varit en bättre kamera, men ger en uppfattning om en liten del av staden ...
Här kommer de berömda tvillingtornen "svepande" förbi ...

Sjövått …

Nu har jag varit på vift ute i djungeln … Vått, vått. Vått – fuktigt och vått från ovan i form av regn. Fläktar i taket gjorde det uthärdligt och det gick nästan att sova. Helt fascinerande att se hur det droppade från träden även när det inte regnade. Har tagit massor med bilder – kunde ha tagit många fler.

Vi har sett orangutanger och näsapor, de första i ett projekt med matning, de senare i trädtopparna längs floden.

Det blev inte övervikt av bagaget, trots att kläderna antagligen är dubbelt så tunga pga att de är sjövåta. Vilket vi också är. Men nu sitter vi på flygplatsen och fryser i AC:n – hoppas kläderna är torra snart.

Planet är fem timmar försenat, men en stackars tjänsteman bakom transferdisken lyckades att boka om 24 Sweor till ett plan som gör oss bara 4 timmar försenade. Planerna på att lämna in kläderna till tvätt och att få klä sig lite fräscht i morgon, sprack. Vi kommer fram mitt i natten.

Allt gungar just nu, vi har åkt båt i hög hastighet i många mil längs en flod som jag inte kommer ihåg namnet på.  Uppkopplingen här på flygplatsen är svajig och jag åker ur titt som tätt. Jag får fortsätta från hotellet i morgon. Nu ska jag försöka ladda upp detta …