Vi fryser inte …

Det var underbart att vakna i vårt fantastiska rum i morse – så smakfullt inrett. Visserligen var jag sjöblöt av svett … duntäcke och att jag vaknade av en mygg på natten, var ingen bra kombination. Jag borde kunna koppla av – myggorna här har inte malaria, jag är heller inte överkänslig mot dem – vilket jag är mot dem i Sverige, har jag förstått. Där blir ett myggbett bara mer och mer besvärligt för varje dag och efter en vecka så klöser jag sönder dem. Här konstaterar jag en liten prick och jag känner inte ens när de sticker … Så jag borde kunna bjuda lite på mitt – i deras tycke – så begärliga blod. Makens verkar de inte ett dugg intresserade av …

Nu är det inte så, jag visar inte ens nästippen utanför täcket. Är det då över 25 grader varmt och duntäcke så blir det varmt. Men det gjorde inget – jag sov så gott i alla fall och duschen hade en underbar svalkande stråle. Eftersom man här i SA nästan alltid har vattenkokare på rummet med tillgång till te och kaffe, så kunde jag njuta av mitt morgonte inlindad i lyxiga, stora, fluffiga och härliga frottéhanddukar. Ville nästan inte gå till frukosten, bara njuta …

Nu blev det så att jag lindade ut mig och klädde mig i egna kläder, men jag tog med mig en kopp med te och lade mig på en av solsängarna – i skuggan – och fortsatte att njuta en stund innan det var dags att frossa i frukosten.

Vi fortsatte mot Pringle Bay, där vi skulle delta i Bring and Braai (betyder grilla på afrikaans och inget annat). Det blev ett stopp på vägen för att inhandla det som skulle grillas och vatten (till chauffören), vinet var inköpt redan igår då man inte får inhandla alkoholdrycker på söndagarna här heller, och en stor påse med is för att hålla allt kallt tills vi kom fram.

Efter drygt en timmes bilfärd var vi framme och vi träffade en massa kära vänner och hade en trevlig dag. Vindarna var varma och allt kändes bra. Vi fortsatte färden mot Kapstaden, hamnade i bilkö och resan tog två timmar i stället för en. Det är aldrig roligt att köra på motorvägarna här – folk har egna regler för hur man kan köra – men jag kör ju fortfarande som jag lärde mig i körskolan på Södermalm. Fast jag har blivit tuffare, men det är inte tuffast som vinner …

Det kändes i alla fall inte fel att sitta på balkongen igen – 33 grader varmt, tack o lov skugga – och en virre i handen. Det tar en stund att komma över trafiken här …

(Det är fortfarande 28 grader – men inget duntäcke …)

(Jag har uppdaterat bakåt – har bilder i kameran, men det får bli morgondagens uppgift…)

Duntäcke …

Vi vaknade och avnjöt en sydafrikansk frukost = engelsk frukost + en underbar youhurt/fruktsallad. Damerna försäkrade oss att de var så nöjda med oss som gäster och värdinnan för sökte återigen att överagtal maken om att det är viktigt att ”känna av” krafterna och magnetismen. Jag fick en positiv kommentar om det då jag var barfota, men min tanke var inte att känna av detta utan helt enkelt att det är skönt att gå barfota när temeraturen tillåter …

För det var verkligen en tillåtande temperatur – man hade uppmätt 36 grader kvällen innan och nu var det redan över 30 och bara fukost tid.

Vi styrde kosan österut och över bergen genom fantastiska bergspass. Vi upplevde fantastiska vyer, fruktansvärda syner av rester från de skogsbränder som härjat någon vecka tidigare. Då kaffet på vårt B&B var i amerikansk klass vad gäller styrka – dvs inte på några av de kända kaffeställena, utan som det brukade vara för några år sedan – så var jag enormt kaffesugen. Vi körde in i en liten stad, en ganska deprimerande typisk sydafrikansk stad på landsbygden. En huvudgata, och eftersom det var paingday, så var det kö utanför bankomaterna och brännvinsbutikerna (2 st fanns det i denna lilla stad). En hel del hade redan druckit upp det som inhandlats och det är ingen rolig syn – lika lite som på Gullmarsplan. Bara lite sorgligare …

Vi fick vårt kaffe och damen som förestod caféet blev så glad och gav oss sitt kort och sade att vi måste komma tillbaka …

Målet var Hermanus och vi hittade vårt B&B, ett underbart litet ställe med fantastiksa rum, bra service och hur många stora och små handdukar i badrummet som helst … Vi kommer så gärna tillbaka dit. Det blev en promenad till centrum och en tidig middag, innan vi återvände till våra rum. Maken och vår gäst lade sig tidigt, men jag var bara tvungen att sitta kvar ute i den sköna kvällen och njuta. har börjat på en ny deckare.

