Idag har det varit varmt och det har samtidigt varit hårda vindar. Vilket gör att vi inte kan ha korsdrag. Fast det kanske är lika bra – då behåller vi lite svalare temperatur inomhus. Det var dessutom en brand någonstans i dag bakom Signal Hill, brandröken låg tjock inåt stan och det luktade rejält här också.
Det är tisdag och ikväll var det dags för tisdagsmiddag på en av våra krogar i vårt närområde. En indisk restaurang – liten – men vi lyckades klämma in oss ca 18 personer i lokalen. Tillsammans med de andra gästerna var det fullsatt och full fart. Måste ge en eloge till personalen och speciellt till den unga dam som serverade oss. Hon gjorde det med bravur.
Glada och nöjda lämnade vi lokalen och kunde äntligen prata med varandra ute på gatan. Ljudnivån på våra middagar brukar ligga över den gränsen. Det går att tala med de fyra närmaste bordsgrannarna. Maten är bara så god på denna restaurang och alla var nöjda. Även servitrisen var mycket nöjd när hon räknat ihop betalningen – dricksen var mer än generös. Men hon var suveränt duktig och uppmärksam och förtjänade den.
Nu sitter jag här i mörkret på balkongen, har svårt att träffa rätt på tangenterna. Det har slutat blåsa på den här sidan. Det är lite märkligt här i den här stadsdelen, beroende från vilket håll vinden kommer så påverkas vi. Branden verkar också – tack o lov vara släkt nu.
Maken satt med mig en stund innan han som normala människor gick och lade sig. Det är fortfarande 26 grader – och säg den svensk som vill gå inomhus då. Ja, jag tänker på nattmänniskor som jag, andra ligger redan i sina sängar och lider av värmen …
Dagens Owe T har jag extra varma känslor för. Albin o Pia. Jag tyckte redan då som 9-10-åring att texten var både spännande, romantisk och sorglig. Men framför allt fyndig och rolig. ”Liftade sista biten med en gös” Vilken fantasi och precis det som räddade Pia från att dränka sig …
Jag kallas för Pia av min släkt och mina barndomsvänner. Det kommer sig av att min mamma ville att jag skulle heta Pia. Det blev farmor som bestämde och jag är döpt till Marie-Louise. Alla utom farmor kallade mig Pia. Finns ingen människa som kallar mig Marie-Louise numera sedan farmor är död. Myndigheterna skriver det fortfarande och i passet står det. När jag beställer flygbiljett är det viktigt att det står som i passet. Men, av någon anledning har det numera blivit Marie – jag känner mig som fortfarande som Pia och blir glad när man kallar mig för det.
Idag var det en person som ringde till min sydafrikanska mobil. Jag har inte delat ut detta telefon nummer till någon mer än maken och de svenskar som var här, men som nu är tillbaka i Sverige. Telefonen ringde, inget nummer jag kände igen. Skulle jag svara eller låta bli. Jag svarade och en person sade något på en engelska som jag inte uppfattade. Jag svarade: Fel nummer. Personen envisades och jag uppfattade Marie-Louise. Det var från polisen – har lämnat in en anmälan om mitt stulna kreditkort …
Här kommer dagens Owe: