Idag är första dagen på mitt nygamla liv … Låter det konstigt? Ja, kanske. Men för några timmar sedan fick jag iväg det sista åtagandet jag åtog mig för ganska precis fyra år sedan.

Jag har varit dålig, ja urdålig, på att skriva här. Har varit trött efter timmar som jag ägnat åt så mycket annat ”måste”. Nu är detta ”måste” över. Det tog slut i förmiddags, men inte utan bekymmer. Det borde ha varit över redan i söndags – men mina följeslagare ”Urmelkottarna” (bäst att stava dem med stor bokstav – de är inte att förakta, i alla fall deras kraft …)

Jag har avgått som ordförande. ”Kommer du inte att sakna det?” – ”Inte ett dyft”, och det gör jag inte heller. Jag hade lovat att fortsätta med vår tidning – det tycker jag är ganska roligt, trots allt arbete. Det är den som var färdig i söndags, men när jag skulle skicka ut den gick det inte. Strul med Adobe Reader, Internet – ja, allt. Jag väntade till sena kvällen och lyckades att få ut den till medlemmarna – men inte till kansliet osv. Då var filen för ”stor” … Samma sak på måndag, tisdag och onsdag  förmiddag(dvs. idag). Fick hjälp att lägga in den på hemsidan och skickade mail till berörda att de fick helt enkelt gå in där och läsa den …

Idag var det dags att ge mig iväg på den sista aktiviteten för säsongen, Afternoon Tea på Mount Nelson Hotel. Vi damer samlades där och efter diverse flyttande från olika bord – ute – inne, så kom vi till rätta och blev serverade valt te från en hel meny … Ett stort bord dignade med olika små konstverk som gick att äta – det var bara omöjligt att ens tänka tanken att provsmaka på allt.

Jag var inte blyg, jag försåg mig – tog en liten hörna och nibblade, sedan gick jag och tog nästa assiett medan kyparen bar ut den ”nibblade”. Lyxkonsumtion – men en gång i livet så kan man unna sig det. För mig var det dessutom lite av ”firande” … Nu har jag inte längre några plikter mot föreningen, nu ska jag äntligen ägna mig åt maken o familjen igen. Jag förstår att de inte har förstått hur mycket tid och tanke detta har tagit från mig. Kanske hade det varit annorlunda om jag varit i början av livet – men nu är jag i den ålder jag är och jag har varit mycket ensam om vissa ”moderniteter” som det där med datorer, hemsida osv … Ingen mer än jag har kunnat, kanske velat eller brytt sig.

Men jag ska avsluta med att skriva att jag har fått mycket i gengäld. Många nya vänner, intressanta upplevelser osv., osv.

Under tiden har maken och jag roat oss med diverse. Bland annat har vi haft vår granne på besök. Då reste vi runt både till Hermanus, öster om stan. Där vi försökte få syn på valar – men de var inte hemma just då. Sedan till västkusten, Yzerfountin, norr om stan – där var det en val hemma – men jag var i duschen just då, men vi hade några härliga dagar.

Sedan var vi på ”winestomp”, dvs vintrampning. En gammal vingård i en liten by, där vi bodde på ett gammalt hotell.

Ja, jag och flera med mig har skrivit om en hel del av det jag varit med om i den webbtidning som jag strulat med de senaste veckorna. Och eftersom jag lagt ner så mycket arbete på den, och behöver sova nu, så föreslår jag att ni helt enkelt läser där. Jag lägger in länken, klicka på den, så kan ni också läsa de tidigare tidningarna så får ni veta vad vi gjort längre tillbaka.

http://www.swea.org/sweabladetsydafrika___6973.aspx

Som vanligt: bilderna kommer i morgon … Nu måste det bli sängen.

Det blev många morgnar …

Det har hänt så mycket i mitt liv de senaste månaderna, men jag har inte haft ork att skriva här. Vet inte varför – men så är det.

Imorgon bitti anländer en hyrbil till oss kl 9.00 och vi drar iväg till en vingård för att vara med och trampa vindruvorna på gammaldags vis innan de ska jäsa till vin. Om någon av er skriver och frågar hur det kändes så kanske jag berättar om hur det var …

Jag blev ett med spikmattan igår kväll också … Jag vaknade och det tog en stund innan jag förstod att jag skulle ta bort den då jag ville vända mig. Vet inte om jag skall tillskriva spikmattan dessa egenskaper – dvs att man blir ett med den och att det bara känns så bra. Eller det faktum att vi hade så trevligt på musikkrogen att det kanske var vinet – men, nej … så kan det inte vara … I vilket fall så var det inte speciellt svårt att vakna i morse – så det kan inte ha varit vinet. Var fullt kapabel att ägna några timmar åt att redigera bilder och att sätta ihop Power Point med dessa bilder som är från 50 o 60-talet.

Sedan var det dags att möta damerna för avfärd mot Original T-bag design. Ett litet företag i Hout Bay som sysselsätter kvinnor och män från en kåkstad. De målar på gamla tepåsar och gör de mest fantastiska saker. En engelsk dam, Jill Heyes som flyttade hit 1996, startade upp detta – inte utan besvär. Jag köpte mina första prylar redan 2006 – och idag kompletterade jag.

