Dagen har hållit mig sysselsatt med att leka redaktör – tror jag att det heter. Jag sätter samman artiklar som jag lyckats få andra damer att skriva och lägger in bilder. Jag sätter också samman fakta sidor. Snart ska jag koppla samman alla dessa sidor – jag bävar – det brukar inte fungera, inte förrän jag är hysterisk och maken ett vrak. Har redan försökt, men det gick inte. Kommer inte ihåg från gång till gång hur man gör. Har skrivit ut instruktioner – men fattar inte vad det står där.

Ikväll har vi varit på Candle light Concert i Kirstenbosch Botanical Garden, en manskör och en orkester. Det har blivit tradition inför julen att besöka detta evenemang varje år. Vi får höra de traditionella julsångerna och man spelar upp julspelet om Ärkeängeln, Maria, Josef, Jesus, de tre vise männen och änglarna.

Publiken sitter på filtar i sluttningen ner mot scenen och mumsar på sin picknic. Man dricker vin och andra drycker – men där finns inga berusade. Man sjunger med i sångerna, barnen skuttar omkring. Ikväll hade de fått elektroniska ”ljus”, som de viftade med. Traditionen är annars att vi får en papperspåse med ett stearinljus, så var det också i år. Ljuset placeras i papperspåsen, som fungerar som hållare och vindskydd.

Detta arrangemang fyller sin funktion som ”upplysning” för att kunna läsa i det sånghäfte vi fått för att kunna sjunga med i sångerna. Det är inte de svenska julsångerna, men vi har nu bott utanför Sverige så många jular att de börjar få oss att känna julstämning, de ingår numera  i ”arkivet”. En hel del av dem sjungs även i Sverige nu för tiden.

Förvånansvärt få lyckas tända eld på påsen. När det händer uppstår ingen panik – man läggar bara ner den brinnande påsen på marken och trampar på den.

Måste tala om att det är magiskt när alla sitter i mörkret och svänger sina ”lyktor” i takt med sången … Hade inte kameran med, men tror att jag har bilder från tidigare år. Ska leta fram dem i morgon – nu måste det bli sängen. Klockan är snart två på natten – igen …

Det var grått och kallt i morse när jag vaknade. Det fick bli en kofta över morgonrocken. Regnskurarna kom o gick. Själv skulle jag ta mig till ett styrelsemöte i andra änden av vår stadsdel. Vi har bara ett jätteparaply och ett sådant kan man inte ha om man ska åka ”negerbulle” – det är så vi kallar de minibussar som pilar fram och tillbaka mellan vår stadsdel och Kapstadens city. De åker längs gatan, tutar och ropar ”Keijptåån” …! Ibland är det fullt krig om passagerarna. Det finns kommunala bussar också, men de är för det mesta tomma – utom vissa tider på dagen. Man vet ju aldrig när det kommer – dessa minibussar åker hela tiden.

Jag åkte min sträcka och strax innan jag skull stiga av så öppnade sig himlen. Där jag steg ur var det tack o lov ett takutsprång – för just då började det att hagla … Folk kom ut i dörröppningarna och fotograferade, billarmen startade och marken började bli vit. Det sprutade ur takrännor och upp ur dagvattenbrunnar på gatan. Jag väntade ut skyfallet några minuter och sedan var det till att vada mellan minifloder som sökte sin väg ner mot havet. Undrar hur det såg ut – vet hur Zanzibars fantastiskt turkosblå vatten förvandlades till brun sörja på några minuter.

Det var ingen tid att undersöka – det gällde att komma inomhus så snart som möjligt innan nästa skyfall. Himlen visade tecken på det och det stämde. Det kom till o med snö, visserligen smälte det innan det nådde marken, men 5 trappor upp såg man tydligt snöflingorna. Lite mer regn och lite mer hagel blev det också. Men när styrelsemötet var över promenerade jag hem längs Beach Road, solen kom precis fram och den värmde lika gott som vanligt.

Det är faktisk sommar här nu och skolorna har precis fått sommarlov …

Luciakväll – första gången som vi inte har lussekatter. Hur kunde jag glömma? Också första Luciakvällen utan glögg – ändå har vi den godaste glögg i vinhyllan … Hur ska det här bli …?

