Sitter här alldeles rådbråkad i kroppen – visst är det väl det ordet man använder när kroppen är alldeles slut och värker …

Dagen har jag tillbringat i köket – 27 grader varmt … letade desperat efter de köksredskap jag använder, kommer ju inte ihåg vilka jag har här. Efter en stund faller allt på plats. Fick till en deg till vörtbröd – de blev hyggliga – skulle haft mer jäst. En deg till saffransbröd, gick också bra och tyckte den var fin att arbeta med när jag fick syn på ägget som låg kvar på bänken. Tillbaka med degen i bunken och i med ägget. Det blev ganska halt/slemmigt en stund, att försöka knåda in det, men skam den som ger sig och det gör inte jag. Det blev en jättebra deg efter en stund. Ställde in den i mikron för att jäsa.

Ja, i mikron … läste ett lokalt tips om bak. Här nere är det ju alltid varmt och man har korsdrag eller AC. Tipset var att ställa in brödet i mikron – utan att starta den. Där är det inget drag. Ibland ska det vara fuktigt när man jäser och då ställer man helt sonika in ett glas med varmt vatten. Jättesmart tips. Jag stänger ju alltid fönstret vilket gör att temperaturen stiger till över 30 grader när ugnen är igång.

Vi har sprungit runt på matbutikerna för att få tag i mandelmassa (har funnits alla är hittills) – negativt. Vaniljpulver – negativt. Hittade något som hette Vanillapaste – köpte i desperation – en liten (dyr) burk med något slemmigt med vaniljfrön i. Ganska gott, men hur skulle jag fördela detta i saffranslängderna. Jag lade en sträng i mitten och fördelade med degskrapa ut mot kanterna. Tror att det blev gott – men inte så sött som de vill ha det här nere. Bakar detta mest för Hilda och vakterna – maken gillar det också – själv mår jag inte bra av att äta gluten.

Hittade igår en mix på glutenfritt bröd, vilket jag bakat idag. Inte speciellt svårt, men jag krånglar till allt nuförtiden och kommer inte ihåg vad jag läser. Tillsatte vörtkryddor och när det äntligen stod i ugnen jäste det upp till en monsterbulle. Jag skulle dela detta monster för att få inte det i en plastpåse – det visade sig att det var ihåligt …

Nu sitter jag skönt i min fåtölj med fötterna på en fotpall och datorn i knäet. Julmusik, rooibos te, en liten inhemsk brandy, smakprov av saffransbulle och det ihåliga vörtbrödet med lite smör och ost. Den lilla kant jag smakade var faktiskt god. Det verkar vara värt besväret.

Känner mig ganska nöjd med dagen, även om benen och ryggen protesterar lite fortfarande trots brandy – men det går nog strax över …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

————————————————————-

Idag har det varit en dag med tekniskt strul … Visst är det bra att Google har säkerhet, men de har också stenkoll. Vi försökte öppna makens gmail på min dator. Har vi gjort under alla år – ibland har vi bara haft en dator med oss – före plattans tid. Gick alldeles utmärkt för honom att logga in på sitt konto, även så sent som i somras. Inte nu. Nu kommer det varningsmail både här och där och man ska svara på frågor om det är han som gör det och jag ska svara om jag tillåter att någon annan loggar in sig på min dator. Så där höll vi på i nästan en timme – då gav vi upp …

Det blev inte färdigplanterat på balkongen, det får bli i morgon – hoppas jag.

På eftermiddagen bar det av mot julkonsert. Fantastiskt att åka iväg i kortärmad klänning och öppna sandaler och sätt sig och lyssna på julmusik. Det var vår favoritdirigent och han hade satt ihop ett vackert program. Han har berättelser och roliga historier som han drar mellan låtarna. Tur, för det är otroligt obekväma sittplatser i detta lilla kapell där konserten äger rum. En glad överraskning var sången Feliz Navidad – som jag tycker så där om när originalartisten sjunger – vars namn jag just nu glömt. Vi fick höra en kör variant – så vacker. Kanske är det så andra hör musiken från originalet, då jag helst stänger av. Kom precis på vad han heter Jose Feliciano – inget ont om honom, men jag tyckte den här versionen var klart bättre. 🙂

Visst, det är mycket engelsk julmusik. Vi har nu firat så många jular ihop med den så vi blandar själva ihop. En hel del av dem spelas också i svenska program. Men, ingenting går upp mot våra traditionella sånger som O Helga Natt (sjöngs av en inhemsk, korvuxen tenor med enorm pipa – bra!) och Stilla Natt. Den sjöngs växelvis av kören och tenoren på tyska, engelska, afrikaans och xhosa. En tant framför satt och grät, grannen lämnade över en näsduk och klappade om henne, jag hade också näsduk till hands …

I pausen minglade alla på gräsmattan med dryck, vin, vatten eller juice. Till det serverade man Mince paj. Första året trodde jag att det var mini köttfärspajer, men det är något alldeles oerhört sött inuti pajerna – i mina ögon – Nej tack!

Kvällen avslutade vi framför TV:n och SVT Play: På spåret …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Första dagen var lugn, bortsett från alla ansträngningar att få in Lucia på SVT Play. Igår fortsatte det med uppvaktning av en 70-åring. Tack o lov bor hon i samma hus och vi behövde bara ta oss ner två trappor. Där var flera av våra vänner i Svensk kolonin här i Kapstaden. Trevligt mingel med god plockmat och bubbel.

Jag kom i säng alldeles för sent – gick efter klockan på datorn och den hade av någon anledning ställt in sig 2 timmar fel i fel riktning. Jag tillhör dem som inte blir trött på kvällen utan får hålla ett öga på klockan för att få min sömn. Det var ganska segt att stiga upp i morse kan jag tala om. Hilda skulle komma och då vill jag inte ligga kvar i sängen. Vill vara påklädd och mottaglig för småprat.

