Det var till att ställa klockan i morse. Istället för att ta en lång promenad blev det en biltur till flygplatsen. Vi ville iväg tidigt ifall det var morgonköer – man vet inte. Jo, man vet att in mot stan står det i stort sett stilla bitvis. Men det gick bra och vi kom dit på en halvtimme – tror aldrig det gått så geschwint. Vi kollade ankomstiden och gick till en restaurang med fönster mot fönsterplatsen och beställde in frukost. Då dimper kärran ner … Där satt vi med beställd frukost och de hade landat en kvart tidigare. Maken kollade anslagstavlan – jo, det var rätt plan – på fem minuter hade man ändrat en hel kvart.

Nu hann vi äta vår frukost – vi såg ju när alla lämnade planet och sedan är det både immigration och att vänta på väskan. I god tid stod vi och väntade på våra kamrater som anlända med allt bagage och resan hade gått bra.

Vi åkte hem till oss så att de kunde duscha och byta om, deras rum var inte tillgängligt förrän efter lunch. Vi drack lite bubbel och sedan bar det av mot Tea-bag design. Där fick vi kaffe medan vi tittade på deras introduktionsfilm och en guidad tur i lokalerna där vi fick se hur man gör alla sina vackra alster. Maken och jag köpte en bricka och några underlägg till drinkglasen på Lagnö. Här har vi redan en massa sådana.

Planerna var att inta lunch på stranden i Hout Bay, men det var sandstorm och gatorna yrde igen. Det fick bli inomhus på Mariners Warf. Aldrig fel – deras sjötunga med deras speciella lemonbutter var helt suveränt god – som alltid.

Vi lämnade av våra gäster vid deras hotell och sedan blev det en avslappnad kväll med tidig sänggång – i morgon bitti blir det promenad och sedan avfärd mot Stellenbosch …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag skulle det bli av – några tavelramar som stått på golvet en tid – skulle nu upp på väggen.

Det började med att någon av flickorna ställt ett av benen på ett tidningsställ innanför en tom ram. När jag skulle lyfta upp den så satt den fast och rasade i golvet – glaset gick sönder … Två ramar kvar, ingen fara. Jag ramade in en bild och gjorde fast upphängningssnöret. Maken hängde upp tavlan och vi skulle just sätta oss för att beundra. Då åker den bara rakt ner i golvet och glaset skivades i några hundra bitar … Nu har vi tre ramar och bara en med glas – de får stå kvar på golvet en tid till …

Talade med väninnan i kväll som sade att de skulle se på Melodifestivalen. Här var det fotboll – Sydafrikas lag Bafana Bafana spelar mot Mali (tror jag), och då är Tv:n  till för maken. Hade tänkt lägga på en rulle i datorn och titta på, men bestämde mig för att se om SVT Play kanske skulle sända ut Melodifestivalen – vilket de gjorde. Vi har fortfarande inte full hastighet på vårt bredband – bilden var inte den bästa – men det var inget fel på ljudet.

När låt nr 1 drog i gång kände jag lite rysningar eller nåt i huden – vet inte om det var pga av låten eller att jag kunde sitta här i Kapstaden och titta på programmet. Mina två favoriter, förutom nr 1, som jag gillade, var tvåan Burning Flags med Cookies & Beans och nr 6 Heartbreak Hotel med Yohio.  Nu vet ni min musiksmak – åtminstone utifrån kvällens bidrag. Det var roligt att det gick min väg. Jag tycker att ingen låt var dålig ikväll – ingen var en sådan som man passar på att koka kaffe medan den pågår. Det är bara att beklaga dem som deltog att det var så hård konkurrens. Men de får säkert chansen på Svensktoppen.

Fotbollsmatchen är en rysare … 2×15 min förlängning och nu ska det bli straffsparkar. Det tycker jag är så grymt inom fotboll – när nu lagen är så jämna och ett lag måste vinna. Det blir inte rättvis seger – bara slumpen … Fast det är det väl kanske hela tiden med en rund boll …

Det händer inte så mycket just nu. Hilda har kommit till rätta – kanske jag redan skrivit om. Hon har redan hunnit krossa glaset till ett fotografi – men en massa annat också – bra saker. Hon är flink och vi gillar henne – tro inget annat.

Morgonpromenaden var varm och då semesterperioden är över så är där inte så många längs strandpromenaden.  Man möter ett antal som är på väg mot vår start och när vi går tillbaka gör de detsamma. En del känner vi igen från andra morgnar. Det är en liten stadsdel och det blir lätt att man kommer ihåg folks utseende.

Det ramlade ner ett vykort i brevlådan idag – dotterdottern i CA har lärt sig att mormor älskar solnedgångar. Tack så mycket – den var otroligt vacker – dessutom gillar jag Pluto och Musse Pigg, som var med på ett hörn. Hon har varit i LA på gymnastik turnering. Hennes lag kom trea – duktiga tjejer …

Det var fredagslunch med de svenska damerna. Vi har varit ganska många de senaste veckorna och det blir smått kaos på restaurangen när vi sätter igång, innan alla har beställt dryck och mat. Stackars servitris, tänker jag rätt ofta innan allt är på plats.