I morse ville jag inte vakna – var så trött, maken påpekade att om tre kvart skulle vår tjej komma som städar. Jag staplade upp – hade totalt glömt. Jag hade söndag hela dagen igår, och i morgon är det redan onsdag och styrelsemöte. Tur att jag kommer ihåg det – men dagordningen kom ut på tok för sent …

Vi har klarat av den årliga julmiddagen. I början var det bara roligt när vi startade med förberedelserna, men allt efter så blev det mer stressande. Det hela gick bra på middagen – det var intensivt – men vi var flera som hjälptes åt.

Jag fick naturligtvis min svett-attack. Det är inte måttligt, det fullkomligt pyser ut och droppar t.o.m. från håret. Inget att göra åt – men så jobbigt när den kommer, vilket den alltid gör när jag blir det minsta stressad. De flesta tror antagligen att jag är i övergångsåldern – men även den har gått över. Märkte för övrigt inte av den … Eller kan det vara så att jag är så ungdomlig att den inte kommit förrän nu?

Har talat med doktorn om detta och hon säger att det antagligen beror på något diffust jag har i blodet, finns inget att göra – bara att gilla läget. Men, är så pinsamt – värst är att hälsa på folk. Här nere ska man kindpussas – på båda sidorna. Hur ska man hinna torka av och hålla sig torr – inte en chans …

Middagen blev lyckad, vi har så trevliga, tacksamma gäster. I år var där några yngre med som har mindre barn. Väntan blev lång för dem – men de var otroligt duktiga – inte ett enda gnäll hörde vi. Fantastiskt. Den minste var ca 9 månader. Vet inte om det var våra köttbullar, prinskorven eller snapsvisorna som åstadkom det … J

Några av barnen backade när det var dags för Lucia – men de andra var så söta – det är något visst med små barn på Lucia. Lucia själv är otroligt söt.

När allt var slut virvlade alla gästerna ut och vi var kvar med massor med mat och soporna … Helt slut satt vi bara i en halvtimme innan vi ens orkade röra på oss – sedan samlade vi ihop våra grejor. Maten lämnade vi till personalen – som redan lämnat, de skulle komma tillbaka nästa dag och städa. Vi orkade inte se en enda sillbit till – vilket jag naturligtvis ångrade igår, men …

De kommer dessutom att stå helt förundrade över alla de juldekorationer vi lämnade efter oss. Tänk er allt ni köpt genom åren i form av julgranspynt mm, lägg därtill en knallröd julbock …

Tack o lov hade vi beställd bil med chaufför – det var första gången – annars är det jag som har kört de senaste åren. Inte kul att köra på motorvägarna efter mörkrets inbrott. Folket här är så vänliga, men när de kliver in bakom ratten … Nu kunde jag bara kliva in och sjunka ner i sätet och ha det trevligt med mina kamrater.

Det var årets julmiddag för föreningen – nu måste jag ta tag i vår jul, har förstått att den snart är här …

Tack o lov har jag dåligt luktsinne – skulle antagligen inte stå ut med mig själv annars. Tror att jag luktar sill … Egentligen är jag ganska glad för det – för det betyder att den situation (= katastrof) jag hade i början på veckan har vänts i att jag har massor med sill. Nästa nervositet är nu att lyckas med att lägga in den, jag menar smaken. Inga problem i vanliga fall, men till 50 personer … Blir lite konstigt när man räknar om recepten. Det går faktiskt inte bara att räkna gånger 50 …

Kylskåpet är nu fullt av inlagd sill, löksill, sillsallad och gravad dragonsill. Varför det är så många sorter beror på detta hattande … Den första som vännen fixade var redan gravad – så det fick lov att bli en sås till den. Den andra jag fick blev inlagd, men eftersom det blev ytterligare en sill levererad på torsdagen så kunde vi ju inte gärna ha två inlagd sill. Det fick bli en löksill av den ena sorten. Nu får vi hoppas att våra middagsgäster gillar sill. Nog om detta …

Då finns egentligen inte mer att skriva här, har inte hänt så mycket mer än att fixa med ovan nämnda. Jo, en sak har hänt. En försändelse från dotterns familj med julklappar har kommit fram. Tullen har öppnat och till o med öppnat paketen – helt ok. De har tejpat igen dem igen med stor bred tejp.  Vad jag förstår så är det teckningar från barnbarnen – de måste ha varit mycket fina för vi fick betala tull, R70, för att få ut dem. Men det är det värt – bara att de kom fram – inte självklart här längre. Vi får se om våra paket kommer fram …

Det är nästan vansinnigt just nu. Jag försöker att inte tänka på allt som ska göras – vad som händer om det inte hinns med.

