Nu är ordningen återställd, alla är tillbaka igen. Det är liv och rörelse igen. Gänget var mycket nöjda med sin Safari och vi skall få se bilder ikväll.

Själv har jag tagit det lugnt, Yvonne har varit här och städat idag. Vi måste ju ha hjälp med sådant numera, vi vet ju knappt var dammsugaren är och hur man hanterar den… Men det är arbetsamt att ha städhjälp, man måste flytta på sej hela tiden… Men det blir så städat. Hon lägger allt i högar, även smutstvätten blir vikt och lagd i hög. Det kan ibland vara lite svårt att avgöra vad som är vad och att hitta sina saker, men fint ser det ut.

Maken var till tandläkaren och fick sin nya tand insatt, den blev också så fin, 5 års garanti. Maken påpekade att den gamla suttit i 45 år, men de kunde bara garantera 5 år och han får sluta öppna ölflaskorna med tänderna.

När Yvonne gått, så fick vi några timmar i tystnaden och det välstädade hemmet, men nu ser det lite hemtrevligt ut igen…

Vi har tittat på fantastiska bilder och filmer, ja, vi har fått uppleva lite safari stämning… Niclas har lånat ut några till mej så ni kan också kan få ta del av lite Afrika…

Yvonne…

Närgången elefant…

Nyfiken noshörning…

Med pappa på Indiska Oceanens sida och mamma på Atlantens sida, så står Leo med en fot på vardera sidan. Niclas var väldigt glad att besöka Afrikas sydligaste udde, Agulhas…

Det är fortsatt mycket tyst, konstigt hur fort man vänjer sej vid liv o rörelse. Kan det bero på att jag har levt så en stor del av mitt liv? Makens o mitt liv är kanske rörigt, men speciellt livligt kan man inte påstå att det är…

Jag steg upp ganska tidigt i morse, skulle ju iväg till röntgen. Morgonen var härlig, trots att natten varit ganska kylig. Maken till o med stängde fönstren. Det brukar vi bara göra vid hård vind, eller på morgonen när skolungarna kommer o sätter igång att spela boll vid 7-tiden… Varför måste alla ungar skrika till varandra?

Jag kom iväg till Chris Barnards sjukhus. Våning 12 skulle jag till o utsikten från väntrummet, mot hamnen, var fantastisk. Det gick också fantastiskt fort, 45 minuter senare var jag därifrån, med mina plåtar. Buss tillbaka till doktorn, som fladdrade in i sin vita rock. Vi sågs i ca 5 minuter, och då hann vi titta på plåtarna, han hann ge en dålig prognos, skriva ner lite i journalen, skriva ut recept, tala om att jag borde ta vissa prover och sedan fladdrade han ut till receptionen. Jag rantade efter och försökte fråga o få lite förklarat, jag hann också fråga om jag behövde något papper för dessa prover. Jo, det skulle jag få, de skulle han skriva i receptionen, sedan såg jag bara den vita rocken som fladdrade iväg.

Damen i receptionen ville ha betalt, hon visade på en summa som var dubbelt så stor som dagen innan. Jag måste ha sett lite konstig ut, för hon sa att det var för i går också. Jag påpekade att jag hade betalat igår. Men hon skakade på kroppen så att alla valkarna skvalpade – (där ligger jag i lä, hon skulle inte behöva något bord för att ställa ifrån sej kaffekoppen, men det behöver jag fortfarande…). Jag tog fram mitt kvitto och hon halverarde summan, men jag var sur. Igår kunde doktorn inget göra före röntgen, och jag fick betala för röntgen, helt ok, men han skulle ha lika mycket till för att skriva ut receptet…

Jag gick i alla fall till labbet och skulle precis säga att det skulle nog bli svårt att lämna urinprov, eftersom den saken var avklarad precis innan besöket hos doktorn. Men jag trycktes ner på en stol och en nål trycktes in i armen och sedan var det klart… Jag skyndade mej därifrån, för de krävde inget betalt, då… Vi får se om det kommer en räkning senare.

