Idag har det verkligen inte hänt mycket i mitt liv. Den största händelsen var nog att jag fick sätta plåster på mitt pekfinger – som stör mig nu när jag skriver. Råkade skära mig på en vass kant. Såret är nu omplåstrat, behandlat med tvål och vatten och alkogel. Vet inte hur mycket det hjälper, men brukar ta till det vid sår på fingrarna här nere.

Vi hade hoppats på att Hilda skulle återkomma efter sin julferie hemma hos familjen i Zimbabwe, men nej. Vi fick tag i hennes syster och vi fick återigen veta att hon kommer nästa vecka, det fick vi veta förra veckan också. Vi längtar efter henne, här nere är det hon som tar om lägenheten, vi vet knappt hur man gör. Visserligen har vi både dammsugit, dammat och våttorkat. Vi är ganska duktiga på att hålla efter i köket och badrummet/toan, men … Det är hennes revir, det har det varit i ca 8 år nu. Hilda, vi saknar dig – kom hem …!

Maken var på sin återkommande veckolunch med ”gubbarna”. Jag såg fram emot några timmar för mig själv. Det fick bli inomhus med stängda dörrar och fönster. Skolan, som ger oss utsikt över en stor pool, hade simtävlingar. Då är det livligt med heja ramsor och skrik i allmänhet. Kunde förstås ha tagit en promenad, men det kändes inte helt ok idag. Det blev en dag framför datorn – så mycket man kan fastna i där, och det är ett behov man inte visste att man hade för 10 år sedan. Kanske bara 5 år.

Maken och jag talade idag om hur han tidigare under våra utlandsvistelser satt och ringde till banken för att få veta om transaktionerna på kontot. Redan då var det viktigt att hålla koll – än viktigare nu för tiden. Med sig från Sverige hade han en lista med koder som han via telefonen skulle knappa in. En röst talade om för honom transaktionerna på kontot. Det fungerade alldeles utmärkt och var väldigt ”modernt”, att sitta i Afrika och kunna ha koll på sitt konto i Sverige – fattar ni – så mycket mer imponerande än allt vi nu har tillgång till på internet.

Jag fick min nya internetkod idag, (tack kära kusin), vi kunde gå in och kolla status. Nuförtiden ska man ju öppna och stänga kortet för den kontinent man befinner sig på. Dessutom är det viktigt att hålla koll – finns så mycket skumt där ute som vi inte fattar vidden av.

Vet inte om jag tidigare – för några år sedan – skrev om att jag fick ett samtal från mitt kortföretag där en dam frågade mig var jag befann mig. I Sverige, svarade jag, men jag ska resa till USA imorgon. Hon berättade att just nu försökte man betala en hotellräkning i USA med mitt kort. Rekommendationen var att stoppa kortet, vilket gjordes. Det blev en del problem för min del, men hade en dotter som räddade mig under min vistelse ”over there”.

Ikväll såg vi en talkshow på SVT Play: Al Pitcher, en tokrolig nyzeeländare, verkar vara gift med en svenska, och han försöker anpassa sig till det svenska levnadssättet. Har ni inte sett programmet tycker jag att ni ska göra det. Han driver väldigt bra och kärleksfullt med oss svenskar. Jag hoppas vi får se honom igen.  Här är länken, programmet kan bara ses i tre dagar till – men värt att kika in:

http://www.svtplay.se/video/11794422/al-pitcher-fy-fan-sverige/al-pitcher-fy-fan-sverige-avsnitt-1