Nu är vinden tom, men desto mer i lägenheten – fattade inte att så mycket rymdes på den vind som jag i alla år klagat på att den är så liten. Det var tydligen bara takhöjden det var fel på. Vi har kunnat lagra hur mycket som helst och livet före 1996 ligger nu i högar i lägenheten istället. I morgon kommer Stadsmissionen och vi hoppas att det mesta är attraktivt för dem. Då bär de bort – annars är det maken och jag som måste bära bort och köra till återvinningen.

I detta gamla hus, bygg i slutet på 40-talet, går hissen inte upp till vinden. Inte ner till källaren heller. Varje pryl har vi burit ner för en svängd trappa för att komma till en minimal hiss. Jag är nu stark som om jag varit på gym och lyft tyngder regelbundet. Skillnaden är jag lyfter lådor och prylar hela dagarna, flera dagar i sträck. Underligt nog har mina ryggproblem försvunnit – den värk som gjorde att jag inte visste hur jag skulle ta mig ur sängen för drygt en månad sedan är borta och jag är stark som en uroxe. Jag påbörjade en sjukgymnastik behandling som jag fick lov att avboka då detta inferno började, p.g.a. av tidsbrist. Visst hugger det till ibland, men det gäller att hålla in magen medan man bär – det enkla rådet fungerar – och att ta paus med jämna mellanrum så att man inte blir för trött … Mot onda ryggar kanske man ska ordinera flyttning med tunga lyft – bara man kommer ihåg att hålla in magen medan man bär … 🙂

Allt på vinden hade ett lätt betongdammlager över sig. Man gjorde något arbete där för ett tag sedan och detta damm har vi nu på oss, på allt som burits ner i lägenheten och det har även spritt sig i lägenheten. Har hjälpligt försökt att torka av det som jag ska försöka locka stadsmissionens gubbar med. Några prylar vill jag faktiskt inte skänka – vet att de betingar ett viss värde och om jag så bara får ett par hundringar så känner jag att det är dags för det nu. Jag är alltid fel i fas med allt, men jag måste försöka. Om det inte fungerar så har vi en välgörenhets organisation rakt över vattnet i Strängnäs som jobbar mot afrikanska länder och då får de ta emot resten. Men en sak har jag glömt, jag har flera stickmaskiner i en ”bortglömd” garderob. Någon som är intresserad … ?

Idag har jag krupit på vinden. Bokstavligen krupit, vi har snedtak och längst in är det kryphöjd. Inte undra på att man glömmer vad man gömmer där. Har varit medveten om en gammal resväska – min första som jag fick med mig när jag flyttade hemifrån på 60-talet. Den var gammal redan då – nu är den gammal på ett intressant sätt. Jag öppnade väskan och i den har jag förvarat gamla brev och vykort. Har läst några av dem och historien gör sig påmind. Tidningar med viktiga datum. Mina barn har sagt att jag inte ska släpa med mig gammalt – men inget i världen kan få mig att kasta det som fanns i resväskan. Jag vet inte om jag ska överlämna det nu medan jag fortfarande lever eller om de ska få hitta det när jag är borta.

Har fått det intrycket att ju mer jag kastar desto bättre. Själv har jag vuxit upp i en annan verklighet där man tycker det är intressant med gamla saker och minnen. Dagens unga verkar föga intresserade av det som funnits innan. Kanske de har rätt – varför ska man släpa med sig gamla minnen. Men kanske det mer är en fråga om vem man är, vilka intressen som dominerar – och inte minst, den tid man växer upp i. Själv har jag alltid varit intresserad och imponerad av vad människor åstadkommit tidigare. Hur fantastiskt det är vad de åstadkommit med så lite resurser som de trots allt hade. Hur de uppfunnit de mest fantastiska saker som vi bara tagit över och inte skänkt en tanke till att någon faktiskt har tänkt till och detta i en värld när inte dagens teknik, verktyg, datorer, eller ens radio fanns …

Min beundran och respekt för tidigare generationer är enorm och det präglar antagligen att jag är en s.k. ”samlare”. En annan sida som gör mig till samlare är att jag ”ser så många möjligheter” i allt. Jag skulle behöva många fler timmar på dygnet och högre livsålder. Har börjat bli medveten om att den är begränsad – men har inte accepterat – än … 🙂

Har också börjat förstå att alla tycker att jag är gammal nu och att jag förväntas bete mig på ett sätt som passar en pensionär.  Vad nu en pensionär är … Vi i den här åldern är vi ju de enda som faktiskt har kunskapen om skillnaden eller likheten med att vara ung eller ”gammal” …

Är tillbaka i Årsta, även om det inte blir sista natten utan några nätter för att rensa de sista prylarna – de som vi inte ville ta med till Strängnäs. Vinden ska tömmas och vi startar i morgon bitti. Känns konstigt att vara tillbaka i mitt älskade vardagsrum och sitta på en balkongstol, titta på en liten TV (den som stod i köket) som nu står på en packlåda. Som bord har jag en annan packlåda och en pall fungerar som databord. Eftersom där inte är några textilier så ekar ljudet. Kanske är det så att man ska lämna en bostad så här för att inte sakna den.

Fast trots att jag älskar detta vardagsrum så kommer mitt nya vardagsrum att bli bra och den stora skillnaden är vår stora inglasade balkong. Där vi hittills kunna tillbringa frukostar, luncher, fikapauser och lite andra pauser. Så underbart – jag sitter där varje kväll en liten stund innan jag lägger mig och bara lyssnar på tystnaden och tittar på ljusen från Strängnäs med domkyrkan som den dominerande siluetten. Den är upplyst – om än lite svagt.

Men, visst är det trist att bryta upp från en tillvaro – särskilt som vi inte ens har hunnit anpassa oss trots 17 år här. Men, vi har inga tvivel om att vi gjort rätt som lämnar Stockholm. Vet inte hur mycket jag skrivit om detta tidigare, där finns ingen tid att gå in och kolla bakåt – så om det blir lite upprepningar så bjuder jag på det.

Återigen blir det inga bilder – det tar för lång tid, måste sova. Dottern blir säkert glad om hon läser. Det kanske kan bli en bildkavalkad i framtiden …

PS. Jag har alltid haft en känsla av att någon/några inte vill mig väl här. Urmellkottar döpte min syster dem till. De har nu varit framme en sista? gång – hoppas de inte följer med oss till Strängnäs. Jag har spelat in en engelsk serie som jag så gärna velat se, men det har inte funnits tid. Sista avsnittet gick för några dagar sedan och i kväll, efter jag skrivit här, kollade jag om inspelningen fungerat. Det hade den – men med fel kanal. Jag blev naturligtvis ledsen och gick in ock kollade när reprisen går. Det visat sig att den pågick just då och fem minuter återstod … Med tanke på hur noggrann jag är när jag programmerar så vet jag inte vad jag ska tro. Stress eller urmelkottar? I vilket fall får vi inte se sista programmet – så snopet …