Vår gäst har nu kommit. Vi har också fått veta att hon inte är närmare 70 än 80 – hon är 81 … En mycket vital och pigg dam som bär sina år med heder.

Hon var så pigg och glad när hon anlände och inga större klagomål heller, trots att hon fått tillbringa ett dygn i Istanbul – ofrivilligt. En dam som vet att se allt från den ljusa sidan.

Hon lade sig tidigt, liksom maken och det borde jag göra också, men det blir bara senare och senare för varje dag. Vet inte varför jag inte kan pallra mig i säng. Kanske för att det är så intensivt på dagarna så jag behöver egen tid för att ”komma ikapp mig själv” … Men vad vore bättre än att sova egentligen. När jag sover så drömmer jag så intensivt, så när maken väcker mig på morgonen – jag vaknar inte av mig själv – så ver jag inte var jag är. Det tar några minuter att komma till verkligheten och lämna drömmen därhän. Jag drömmer ”romaner” – men inte ligger de i facket för det romantiska. När jag var tonåring så drömde jag alltid så romantiska drömmar att jag föredrog att somna om och fortsätta min underbara dröm. Så är inte fallet idag – jag är ganska tacksam för att maken väcker mig …

I morse var det dimma och regn … Jag blir lika överraskad varje gång. Det är visserligen mitt favoritväder då jag har mycket att göra – så också idag. Men vi skulle ha styrelsemöte hos en av Sweorna som bor så fantastiskt i Camps Bay, med den mest underbara utsikt – och dimma o regn …

När vi kom dit så var det halvdant med utsikten, men vartefter som timmarna gick så klarnade det upp och innan mötet var över så fick vi se den underbara utsikten över havet, Lions Head och faktiskt också kabelstationen på Taffelberg.

När jag kom hem så meddelade maken att det var snöoväder i Europa och även södra Sverige var drabbat. Så vi undrade hur det skulle gå för vår granne, som skulle starta sin resa till oss idag. Det gick inget vidare alls … Planet var flera timmar försenat ut från Istanbul och än fler timmar från Arlanda. Hon sitter i luften just nu mittemellan och har missat anslutningen till Johannesburg.

Vi vet just nu inte när hon kommer, om hon får sova på hotell en natt eller om det finns någon tidigare flight i morgon som hon kan komma med. Tycker så synd om henne, det är så jobbigt med dessa långa resor ändå – utan att behöva drabbas av förseningar. Hon är dessutom närmare åttio än sjuttio …

Har inte skrivit här på några dagar – det har inte hänt något att skriva om.

Igår så hade vi arrangerat en lunch med damerna. Jag stog som kontaktperson för anmälan – men det var inga som anmälde sig. vi skulle bli tre stycken. Så ändrade sig antalet den sista dagen och jag tänkte att det är bäst att jag beställer bort trots allt. Då visar det sig att restaurangen är stängd för reparation … Ingen som helst anvisning om detta på hemsidan.

Det blev några hektiska timmar för att nå de damer som anmält sig och att försöka få tag i ev som inte anmält sig, men som tänkt komma ändå. Jag gjorde vad jag kunde och sedan kunde jag inte göra mer.

Vi var några som sågs på en av mina gamla favoriter i Constantia, men vet inte vad som hänt – omgivningen var samma vackra, men personalen var i stort sett obeftintlig och maten var inte alls av den utmärkta klass som tidigare. En klar besvikelse – inte minst för att denna restaurang har varit ett måste för oss varje gång vi varit här nere. Maken och jag hade bara inte hunnit dit än under denna säsong.

Vi  hade i vilket fall en mycket trevlig lunch – det är alldeles lagom att vara sju personer – man hinner prata med varandra och det kunde röra sig om ett och samma samtal runt bordet mesta tiden.

