Den här dagen bara försvann … liksom den igår. Vi hade planerat att åka till Waterfront för att köpa julklappar. Nu kan man handla i vår stadsdel också, men det är lite trevligt att vara där nere ibland. Vi blev senare än vi tänkt. När maken vittjade brevlådan låg där en avi från familjen i USA. Vi kunde inte bärga oss. Förra året fick vi betala ganska mycket tull för barnens fina teckningar och i år hade man markerat att vi skulle betala.  Maken tog med sig plånboken och ställde sig i den långa kön, men där var ingen tull – man hade inte ens öppnat paketet – vilket de har gjort i alla år tidigare. Nu ligger där fina, spännande paket under granen.

Sedan blev det inte så roligt, jag upptäckte av en slump att mitt kreditkort inte fanns i plånboken. Letade igenom skrivbord, under anteckningsblock, i handväskor och fickor. När jag lugnat ner mig lite konstaterade jag att jag varit ute i måndags och köpt köttfärs. Då var det tokvarmt och jag hamnade bakom en helt hopplös familj i kassan. När de äntligen skulle betala, med kort, saknade hon penna, fick låna av grannkassan. När jag skulle skriva på mitt kvitto saknade hon penna igen, och fick låna från en annan kassa … Ganska irriterad och genomsvettig gav jag mig iväg.

Det var med bävan jag satte mig i en minitaxi och åkte dit, hade hittat kvittot från butiken och på det stod det att min kassör var en trainee, dvs elev. När jag kom till butiken tog föreståndaren mitt kvitto och gick in i ett låst, gallerförsett rum – och! Hon kom ut med kortet. Maken var kvar hemma och låg i startgroparna för att spärra det. Han var också inne på nätet och kollade att ingen använt det, i alla fall inte än. Puh …!

Sent omsider kom vi iväg till Waterfront och nu har jag inhandlat julklappar till maken. Meningen var att han skulle köpa något till mig – men så blev det inte. Han tycker det är så besvärligt att hitta på, ändå tipsar jag honom om allehanda dyrbarheter som en kvinna önskar sig … Jag behöver verkligen några par örhängen – hur svårt kan det vara? J Jag menar, det dräller av tjusiga butiker i Waterfront …  Jag önskade också en mindre – inte för liten – anteckningsbok, som får plats i handväskan.

Det är mysigt att sitta på en uteservering, titta på alla människor och lyssna till musikanterna. Alla är inte bra – men idag var det två av mina favoritband som spelade. Ett marimba-band (jag älskar detta instrument), och några uråldriga gubbar som spelar tradjazz. De har bl.a. en urgammal sliten bas, som tappat sitt stödben och gubben har den liggande i knät istället, och ett gammalt dragspel. Att de kan klämma fram så bra musik ur dessa skruttiga instrument … Vi dröjde oss kvar en extra stund – maken blev alldeles förskräckt för en stund sedan när han såg hur mycket klockan var. Han skulle ha varit i säng för längesedan, men trevligt hade vi.

Jag ska inte heller dröja mig uppe så länge, Hilda kommer i morgon och då måste vi stå nykammade kl. 9.00 …