Smygfoto vid busshållplatsen i CT…

Smygfoto på bussen…

Ingen smygbild, men ett försök att visa den otroliga himlen som speglar solnedgången…

Imorse steg jag upp tidigt, gänget skulle iväg på safari idag. Jag trodde jag var först, men sonen, sonhustrun o barnbarnet var redan uppe, men jag hade inte hört något. Solen sken och sonen åkte iväg för att byta den stora/lilla bussen mot en normal bil. Han kom tillbaka med en grå ”racerbil”, enligt barnbarnet, Toyota kan återigen känna sej smickrade… De kom iväg och vi fick meddelande om att de kommit fram ordentligt, och för en stund sedan fick vi veta att de sett 4 av de Big Five. Kan ju gissa vilken de inte sett… det tog mej mer än tio år att få se den, Leoparden. Fast man vet aldrig, det är en dag imorgon också och det kan ju faktiskt ha varit någon av de andra…

Här blev det tvärtyst sedan de åkt. Vi blev sittande på balkongen och läste. Maken fixade en tid hos doktorn åt mej och min onda fot. Jag linkade dit, fick vänta i tio minuter och var ute igen fem minuter senare med ett papper i handen att den skulle röntgas. Det måste jag göra i stan på Chris Barnards sjukhus, så jag linkade hem och i morgonbitti bär det av in till stan. Sedan får vi se. Eftermiddagen har varit tyst och jag har suttit på sängen med min fot och lagt pussel i datorn.

Maken tyckte jag var jättetråkig, och det var jag också, men härligt att bara göra något onyttigt en stund – äntligen… 😉 Han övertalade mej att gå ut och äta, och så blev det. Nu sitter vi här i vår tysta lägenhet igen, och lyssnar till klockan som tickar och vinden som viner i balkongdörrarna. Det är tydligen dåligt väder på gång.

Jag brukar uppdatera dagboken genom att ställa datorn på räcket ute på balkongen, där har jag tillgång till ett trådlöst nätverk – ibland. Men ikväll kommer det inte på fråga, så jag får koppla upp mej mot mobilen. ( Ni som skrivit till mej och undrat varför jag inte svarat, det kommer, men här har varit för rörigt och för sena kvällar – har bara orkat med att uppdatera dagboken.)

Snart skall jag och Lelle åka på Safari, vi sitter här o väntar på de andra…

Pappa o jag är på väg…

Där är de på väg…

Imorse var det dimma igen, jag låg och lyssnade till mistluren och halvsov. Måsarna höll igång som vanligt, men jag somnade om och sov ganska länge i alla fall. Kl blev faktiskt 8.30 innan jag vaknade. Det var inte så varmt idag – tack o lov. Efter en lugn stund med te på balkongen så uppstår samma vimsiga röra i samband med frukost, inte lätt att utfodra 6 personer i vårt lilla kök, men vi börjar få in snitsen nu…

Det var sista dagen idag som vi hyrde vår stora bil, så den skulle utnyttjas på något sätt, fast alla var urtrötta på att åka runt. Det är inte så roligt som det verkar att vara turist på sightseeing, man kan faktiskt bli trött av att titta på en massa vackert. Det bestämdes att vi skulle åka upp på Signal Hill och titta på när de sköt det dagliga kanonskottet. Det skjuter man varje dag kl 12 för att meddela att allt är lungt. Jag bestämde att stanna hemma och att sitta med foten i högläge, men också att ta ett fotbad.

Alla gav sej iväg för att hinna till kl 12. Men man avfyrade inte något skott idag … Kanske var det inte lugnt idag, eller så hade man glömt bort det hela, eller man kanske helt enkelt inte skjuter på söndagarna. Jag visste i alla fall ingenting, jag hade fullt sjå med mina fötter. Det är jobbigt att göra fotvård på sej själv, försök ni som inte gjort det. Med ena foten i baljan, dubbel vikt med vinklat ben och dessutom skall foten vinklas i rätt läge, så att man kommer åt. Det senaste var svårast, försök vrida foten ett halvt varv, så får ni se. Inte går det lättare av att ena handen är upptagen med en fil, tång eller annat slag av instrument som man nu använder sej av. Vet inte vad de heter, men jag känner mej ganska proffsig när jag sitter där med min uppdukade bricka med alla dessa attiraljer. Har hjälpligt lärt mej att använda dem när jag varit hos proffs… Det går nästan alltid bra, men lite svinn får man räkna med, och det uppstod blodvite idag. Men det syntes nästan inte när jag lackat naglarna röda.

