Idag är det Hilda-dag. Det betyder att jag måste upp i ”ottan”, dra av lakan och örngott och ladda tvättmaskinen. Vara påklädd och presentabel senast kl 9. Inga problem med att vara på fötterna kl 9, men presentabel och talbar …

Tack o lov är maken ”pratig” och han har en lång dialog/utfrågning med Hilda då hon kommer. Jag kan bara hålla mig i bakgrunden en stund. Men Hilda är artig och efter en stund frågar hon alltid hur jag mår och då ska jag se pigg och glad ut och svara något positivt … vilket jag också gör, svarar positivt alltså.

Sedan går vi ut och äter vår frukost på vår kvarterslokal, en restaurang tvärs över gatan som är otroligt populär och vi hade tur att få ett ledigt bord. Vi beställer vi in deras goda, starka kaffe och jag vaknar. I dag kände jag till o med att jag var hungrig. En positiv känsla eftersom den infinner sig så sällan. Det är alltid fullsatt till frukost, ja även till lunch. Man undrar, har folk inte resurser att äta frukost hemma …? Normalt föredrar jag att få äta hemma i lugn och ro, men här känner jag igen flera gäster som äter sin frukost där på torsdagarna i vart fall. Har de också en Hilda hemma med en dammsugare som låter för mycket – trots att den är ny så är den inte så rolig lyssna till.

Ikväll sitter jag återigen ute på balkongen och skriver. Det är inte lika varmt, har en filt på benen, men det är så ljuvligt. Månen lyser med sin frånvaro. Det brukar den göra efter halvmåne, då flyttar den sig söderut och vill jag se nymånen måste jag gå ut på andra sidan – den är av någon anledning alltid där och fullmånen på den här sidan.

Visst, jag älskar att sitta här på balkongen den ljusa tiden på dygnet, men det är något särskilt på kvällen/natten – när alla lagt sig och jag sitter här i ljuslyktornas sken. Ljus är väldigt dyrt här och de flesta är väldigt dåliga. Kom på i kväll att jag kan använda de ljusstumpar jag sparade för något år sedan för jag hade en tanke att jag kanske skulle stöpa egna ljus … Nu blev det ingen ljusstöpning, men vem kan slänga dyra ljusstumpar – inte jag. 🙂 De ligger där i en liten plastpåse. Man tar helt enkelt en liten stump, droppar lite stearin i en tom metallhylsa efter ett värme ljus – svindyra också (nästa gång får några kilo i väskan reserveras för värmeljus) – sedan sätter man tillbaka metallhylsan med ljusstumpen i ljuskoppen. Jag har några vackra från T-bag design. En är visserligen lite spräckt efter Hildas behandling, men den håller ihop tack vare tepåsarna.

Vet inte om ni varit på en restaurang där man har dessa italienska vinflaskor med bastomslag. Man använder dem som ljusstakar och när det första ljuset brunnit ner så fäster man det nya i den gamla stumpen, håller en stund medan det slocknar och svalnar, och – vips så sitter det nya som fastklistrat i det gamla. Det ska jag nu prova om det fungerar i en metallhylsa och sedan ska jag bara sitta och titta på stjärnorna en stund innan det blir en snabbdusch – rena lakan idag och hur ljuvligt är det inte att lägga sig nyduschad i rena lakan …

Ikväll har maken och jag haft TV kväll. Vi har tittat i kapp lite. Det började med Veckans Brott, Rapport och avslutades med Hotel Halcyon. Där drog det igång på alla cylindrar – vi såg de två första avsnitten. Hur ska de kunna fortsätta att hålla spänningen uppe. Ser redan fram emot nästa avsnitt, vilken dag det nu sänds.

Maken vaknar före mig på morgonarna – även om jag försöker vara morgontidig – vi har nog olika uppfattning där om vad som är tidigt. I morse skulle han ta en dusch, men det kom bara varmvatten, som kommer från varmvattenberedaren. Inget kallvatten så det kunde inte bli någon dusch då det varma är riktigt varmt.

Man har under flera månaders tid varnat för vattenbristen i dammarna och att grundvattennivån är katastrofalt låg. Folk med egna brunnar får bara använda dem vissa tider. Man ber folk att tänka om och inte slösa med vatten. Maken trodde i morse att – nu var det slut. Så var det nu inte – tack o lov. Det var tydligen en vattenläcka i vår stadsdel och den var åtgärdad när jag steg upp.

Det fick bli så att dagen har gått i tvättens tecken. Passade på att tvätta det som låg i tvättkorgen. I morgon kommer Hilda och det passar extra bra, då blir det struket också. Har nu bara kvar badrumsmattorna och köksmattan som ska tvättas innan vattnet tar slut, förutom den vanliga veckotvätten. Men med den får det bli som det blir. Gardinerna får vänta till nästa säsong. Det kanske låter som om jag slösar, men jag spar så mycket jag kan och har ett program på maskinen som knappt tar något vatten alls. Den jobbar desto längre i stället.

Man tror att vattnet ska räcka ca 130 dagar till. Tack o lov är jag tillbaka i Sverige då. Kan någon föreställa sig hur det är att vara utan vatten?

Jag har upplevt det under några år i Tanzania då vi blev utan vatten pga. av att inte elen fungerade så att vattnet kunde pumpas upp på taket. Vi löste det genom att ha stora vattentunnor i badrum och på toan. I Maputo hade vi en trädgårdsmästare som inte höll reda på tiderna när vattentanken fylldes på och gjorde av med allt i trädgården. Men i båda fallen fungerade det till och från.