Jag tog mig upp och var påklädd när hon kom. Hon var strålande glad – jag försökte visa samma glädje, men jag visste knappt vem jag var. Hon var glad att jag var tillbaka och jag var glad att se henne. Hon är en bra och trevlig person. Det känns trevligt att ha henne omkring sig – vilket är viktigt – hon kan mer om vårt hem än vi själva. Nu ska hon åka hem till Zimbabwe i jul och bli borta en månad. Hon undrade om hon skulle fixa någon som hjälper oss, men vi sa att vi nog borde kunna klara oss själva. Fast vem vet, man ska ju tvätta och byta lakan och sånt där  …

Påbörjade planteringsarbetet på balkongen när Hilda gått hem – borde egentligen gjort det medan hon var kvar – hon städar mycket bättre och snabbare. Jag hann inte bli helt klar innan det blev mörkt, ca 20.45. Det är några timmars arbete kvar och sedan får jag städa efter mig själv …

De senaste åren är vi bortskämda med att ratta in SVT Play och tittar på SVT:s  Luciafirande. Inte i år. Först strulade det med våra plattor – SVT svarar varje gång vi försöker komma in att vi måste ladda ner appen. Vi laddar ner appen – säkert gjorde vi det minst två gånger per platta. Så utan förvarning kommer vi fram till programtablån – men det är ingen garanti att vi kan öppna ett program. Nu har vi lärt oss att det är bara att köra på tills det fungerar – inklusive att ladda ner den redan nerladdade appen …

Så kom vi då fram till hemsidan och var redo att titta på Lucia. Bordet var dukat med pepparkakor, levande ljus och te. Då står det att programmet bara kan ses i Sverige …! Vad nu, vi spekulerade vilka som kunde ha rättigheter på Luciasångerna … Men skam den som ger sig. Jag hämtade datorn – kopplade loss den med alla sladdar till extra skärm och högtalare. Jag har kanske tidigare skrivit att jag är ingen vän av surfplattor. Jag föredrar en dator. Och mycket riktigt vi kom in på Luciafirandet  – men det var så dags. Klockan var för mycket och solen sken alldeles förfärligt. Ingen Lucia stämning precis. Vi bestämde att skjuta upp firandet till kvällen när det är mörkt.

Senare fick jag via dottern i CA veta att SVT gjort ett stort misstag och blockat programmet för utlandssvenskarna – måste ha varit tragedi i många hem världen över. När jag fick igång min dator var det tydligen precis när de åtgärdat sitt misstag. Det kanske går precis lika bra med surfplatta – men, nej det gör det inte. Man håller fortfarande på och envisas med att vi ska installera appen. Vi avinstallerar och installerar – spelar ingen roll – det är som att kasta pil. Ibland träffar den.

Vi såg Luciaprogrammet, men orkade inte titta till slutet – hur mycket lite Lucia kan det bli när det är Lucia. Vacker sång, även om flera sånger var alldeles för långa, och de hörde – enligt min mening – hemma i ett annat musikprogram. Jag är nog en sådan där konservativ gamling som har den konstiga uppfattningen att en Luciakonsert ska innehålla våra traditionella sånger. Visst man får gärna bryta in med något nytt – men det får inte ta över.

Dottern skickade en länk till You tube med barnbarnens firande i Svenska skolan ”over there”. Då satt mormor med näsduk och bara njöt. Vilket fantastiskt program! Där fick jag höra alla sångerna som det ska vara när Lucia kommer. Ett väldigt fint sammansatt program. Dessutom höll mormorshjärtat på att sprängas av stolthet när dotterdottern spelade Stilla Natt …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter vid mitt skrivbord i CT. Allt är sig likt och det känns inte som om jag har haft ett väldigt annorlunda liv norr om ekvatorn det senaste halvåret. Har fortfarande på mig stödstrumporna – benen har påverkats av tiden i luften. De får sitta kvar ett tag till – då blir det dusch och sedan en annan typ av kläder.

Vädret är mulet idag och helt underbart att landa i. Skönt att slippa stark sol och värme – räcker så bra med det starka ljuset, trots molnen.

Flygresan gick bra – men startade med oro. Jag visste att jag hade kort om tid till nästa flyg. När vi var vid gaten och skulle gå ombord – trodde vi enligt tidtabell – kom passagerarna från flyget, de hade just landat. Där fanns ingen information om försening. Lite panik bland vissa av oss som skulle ansluta till långflygningar med bara en avgång per dag och kort om tid mellan landning och start. Personalen försökte lugna.

Vi kom iväg ca 20 minuter för sent, beundransvärt av markpersonalen – en eloge från mig. Kaptenen lugnade via skrapande högtalare – uppfattade något om att vi skulle komma fram i tid. Han hade rätt och vi landade på tid.

Jag var orolig för hur flygplatsen såg ut, har inte flugit via Frankfurt sedan ca 15 år och de har byggt om under tiden. Googlade på den redan på tåget, men är inte riktigt kompis med telefonen – jag är PC-människa – inte android.

På flyget har de alltid flygtidningar, där finns det kartor över hur de flyger och över de största flygplatserna som är deras hemmahamnar. Tidningen fanns inte i mitt fack. Har alltid varit en försynt person (i mina egna ögon), men inte idag. Jag kastade mig helt enkelt ut bland stolsraderna och fick tag i en tidning. Mycket riktigt där fanns kartan – den finns numera i min ägo.

Jag hade stor glädje av den, visste åt vilket håll jag skulle gå och slapp vara nervös – bara bekräfta att skyltarna pekade i samma riktning.  Men det var långt, det måste ha varit nästan ca två km till nästa gate. Jag kom fram i tid, helt slut …