Jag vaknade med en fruktansvärd hjärtklappning och faktiskt gjorde det ont. Började tänka att jag måste städa ur lådorna, rensa datorn … ”men, när ska jag hinna det …” – behöver ju faktiskt  inte ytterligare något att lägga till på min ”To do list” …

Obehaget och smärtan höll i sig några timmar. Jag bestämde mig för att ta några timmars Time out. Är ju så vanligt nu för tiden. Dvs. jag öppnade inte mailen, lade istället patiens och drack litervis med te. Bestämde mig för att patiensen skulle gå ut till varje pris. Vet inte hur många gånger jag startade om den. Låter antagligen prilligt (ett underbart ord – eller hur?) för er som aldrig lägger en patiens – men det gäller att vinna och det går inte om man inte är helt koncentrerad.

Sedan redigerade jag en artikel med massor med bilder som skulle läggas in – mer te. Efter några timmar kunde jag börja bena i kaoset. Den sill – som är livsnödvändig för julmiddagen – och som jag skrivit om tidigare. ”Vi har ditt telefonnummer och ringer …” Det var ingen som ringde. Maken gick ner till butiken igen och frågade. ”Näe, vi kommer aldrig att få in den igen …”

En god vän, som har kontakter med grossister ringde och sade att han nog kunde fixa – men ville leverera på prov först för att jag skulle veta att det var rätt sill. Det var det inte. Det var – jättegod – gravad ”strömming”. Men vi måste ha vanlig klassisk inlagd sill …

Maken, gulle han, gav sig iväg till en butik i andra änden av vår stadsdel där man har manuell fiskdisk. ”Jo, inga problem, de skulle kunna fixa salt sill. Men inte förrän på torsdag förmiddag.

Då hade jag redan gått in i en annan dimension. En väninna var här, hon hjälpte mig att nita ihop de sånghäften jag lyckats få till mitt i allt kaos. Vi passade på att lägga in den gravade fisken i en vitlökssås, sedan sätter vi oss på balkongen. Min telefon ringer och butiken ”som aldrig skulle få in sillen igen” talar om att det ligger 4 kg salt sill och väntar på mig …

Den är nu inlagd, de filéer som inte var så fina är uppskurna i bitar och ska bli till sillsallad. Det kommer ju 4 kg till på torsdag … Puuh! …

Mitt i allt detta så har Niclas haft namnsdag – igår. Käre Niclas – du var inte bortglömd – men  GRATTIS!

Nu har sommarvärmen slagit till igen … det blev 33 grader idag. Själv satt jag bakom neddragen persienn och jobbade vid datorn. Det är vissa toppar varje år – och nu är det en. Vet inte om det är extra mycket i år – eller om minnet sviker.

Har i alla fall – nästan – åstadkommit ett sånghäfte inför julmiddagen. Återstår bara detaljer – som att få sidorna att komma rätt när man trycker och häftar ihop. Tidningen går sakta framåt – väntar på uppgifter – svar på frågor …

Har redigerat en intressant artikel – där vi erbjöd arrangören som ingår i artikeln – att annonsera gratis. Gissa vem som åkte på att fixa annonsen … ?

Men, jag har också ägnat ca en halvtimme åt mig själv. Jag har duschat, tvättat håret och sminkat mig inför kvällens middag tillsammans med goda vänner. När jag väl var på plats, ”sval och helt avstressad” – det var fortfarande över trettio grader – så var dagen vid datorn glömd och jag njöt av det liv som finns utanför arbetsrummet.

Vi satt med den mest fantastiska utsikt över havet – underbar solnedgång förståss – och pratade i munnen på varandra. Det var nödvändigt – hur skulle kvällen annars räcka till …

Nu ska jag ta en stund ute på balkongen för att njuta av den underbara värmen. Borde lägga mig, men i sovrummet viftar fläkten just nu för att kyla ner, jättebra när man vill sova …

Kära Marita – Stort GRATTIS! På din födelsedag!

Kära Barbro – Stort GRATTIS! På din namnsdag!