Tar vattnet slut här så tar det slut. Punkt … Folk fattar nog inte riktigt att det är så. Här behövs det regn – mycket regn för att fylla på dammarna, och man kan nog inte hoppas på något före april/maj. Två år i rad har det inte regnat och året innan dess var det dåligt. I nordöstra hörnet av landet är det översvämningar, liksom i Harare. Vi har fått bilder från vår vän där, hennes hönor får simma.

I morgon bitti har man lovat lite regn i form av spray, och just nu är det en väldig dimma – den bara ramlade ner nu medan jag suttit här och skrivit detta. Låt oss hoppas att dropparna blir tillräckligt stora och tunga så de ramlar ner i form av regn …

Det är inte lätt att vara nattmänniska – speciellt inte som det är 24 grader varmt på balkongen. Då är det svårt att motivera att gå och lägga sig – trots mörkret, eller kanske just därför. Det är något visst med varmt mörker, eller att det är varmt när det är mörkt.

Jag har funnit det fascinerande sedan jag upplevde det första gången, vilket var på en skolresa till Italien i mitten på 60-talet. Vi gjorde en fantastisk skolresa efter realexamen. Två parallell klasser bussades från Sverige till Italien med två, redan då, gamla bussar. Vi bodde på vandrarhem genom hela Europa och landade slutligen på ett i Genova, strax utanför staden. Ett gammalt hus som såg ut som ett slott med tinnar och torn med en fantastisk utsikt ut över Medelhavet och Genovas hamn. Och med en underbar park utanför där vi tonåringar ”svärmade” bland eldflugorna. Hur romantiskt som helst och denna ljuvliga värme. Kanske där och då lärde jag mig tycka om varma, mörka kvällar.

Jag var kär i en klasskamrat, Tommy – så jag beundrade honom. En annan klasskamrat, Bo (ett vanligt namn på den tiden) , var förtjust i mig och mycket envis i sin uppvaktning. Jag var irriterad, men samtidigt smickrad – vilken 16-åring skulle inte vara det. Denne Bo följde efter Tommy och mig i denna romantiska park med eldflugor. Det blev inget tillfälle till romantik. Tommy var antingen blyg, en träbock eller inte tillräckligt intresserad. Bo gav sig inte och överräckte en liten smyckeask som innehöll en kedja med ett guldhjärta. Minnena är lite suddiga hur det var på hemresan, men det blev inte Tommy, det blev inte heller Bo. Även om jag träffat på honom vid två andra tillfällen i livet. Kan konstatera efter dessa möten att det nog var lika bra …

Nu sitter jag här många – alltför många år senare – och njuter av samma mörka värme. Inga eldflugor och inga uppvaktande kavaljerer, min nuvarande kavaljer sedan 30 år i april, har normala nattvanor och sover redan.

I min indiska lykta, med citronolja som ska hålla myggen borta, fladdrar eldslågan och den håller på att slockna – vet inte om det är oljan som är slut eller veken som ska justeras. Månen, som snart är halv, ger inte heller ifrån sig något sken. Det är mörkt, bara laptoppens skärm som bländar. Det är dags för en gammal dam att krypa till sängs – kanske drömma om lite gamla minnen …

Dagen har gått åt till att förbereda naglar och hår inför minglet som svenske ambassadören skulle hålla för oss svenskar i Kapstaden ikväll. Inget märkvärdigt, håret behövde putsas och naglarna fixas. Det var ganska skönt att inte ha mer på programmet än detta.

Kl. 18.15 skulle vi infinna oss framför garageinfarten hos goda vänner vi skulle få lift med. Vi tog oss fram till lokalen och minglade med de andra svenskarna. Det är roligt att se hur många svenskar det faktiskt finns i Kapstaden. De närvarande måste dessutom bara varit en liten del av alla – så många som jag känner som inte var närvarande.

Vid ankomsten serverades det rosa bubbel, kan avslöja att det inte är min favorit, men de ser tjusigt ut i glaset. Det bars omkring läckra bitings, hur många varianter som helst, glömde förstås kameran. Mina favoriter blev friterad fisk med remouladsås – jodå, det kan serveras som bitings, man får serverat i en miniskål. Den andra var en roulad på kyckling med ägghack/majonnäs, brödbiten det låg på behövde man inte äta.

Då bars också rött och vitt vin runt på brickor. Efter en stund kom de mest läckra efterrätts bitings i miniatyr – inget för mig tyvärr – men jag kunde inte motstå och smakade en pytte/pytte  petit choux (hur nu det stavas). Liten var den och jag hann inte riktigt uppfatta hur den smakade, så egentligen blev det en onöda.

Vår nye ambassadör, en kvinna, verkade mycket trevlig, liksom hennes man. Jag träffade en del bekanta men också kära gamla vänner jag inte träffat på många år sedan SWEA lades ner. Så roligt. Lärde också känna en del nya svenskar, men som vanligt – efter en stund kommer man inte ihåg vare sig utseende eller namn. Men två namn kommer jag ihåg.  Åse och Nisse. Deras namn kommer jag aldrig att glömma. Förhoppningsvis kommer jag att känna igen dem också om jag möter dem igen …