Ikväll har vi ätit Gazpacho-soppan, gjord på melon. Den blev jättegod, men inget man svänger ihop på en kafferast, det tog två dagar…

Leo föredrog att äta melonen naturligt, det ser också gott ut…

Lördag, och vi hade beställt picknick lunch på Boschendal. Vi kom i god tid och fick ett bra bord. Vädret var ljuvligt, vi satt i skuggan och njöt av god mat och vacker om givning. Temperaturen – vi nordbor är ju ganska fixerade vid det – gick upp till ca 33 grader. Inga problem så länge vi satt stilla i skuggan.

Leo, barnbarnet, och jag gick till dammen och matade guldfiskarna i dammen med hans hans bröd, format som en fisk. Fiskarna blev antagligen överlyckliga, de hoppade och slogs om det. Där fanns också grodor, de var lite mer belevade och tog det med ”händerna” innan de stoppade i munnen. Leo var fascinerad tittade o tittade och jag tittade på Leo. Försökte få bilder av det hela, men han har en förmåga att vrida bort huvudet eller göra något annat – han är alldeles för snabb för min kamera. Jag får kassera de flesta bilderna, de föreställer en rygg, en kalufs, eller ett bortvänt ansikte. Efter lunchen tog vi en biltur förbi vinstockarna och där hängde druvor i klasar – vet nu varifrån det uttrycket kommer… Jag dristade mej till att palla några klasar, druvorna var små som russin, men faktiskt jättegoda.
Hemma igen så startade sonen upp ett projekt som gick ut på att det skulle bli kall vattenmelonssoppa (på spanska), det skulle det bli häromdagen också, men då fick vi inte tag i någon vattenmelon. Nu hade vi allt hemma. Det var mycket tidskrävande, och jag fick en uppgift att rensa bort alla kärnorna – det hade man inte nämnt i receptet hur det skulle gå till… Pilligt var det och försenade processen väsentligt. Under tiden kokade sonen ihop en soppa med diverse ingredienser, som skulle svalna, för att sedan ställas kallt i kylskåpet. Nu står alltsammans där och i morgon skall allt blandas ihop och det skall bli spännande att se om det hela smakar så delikat som de beskrivit i receptet – håll tummarna.

Kvällen avslutades på balkongen (var annars), med sallad, ostar och salami – för saltets skull. Goda viner därtill och en härlig temperatur. Nu har alla gått och lagt sej och jag sitter här själv (på balkongen, förståss), o skriver och skall försöka välja bilder – har återigen fotat alldeles för mycket. Så det blir sent även i kväll.

Somliga fick sin lunch som ett knyte…

Det var massor med salladsblad i min picknick korg som jag inte gillade, jag tänkte att ankorna …

Ganska intressant det här…

… eller hur, mormor?

De var mycket mindre i verkligenheten…

Idag har vi ätit frukost hos pingvinerna. Det var dimma i morse, men vi kom iväg tidigt och var framme strax efter kl 9. Det var fortfarande mulet, men det vi tacksamma för. Vi dukade upp och det smakade verkligen bra. Leo och maken var de första att bada, sedan följde sonen och sonhustrun. Men vi två svärmödrar kända oss inte på något sätt tvingade att doppa mer än fötterna. Man påstod att det var 18 grader, men 14 tror jag stämde bättre…

Efter frukost och uppfriskande bad, för somliga, så fortsatte vi mot piken. Dvs. Cape Point och Goda Hoppsudden. Då bröt solen fram och vi hade några timmar med fantastisk utsikt och klättrade i en massa trappor. Man har byggt ytterligare trappor sedan vi var där sist. En hisnande utsikt från alla utkikspunkter, kommer tyvärr inte fram på bild hur högt det är… Vi forstsatte ner till Goda Hoppsudden, och då kom dimman tillbaka från havet, visserligen kunde vi se allt, men det blev rått i luften.

Vi forsatte mot Black Marlin, en restaurang, där vi beställt bord, och när vi kom dit bröt solen fram, det blev nästan för varmt – igen. Gårdagen bjöd på 38 grader, och här vid restaurangen var det nog 36. Maten var jättegod, som alltid, sedan blev det hemresa via Chapmans Peak. Nya aha-upplevelser + att dimman rullade in i Hout Bay, medan vi fotograderade. Ganska effektfullt och fort gick det, men den försvann igen, lika fort.

Så i kväll har vi suttit och verkligen njutit på vår balkong, det var bara 24 grader…. Puh…

Huggsexa….

Hålla handen…

Maken lekte tittut med en som ville göra likadant…

Svindlande högt, tro mej…

Fascinerande, o lite läskigt….

Hout Bay…