Fästingarna …

Vi kom tillbaka till lägenheten igår. Jag upptäckte två fästingar på mig själv – på armarna. Fick dem antagligen när jag brottades med björnbären. Plockade tre på maken. I morse plockade jag ytterligare en på mig och en på maken. Nu ikväll hittade jag ännu fler på maken – trots att jag sökte av  i morse. 5 stycken!

Undrar hur många vi har på vår tomt på ön. Maken iakttog ett sovande rådjur som låg i vår trappa upp till tomten för några dagar sedan. Han trodde att det var dött, men så var inte fallet. Det sprang sin väg när han klappade i händerna. Jag ser spåren i rabatterna, hade några Kärleksört som jag gick och väntade på. Hade barrikaderat dem bakom stålställningar, men precis när de slog ut så försvann de innan vi vaknade den morgonen. Det stod bara skaft kvar. Jag kunde i alla fall plocka bort de fula stålställningarna som stått där i veckor.

Rådjuren lever som husdjur på vår tomt – undrar hur många fästingar de släpper på en dag. Känns inte roligt – vi går aldrig barfota längre. Nu finns det inget mer att äta – kanske de kan hålla sig i skogen ett tag och äta av alla godsaker som växer där. Altanen måste vi sätta för ingången till för att slippa dem i blomlådorna.

Dagen har varit ganska avslagen. Vi gjorde ett tappert försök att städa efter sommarens snabba besök här. Det var rejält dammigt – fattar inte varifrån det kommer. Ingen har ju bott här mer än någon dag i taget. Städningen lyckades inte – dammsugarpåsen skrek – fullt. Jag hade köpt nya tidigare i somras – fel sort förstås. Dyra var de också (ca 30 kr styck) och något kvitto har jag inte kvar.

Det är ju ändå söndag så vi sköt upp det hela till i morgon, då vi får åka och köpa nya dyra påsar – förhoppningsvis rätt sort. Maken tog en promenad och jag satte mig på balkongen med min bok. Nu ska jag lägga mig i min nya, sköna, ställbara säng och börja på en ny bok – trots att en Miss Marple ligger och väntar i DVD-spelaren …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

Idag skulle min mamma ha fyllt 90 år.

För tio år sedan hade vi en härlig, trevlig fest tillsammans med familjen och släkten. Vi har alltid haft trevligt i min familj och trivts med varandra och släkten. Det var som det var meningen att det skulle bli en fantastiskt vacker dag – trots utlovat regn. Partytält var förberedda och resta under mycket besvär och gapskratt. De kom på plats, men behövde inte användas.

Det är tio år sedan och mycket har hänt sedan dess. Ca två veckor efter födelsedagen fick mamma en massiv hjärtinfarkt. Jag hade precis rest hem till Ghana, vi talades vid i telefon och jag frågade: ”Vad har du nu ställt till med?” En jargong vi lagt oss till med då det varit en del problem med hennes hälsa de senaste åren. Jag var beredd att åka hem – men mamma var mycket lugn och svarade på min fråga att de tog så god hand om henne att jag kunde gott stanna där jag var. I två dagar talades vi vid och jag var resklar. Men hon var färdig med livet – hon hade haft en ”avskedsturné” – besökt gamla vänner som fortfarande var i livet – dagarna innan infarkten.

Jag vill här minnas min mamma – som blev min vän de sista åren. Vi reste så mycket tillsammans och jag lärde känna kvinnan bakom ”mamma”. Konstigt hur man egentligen tänker om mammor – de blir på något sätt ”neutraliserade”, de ska vara mammor. Min mamma visade sig vara en trevlig, nyfiken, humoristisk kvinna som vann respekt hos de vi träffade och hon hade lätt att få nya kontakter.

Vi reste bland annat från Maputo via Johannesburg till Kapstaden. Först buss, som landade i ett väldigt tufft område i J-burg. Personalen sade att de ville inte att mamma skulle vara ute på gatan, de ville att hon skulle sitta inne på kontoret – vi andra fick stå kvar ute på gatan bland ”buset” … 🙂 Jag såg till att hon fick ta med sig vårt bagage.

På tågstationen i J-burg var man tvungen att ha järngrepp om bagaget och ögon i både nacke och sidled – mamma klarade det galant utan att bli nervös. Snarare jag som undrade vad jag gett mig in på.

På tåget blev hon bästa kompis med ynglingarna i restaurangvagnen. Det var inte helt okomplicerat att resa tåg i 26 timmar – men, mamma beklagade sig inte. Vi hade en bra resa och hon njöt av äventyret och klarade alla problem med den äran.

Varje år vid denna tid var vi ute i Hälsingeskogarna och harvade lingon, även de sista åren när hon knappt kunde gå. Då letade vi efter ställen där hon kunde ta kryckorna och gå in skogen så hon kunde dra sin plockare. Vi letade svamp och jag lärde henne några svampar som var goda och lättplockade utan att hon skulle behöva ge sig ut i skogen.

Vi brukade ha tur med vädret under denna vecka och kunde sitta ute och rensa det vi plockat. Sedan stängde vi stugan för vintern och – underligt nog blev det ofta höst samma dag vi lämnade.

Tillbaka i lägenheten var det underbart att höra hennes belåtna suck när hon kröp ner i badkaret. Efteråt åt vi hämtpizza och drack rödvin och hon njöt av att vara tillbaka i lägenheten med alla bekvämligheter. Då var hon nöjd efter att ha varit i sin älskade stuga hela sommaren.

Ja, kära mamma – jag har så fina minnen med dig – det var helt underbart att sitta i köket i stugan och lyssna till dina berättelser om ditt liv. Du kunde verkligen berätta, det var inte tråkigt en enda minut. Borde haft bandspelare, men. Tack o lov har jag varit flitig med kameran …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

---