Medan jag satt där så kom några av de andra gästerna tillbaka efter sina middagsbesök i stan. Ett par från England tyckte att det såg så mysigt ut, så de gjorde mig sällskap en stund. Och det var mysigt. Men det var lika mysigt att krypa i säng – så sköna sängar och duntäcken …

(Jag har skrivit till text för gårdagen …)

Nu skall vi …

… ut på vift. Vi skall ta en tur mot Franshhoek, där vi sover inatt. På vägen dit blir det bl.a. Boschendal Wine Estate för en picknick lunch. Imorgon fortsätter vi mot Hermanus – vi är tillbaka på söndagkväll.

På väg ...
På väg ...

Picknicklunchen på Boschendal blev ett kärt återseende. Lika vackert som vanligt – man bara trivs i deras vackra park.

Sedan fortsate vi till Franschhoek, checkade in på det B&B som vi bodde på för ganska precis ett år sedan. Damerna kom ihåg oss och den vimsiga damen hade blivet mer vimsig – men var fortfarande lika vänlig. Hon försåg oss med en flaska myggspray inför kvällen.

Den andra damen hade blivit lite ”andlig”, eller vad man skall kalla det. Hon gick på utbildning i ”healing” – nånting och skulle till USA om ett halvår för att ta examen. Jag som är nyfiken på det mesta vad gäller ”alternativ-nånting” tyckte det lät intressant. Maken visade sig stå med fötterna nergrävda i jorden till knäna. Vår värdinna skrattade gott åt detta, men antydde att det skulle vara intressant att ”få ner honom på en brits och försöka få honom att känna ”krafterna” …” 😉 Det skulle även jag tycka vore intressant … 😀

Vi träffade andra svenska och ett supertrevligt tyskt par på jazzen – som var bra. Är ju inget jazzproffs eller diggare – men jag gillar den jazz som dessa gubbar lirar. Stämningen är högt i tag även bland åhörarna, och på slutet slutar det med dans och en s.k. request från publiken – som master själv har bestämt – Pata Pata. Då kommer även kökspersonalen ut och dansar …

Glada i hågen så ”dansade” vi de få kvarteren till vårt B&B och somnade ovaggade …

Nostalgi på dvd …

Igår när jag öppnade denna sida för att uppdatera så hade jag 135 spam som skulle deletas. Jag var inne på att deleta alla på en gång, om det nu går, men tänkte att jag måste titta om det var något personligt meddelande. Uti fall att. Jag bestämde mig för att inte bli irriterad, inte känna hur trött jag var – bara jobba på. Så jag satte mig att markera vart och ett för att deleta (kan man sedan göra med en sida i taget) och … Mitt i bland alla dessa hopplösa meningslösa, påtvingade och obegripliga meddelanden så låg en hälsning från min väninna. Då kändes det riktigt bra, men jag orkade inte ladda upp bilderna som vi tagit på stranden. Om jag skall säga som det är så orkade jag inte ens leta efter kameran.

Nu har jag tagit fram kameran och skall lägga in bilderna. Inga spam idag – men en kraschad dator – igen … Hjälpte inte mycket med den uppdatering som jag gjorde tidigare. Jag har verkligen ett måndagsex … Vi skall inte tala om vilka bekymmer jag har dagligen med mina mail. Det är helt enkelt inte roligt så fort jag måste ladda hem en bilaga eller bifoga en själv. Vilket är i stort sett det som är det som jag håller på med …

Idag tog jag en paus och gick ut och åt lunch, skulle träffa vår gäst hos gubbarna. Hon skulle först gå och få sin manikyr och pedikyr, sedan skulle vi sammanstråla där. När jag kom så satt en bekant där och hans fru var på ingående. Det blev en riktigt trevlig stund med mycket prat och vår gäst anlände och det fortsatte ytterligare en stund. Sedan var det dags för mig att gå hem och försöka avsluta en massa arbete. Vi skall ut på resa imorgon och jag måste bli av med en massa papper som hamnat på mig att skicka ut.