Jag var chaufför, vi har hyrt en liten bil – Atos – nånting. En variant som från utsidan ser ut som om man skall ikläda sig bilen, men som är rymligare än väntat på insidan. Den är dock inte automatväxlad och Kapstaden är en stad bygg på en bergssluttning – rena skräcken för en förare som kört automatväxlad bil sedan sjuttio-talet. Det blir mycket handbroms och sliring på kopplingen – tur att det inte är vår bil …

Jag har nu upplevt två dagar utan internet uppkoppling … Vi abonnerar på tre gigabite varje månad – det brukar inte räcka till så vi laddar upp ytterligare minst en varje månad. Det har inte varit några problem någonsin – men det här landet blir mer och mer likt ”att leva i Afrika”. Vi har försökt att ladda upp en extra gb sedan i fredags. Det svar vi fått är att våra kreitkort inte gäller och att vi skall kontakta vår bank.

Vi kontaktade vår bank, dvs ringde till Sverige, och det var inga som helst problem med våra kort. Så vi travade iväg till Telkoms kontor och där konstaterade man att det inte fungerade – att man troligen hade ett problem och att man antagligen redan kände till det hela och jobbade med det …

Vad hjälpte det. Jo, jag kopplade av från SWEA – vad skulle jag göra – och det var inte helt fel …

Klart att man blir nervös om inte kreditkortet fungerar, trots alla försäkringar så litar jag inte på något. Det var inte helt självklart att Internet skulle fungera igen – men efter några omstarter i kväll så fungerar nu allt igen …

Vet någon egentligen vad som menas med medelhavsblått …? Denna underbara färgkombination mellan blått och grönt – men som förutsätter att det är genomskinligt/genomlyst på något sätt. För mig var det den vackraste färgen när jag var i mellanstadie åldern. Och, det skulle alltid finnas palmer – vid samma tid det ”vackraste” trädet som fanns.Fast jag är osäker på om det hette medelhavsblått eller medelhavsgrönt.

På den tiden fanns det ingenting som kunde hindra mig från att måla eller teckna – jag var helt övertygad om att jag skulle fortsätta med det i hela mitt liv … Jag lyckades också ganska länge – hade alltid kritor, oljefärger, papper osv till hands. Alltid när jag packade för resa utomlands så fanns detta i min packning. Alltid så tittade jag efter var jag kunde köpa dessa ”nödvändigheter” och alltid hade jag något på gång.

Vet inte när detta ändrades – tror inte det var alltför länge sedan – men jag saknar det. Att inte alltid titta efter möjligheterna, inspirationen, fantastiska mönster osv. Jo, lite gluttar jag fortfarande, men jag söker mig inte längre till målen och tar mig inte tid att titta in där tillfälle ges.

Vet inte vad det var idag som påminde mig om denna saknad, men något var det. Knappast var det att jag idag besökte några butiker för att hitta skor för att kunna ta upp promenaderna igen.

Det var också första kvällen som jag satt stilla på balkongen och bara njöt av värmen och den nästan fulla månen – i en hel halvtimme – också en saknad som jag saknat …

Idag fick jag komma ut lite …

Jag har träffat Chris Barnard, han satt vid sitt skrivbord och talade i telefon och lite senare var han upptagen med att transplantera det första hjärtat någonsin. Ja, alla var där och alla var mycket verkliga, men orörliga. C.Barnards händer kunde knappast ha varit mer verkliga på honom själv … Faktiskt lite kusligt …

Det var en oerhört fascinerande utställning i de salar där operationerna faktiskt ägde rumpå Groote Schuur Hospital i Kapstaden den 3 december 1967. Hjärtat jobbade på bra, men patienten, Louis Washkansky hade andra medicinska problem och klarade bara 18 dagar. Nästa patient överlevde 18 månader. Idag är rekordet 31 år och en patient som fortfarande lever …

Det var ju två operationer samtidigt,  i den ena salen var givaren och i den andra mottagaren. Trots att det var så stora saker på gång så var det mycket primitivt jämfört med dagens teknik.

Själv skall vi tillbaka maken och jag, vi måste bara tillbringa mer tid där för att läsa alla brev och allt annat runt omkring. Det hanns inte med på den guidade turen idag. Han var tydligen i Guiness rekordbok två år i rad som den som tog emot flest brev … Bland annat fanns där montrar med brev från barn. Ett barn tyckte att hjärttransplantion var lika stort som uppfinningen av löständer …  😉