Jag kommer att fortsätta att komplettera. Nu ska jag sätta samman material för att skriva om det i vår kommande tidning. Jag återkommer med all säkerhet även här om dem. Vore roligt om något galleri i Sverige skulle göra en utställning. De har varit i New York och en massa europeiska städer. Är du nyfiken, kika in på deras hemsida.

http://www.tbagdesigns.co.za/

Själv måste jag i säng – återkommer med bilder i morgon

När jag skrivit färdigt här i går kväll lade jag mig på spikmattan. Kan varmt rekommenderas om man har ryggproblem eller sömnproblem. Av någon anledning så hjälper den mot mycket. Själv var jag något ”uppskruvad” i går. Visserligen hjälpte det med te och en konjak – men kroppen var fortfarande inte redo för sömn. Jag lade mig på spikmattan – ett osvikligt ”sömnpiller”, så också igår. Jag hann inte mer än ”ligga in mig” så somnade jag. Det vet jag eftersom jag vaknade ca 4 timmar senare. Då var jag ett med spikmattan – det var inte så skönt. Det var påtaglig fysisk smärta att avlägsna den från ryggen. Alla piggarna hade gett avtryck – men också skumgummikanten … Det underliga är att det aldrig går hål i skinnet – trots att det faktiskt är ganska vassa piggar …

Efter några minuter, då huden fick lära sig att vara utan spikmatta, somnade jag om. Det var första gången sedan tonåren jag drömde en romantisk dröm … Inget flyttande, inget packande, inget stressande för att passa ett flyg eller alla dessa omöjliga uppgifter jag haft att lösa på nätterna de senaste åren. Det får nog bli spikmatta i kväll också – kanske kan jag fortsätta drömmen där den slutade när jag vaknade i morse …

Maken och jag åkte till Waterfront idag. Vi skulle se Queen Mary. Man talar inte om annat i nyheterna just nu. Det största skepp som någonsin gästat hamnen i Cape Town. Vi försökte förra året – men det blev en miss. Visserligen såg vi en Queen – men det var mer eller mindre ett vrak. Idag skymtade vi skorstenarna – och tack vare att maken hade kikare med sig så så vi namnet i aktern på fartyget. Hon var för stor för att ligga inne i den populära hamnen där det för övrigt låg två andra kryssningsfartyg idag. Nu har vi i alla fall sett henne. Även om det blåste för mycket för att hålla kikaren tillräckligt stilla för att kunna läsa vilken hamn som är hennes hemma hamn.

Nu är det dags att sova – kanske jag kan drömma om i kväll då vi varit på musikafton på kvarterskrogen. Ett litet hål i väggen, som har god mat – men en helt otroligt bra trio som spelar. Eller vem vet vad som …, om jag lägger mig på spikmattan igen  …

Det pirrar i hela kroppen. Inte på det sättet som det var när jag var tonåring och nykär. Nej, det pirrar bokstavligen … Har varit på min andra yoga-lektion ikväll. Vi är tre svenskor. Den ena har lockat dit oss två andra. Hon är ”gammal och van”, har hållit på i 3-4 år och säger at hon mår så bra sedan hon börjat med detta. Vi två andra har länge beundrat hennes figur – hon ser så ung ut, med tanke på åldern. Så självklart hoppade vi på när hon påpekade att nu sätter man igång en nybörjarkurs. Och i kväll var andra gången.

Jag hamnade mellan de båda väninnorna. Hon till vänster var nybörjaren – och hon stönade och stånkade. Själv är jag lite mer blyg, men instämde till fullo i det tysta – hon fick vara ”ansiktet utåt” :-). På den högra sidan hade jag väninnan med vanan inne, hon påpekade ibland vissa saker som jag skulle rätta till. Jag hade fullt sjå med att töja, sträcka, lyfta osynliga punkter mot himlen och andra osynliga punkter skulle pressas ner i jorden. Mattan var alldeles för tunn – det gjorde ont i handflator, knän och fötter – och i vissa lägen fick jag kramp. Men skam den som ger sig – det gjorde jag inte heller. Väninnan till vänster fortsatte att ge ljud till alla smärtor – vid ett tillfälle blev det skrattsalvor i hela salen – men jag hade lätt att hålla mig för skratt – det var verkligen på gränsen för vad vi klarade av …

När vi plågat oss i 1½ timme var det dags att plocka ihop grejorna och åka hem. Visst, det känns alltid bra när du har försökt att plåga livet ur dig och lyckats att behålla det – detta är genomtänkt plågeri, antagligen mycket bra och – vi betalar för att få vara med … Kommer säkert jag också att tycka om några gånger.

Nu satte frossan in – det blåste snålt på vägen tillbaka till bilen. En varm dusch, fleecemorgonrocken, varmt te och en konjak och jag var till o med varmare än maken – som normalt är kaminen i familjen. Men nu, i skrivande stund, har jag en föraning om att det nog kommer att bli bra det här. När kramperna i den vänstra vaden och i högra lårfästet släpper och de opererade tårna går att böja lite mer. Vi ska ju stå på tå i vissa lägen och de ska vara vinklade i 90 grader – omöjligt just nu, men …

Kära väninna, som lurat dit oss – kanske du har rätt i längden – återstår att se …

(Bilderna är hämtade på Internet)

Vi har varit på den årliga konserten i Helderberg. En familj som kallar sig för Shiraz, som är mycket duktiga och framför musik lika bra som originalen, har en kväll då de spelar bl.a. ABBA. Vi svenskar vallfärdar dit med picknick korgar och stolar. Så också i år. Det var varmt och vi försökte tränga ihop oss så gott det gick under de små träd som gav minimal skugga. Det visade sig att där var många svenskar …

Dans blev det, den startade med två av våra Sweor som stegade upp på gräsplanen framför scenen med svenska fanan. Bara minuterna efter var det fullt av dansande människor. Här är det inte fråga om pardans – man dansar var och en för sig eller alla tillsammans. Säkert var en fjärdedel svenskar – många var vi i alla fall och orkestern rev av ett ABBA-potpurri. Stämningen var på topp och alla var tonåringar – oavsett ålder. Publiken var allt från 4 år till 94 …