Några timmar senare kunde jag gå ut på balkongen och vara lite sällskaplig och njuta av det sköna vädret. Min vita vecka fick sig ytterligare en törn – men det var det värt. Vi bestämde att vi skulle avsluta kvällen men en rulle, men inte som igår med som tog 3½ timme. Jag letade bland skivorna och valet föll på Sällskapsresan. Alla hade vi sett den, men den tål att ses igen. Vi kunde skratta åt replikerna även ikväll …

Dimma …

En ljuvlig kväll på stranden ...
En ljuvlig kväll på stranden ...

Idag kom vår gäst iväg till muséet. Bilen hämtade henne prick 20 över tio och hon var på plats. De blev så goda kompisar hon och mannen som hämtade henne. Hon tyckte också att muséet var fantastiskt. Vilket vi ju också tyckte då vi var där.

Maken och jag tog en kort promenad till gubbarna, där vi åt lunch. Vi satt inte på deras charmiga gård – för varmt – utan vi placerade oss på den dragigaste platsen innan för dörrarna. En rökare gjorde en kort visit vid ett av borden ute på trottoaren, och då insåg vi att det verkligen fläkta in ”frisk” luft där vi satt.

Eftersom det hade slutat blåsa och var en vindstilla, varm eftermiddag så köpte vi med oss kyckling som vi tillagade med en ny kryddblandning från ”Woollis”. Nu skulle det bli av att gå ner till stranden och se solnedgången medan vi spisade middag.

Vi försåg oss med stolar, matkorg och vin i en termos. Ordningspolisen har ibland koll och vi tänkte att vi kan ju alltid försöka lura dem, i fall de nu skulle vara på plats. Ingen polis inom synhåll, men det gick bra att dricka vin i kaffemugg, fast visst smakar det godare ur glas. Själv har jag en ”vit” vecka – ingen regel som inte har ett undantag … 😉

När vi sitter där och bara njuter av innehållet i våra kaffemuggar så kommer dimman rullande – det gick fort. Men vi lät oss inte nedslås, vi åt vår mat, med ryggarna mot den varma muren, och njöt av det ”trollska” ljus som uppstod. Det var också stora vågor som bröts och vi konstaterade att det var fascinerande att sitta där. Vi skulle ju knappast gått dit om det varit dimma från början …

Med god mat och god dryck i mugg ...
Med god mat och god dryck i mugg ...
Dimman kommer rullande ...
Dimman kommer rullande ...
Där försvinner vår solnedgång ...
Där försvinner vår solnedgång ...
Det vackra blir dramatiskt ...
Det vackra blir dramatiskt ...
Men, det är inte bara vi som stannar kvar ...
Men, det är inte bara vi som stannar kvar ...

”Borta …”

Det är varmt … Det är inte längre svalt inomhus och vi har ingen AC. Det är forfarande en del som skall skrivas och skickas – men det går långsamt då det är svårt att tänka.

Vår gäst skulle till Groot Schuur, muséet som visar den första hjärttransplantationen. Vi tyckte den var så bra och hon ville gära se det också. De skulle hämta henne kvart över tio och hon gick ner. Vi sade till henne att komma upp om de inte skulle dyka upp. Efter efter tjugominuter så ringer de och meddelar att de har krångel med bilen och skulle bli lite sena.

Vi tänkte att hon kommer väl upp, men hon kom inte. Sedan ringer de igen och talar om att bilen är på väg, vår gäst är fortfarande där nere. Så ringer de och talar om att nu är de där, vi talar om att vår gäst står där nere, men där finns ingen enligt chauffören. Jag gick ner och mycket riktigt, där fanns ingen gäst …

Chauffören var generad och ledsen för förseningen, jag visste inte om jag skulle vara orolig, eller … När jag kom upp i lägenheten igen så ringde maken till muséet – men hon hade inte dykt upp där. Nu var vi oroliga, men visste inte vad vi skulle göra – hon hade ingen telefon med sig. Vi väntade ett bra tag, maken gick ner till butiken och handlade. Jag fortsatte att arbeta vid datorn, och eftersom det blåste som bara den så smällde min dörr igen. Jag hörde maken komma tillbaka och gjorde klart det jag höll på med och gick ut för att prata med maken om vad vi skulle göra.

Då sitter vår gäst på balkongen och läser, det var inte maken som kommit utan hon. Och hon trodde att vi var ute eftersom hon inte såg oss. Hon hade av misstag hoppat in i en taxi som ”raggade” upp henne och han körde henne till Christian Barnards sjukhus. När hon gick in så frågade man i receotionen vilken läkare hon skulle till och hon fattade att det var något galet. När hon ändå var i stan så passade hon på att gå runt lite och sedan tog hon bussen hem …

Det blåste som bara den ikväll – riktigt läskigt i byarna …