Idag satt det två äldre herrar – som var helt fascinerade eller förskräckta. De stirrade i stort hela tiden, kanske var de svenskar och försökte höra något genom det kackel (som jag inte gärna vill erkänna, men som det faktiskt mest liknar). Eller så beundrade de oss … Det är minst två samtal i gång samtidigt och en massa skratt – märks stor skillnad när vi fått in maten. Då är det nästan tyst i ett par minuter innan det är igång igen – vi har faktiskt väldigt trevligt …

Personalen önskade oss välkomna tillbaka nästa fredag …

 

Igår fick vi äntligen tag i Hilda … Hon har varit ”försvunnen” … Dvs. när hennes väninna var här för två veckor sedan sade hon att hon behövde gå ifrån en stund för att lämna nycklarna – för hon hade kommit tillbaka. Men Hilda kom inte till oss i förra veckan och vi hörde inget ifrån henne. Hennes telefonnummer fungerade inte och när hon inte dök upp igår, tisdag, blev vi riktigt oroliga och undrade vad som hänt … Hon har alltid varit plikttrogen och hört av sig. Jag visste inte vad jag skulle tro …

Vi försökte ringa ingen – telefonen fungerade inte. Vi messade hennes väninnor och frågade om de visste och om hon bytt telefonnummer. Vi fick svar, samma telefonnummer och maken försökte ringa igen. Då svarade en mycket trött Hilda – hon hade kommit kvällen innan och inte satt på telefonen. Hon hade rest i två dagar och då kan man ju förstå själv. Vi kunde i alla fall andas ut – det var ok med henne och idag kom hon. Jag talade om vad jag ville skulle göras och poängterade att hon inte skulle göra allt idag – hon har två veckor på sig.

Själv lotsade jag en svenska till en garnaffär. Hade lovat maken dyrt och heligt att jag inte skulle köpa något själv – har redan garn som ska stickas färdigt innan nytt inköpes. Men det kliade i fingrarna, speciellt som väninnan köpte det garn som jag visade henne och som jag skulle ha köpt själv om inte … 😉 Det ska blir roligt att se vad hon gör av det – tror jag …

Vi hade också en trevlig lunch ute på stan innan det var dags att vända åter till bostaden och Hilda. Jag trodde att hon redan skulle ha lämnat, men hon var i full färd med att putsa fönster. Sedan skulle hon ta tag i strykningen – då var klockan ca 1½ timme efter den tid hon alltid är färdig annars. Nu hade strykjärnet gått sönder. Jag kunde se att någon tappat det i golvet, och bestämde att det måste bli ett nytt. Så stackars, trötta Hilda kunde gå hem. Hon hade inte tagit till sig att de var två veckors arbete, som hon nu klarat av på en dag. Och detta dagen efter hemkomsten. I morgon kommer hon tillbaka för att stryka – jag ska gå ut och köpa ett nytt strykjärn.

Behöver jag säga att jag kände mig som …

 

Det finns inte mycket att skriva här idag.

Lång promenad längs havet i morse.

Varmt – 33 grader.

Såg två valar från balkongen i några minuter innan de försvann bakom grannens hus.

Har gjort äppelmos (tack väninna för tipset), en burk i kylskåpet en påse i frysen.

Suttit på balkongen och njutit – nu senast i kväll med fänkålste. Har fått tips att dricka detta när man är lite orolig i magen, man blir dessutom mycket trött …

… och man lär ska kunna skrämma bort trollen om man hänger upp en knippa vid dörren …

Här kan ni läsa vidare:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Fänkål

 

Det är konstigt det där med nationalkänsla. Vad är det egentligen? Naturligtvis att man känner för det land man är född i, men har man som vi bott i många länder och dessutom en längre tid, då hinner man utveckla en känsla för dessa länder också. Jag satt och tänkte på det medan jag hör ljudet från matchen som maken sitter och tittar på i vardagsrummet. Alla vuvozelor och en fruktansvärt entonig reporter. Ikväll är det en avgörande match för landets lag Bafana Bafana – ska de gå vidare i cupen eller inte.  Man hör i hela huset när det blir mål – vilket de lyckats peta in ett medan jag skrivit detta. Jag är ganska likgiltig för fotboll måste jag erkänna, men ändå känns lite pirrigt, ska de vinna eller inte – och jag hoppas verkligen att de gör det – att de går vidare, även om chansen är liten, tyvärr. Det står i skrivande stund oavgjort och reportern har tydligen mer än ett tonläge – han kan till o med bli lite upphetsad. Långt ifrån svenska reportrars ibland kraftigt överdrivna tonlägen – enligt min mening. Där vill alla efterlikna Hylands berömda tonfall en gång för hundra år sedan – men det håller inte att göra det varje match – tycker jag …

Jag har gjort ett litet avbrott – fullmånen rullade upp över berget och det är mäktigt tycker jag. Fullmåne, nymåne och solnedgångar … Har försökt att ta en bild med den mer avancerade kameran jag fått i min ägo – men har inte kommit till nattbilder än.

Idag blev det en tur till Waterfront – vi hade tänkt promenera. Åtminstone sade vi det igår, men idag var vi ganska stela efter alla långa promenader. Det hjälpte inte att vi försökte övertala varandra att man kan rasta på vägen. Vi brukar gå motsvarande halva sträckan varje helg för att äta lunch. Vi började i alla fall gå, sade att vi tar bussen några hållplatser längre fram, så kom bussen – vi hann med …

När vi kom till Waterfront så insåg vi att man inte åker dit en söndag. Vi fick inte plats på vår favoritrestaurang, men de erbjöd oss bord in en stund om vi kunde vänta. De har inrett en mysig bar på övervåningen och vi slog oss ner och beställde in varsitt glas vin. Det hann knappt komma in förrän vi fick vårt bord. Men baren var en ny trevlig upptäckt – dit ska vi gå fler gånger.

På hemvägen fick vi vänta länge på bussen och jag stod i solen och njöt av den varma vinden. Det är aldrig roligt att vänta på en buss som inte kommer, men jag tänkte att vilken tur jag har att jag står där jag står och inte på en busshållplats i Stockholm. Det blev lite för mycket med vinden och solen – ser nu ut som en kräfta med röda ögon …

Det blev oavgjort och laget går vidare till semifinal – nationen jublar och deras tränare som heter Iggesund. Ja, han kanske inte stavar med två g …