Idag har jag låtit mig misshandlas frivilligt. Jag har varit hos en akupressör, en liten man från Hawaii. Han hade långt hår som han fäste i en knut i nacken och då påminde han om en sumobrottare. Lika stark också – tror jag. Han gav sig på mina muskler och där innanför skelettet. Han arbetade med armbågar, knän och händer.
Jag låg som en liten mask och försökte andas och att låta bli att skrika. Dotterdottern stod och tittade på med glada, uppmuntrande kommentarer. Hon hade gått igenom behandlingen för en vecka sedan och visste vad det innebar och hon skulle gå igenom den igen, efter mig – frivilligt.
Misshandlaren sade åt mig att andas, dotterdottern upprepade på svenska – och sedan fortsatte han att ropa åt mig på svenska att andas. Inte så lätt ska jag tala om när man har fullt sjå med att överleva.
Det finns ett slut på allt, så också detta. Sedan var det dotterdottern som hamnade på mattan. Hon gjorde det bra – men visst syntes det att det gjorde ont. Jag har gjort akupressur tidigare, på nittio-talet. Då gällde det mitt ena ben, faktiskt samma ben som jag idag har så ont i min fot. Det gjorde gott efteråt då – och det tror jag det kommer att göra den här gången också. Man känner precis var alla ”låsta” punkter är och trots att det gör ont vill man på något sätt ha mer. Fast inte där och just då …
