Jag hade ställt klockan i morse – dvs. nu för tiden är det telefonen. Lade den under kudden och hoppades att jag skulle höra – och att maken inte skulle höra. Men jag sov halvdant och vaknade redan före sju. Maken låg och sov, jag smög mig upp – tog med telefonen och larmade av. Kokade tevatten och gick ut på balkongen och plockade ihop en söt minibukett från balkonglådorna.

När jag är tillbaka i köket hör jag maken som stiger upp – män i hans ålder har ju behov tidigt på morgonen … Han såg naturligtvis att jag inte låg i sängen och då måste han kolla var jag var. Jag tryckte i den lilla hörna vi har köket och som man inte kan se när man går in på toan – men det hjälpte inte … Vi sade god morgon och jag grattade och så var den uppvaktningen över …

Idag tog vi en lång promenad till Camps Bay, där vi skulle äta födelsedags lunch/middag. Vi hamnade på samma restaurang som för några veckor sedan med vännerna från Sverige. Det var samma kypare och han sa ”Tack så mycket” när han tagit emot beställningen. Han påstod att han kom ihåg oss och berättade också att de har ca 4500 gäster varje säsong – skulle vi känna oss smickrade … 🙂

Jag gick till damrummet och på vägen tillbaka bad jag dem att fixa en liten kaka med ett ljus, men inte förrän vi beställde kaffe. Vi skulle i lugn och ro avnjuta vinet. Efter 5 minuter kom de in med en cheesecake med en liten ”raket/tomtebloss”-manick … Jag hade bett dem att inte sjunga, men de talade om att vår kypare var en ”före detta Pavarotti” … han hummade lite och raketen sprutade ”tomtebloss”. Väldigt trevligt – ännu trevligare om det hade varit till kaffet. Cheesecaken var mycket god och passade även till vinet …

Maken gick till herrarnas och jag bad om att de skulle ta in två paraplydrinkar. Såg ett annat par som beställt dessa fantastiska skapelser, en gul till damen och en blå till honom. Jag sade till om att jag ville ha in dem efter vårt kaffe – som vi nu beställt. Maken kom tillbaka och med honom kom de två paraplydrinkarna – men inget kaffe … Vi smuttade och det visade sig att maken tyckte mer om den gula drinken, vi bytte. Efter en stund frågade vi kyparen om kaffet – ha sade att han hållit inne med det och det fick han fortsätta göra – det var inte läge för kaffe efter drinken.

Vi satt kvar i många timmar och njöt av att titta på vågorna. Det fantastiska fenomen som ofta uppstår i Camps Bay är att vågorna rullar in och vinden kommer jättestark från landsidan och när vågen bryter så blåser vågstänket ut mot havet igen – väldigt fascinerande att titta på.

Har fortfarande inte köpt en ny fickkamera – det fick bli telefonen. Den tar bra bilder, men det går inte att se i displayen när det är så ljust som det är här på dagen, och det är av någon anledning svårare att hålla en telefon stilla, än att hålla en kamera stilla. Den större kameran, som jag numera är i besittning av, tar man inte med sig när man promenerar. Inte för att det är större risk än att promenera från Gullmarsplan. Jo, det är faktiskt större risk att vara äldre dam och att promenera från Gullmarsplan med handväska, än vad det är att promenera här. Men i vilket fall skulle jag inte ta med den kameran vare sig här eller runt Gullmarsplan när jag promenerar …

Det blev en trevlig eftermiddag och snart är födelsedagen slut – men, de börjar bli för många nu. Dagen kommer att avslutas på balkongen med lite biltong och ett glas rött vin …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi fick tips om en musikal i torsdags, en gammal sydafrikansk ”klassiker” som vunnit många priser. Det kan jag förstå – det var inte många lugna minuter. Härlig musik från 60-talet och dans, dans, dans. Artisterna var smidiga som gummiband – ja, som gummibollar som studsade runt på scen. Eftersom det dessutom var en liten intim teater i gamla District Six kom man väldigt nära. Bor man inte här nere så vet man inte vad District Six är, det är en gammal stadsdel – att kanske i någon mån liknas vid gamla Klara i Stockholm. En smältdegel av olika folkslag. Svarta, färgade, judar, indier, kineser … med många flera. Stadsdelen revs under apartheid och alla tvångsförflyttades utanför staden. Det skulle byggas en ny fin stadsdel – men antagligen tog politikerna i för hårt – det har inte byggts upp något nytt än. Det är tomma gräsfält alldeles intill stadskärnan. Alla sympatiserade inte med apartheid …

Musikalen belyser till stor del hur besvärligt det var för icke vita under apartheid. Men med vilken finness, satir och humor. Vilka skrattsalvor, det gör att man tar till sig det hela på ett annat sätt. Det var samma på stå upp komiken häromkvällen. Man vågar skoja om skillnaden mellan olika folkslag och religioner …

Alldeles för sent kom jag på att jag skulle smygfilma. Det kom upp ett nummer som var så bra och jag började fumla med telefonen. Men innan jag hade rätt program och utan blixt – så var det hela över. Jag filmade nästa nummer och satt och kände mig mycket olaglig. Det satt en man två platser framför mig och filmade. När en av artisterna på scenen fick syn på hans telefon, så gav de honom ett tecken och jag slutade också direkt. Vill ju inte bli inblandad i något – vet inte hur de brukar agera … Det blev i vilket fall inte det jag tänkt …

Nu ska jag komma i säng – imorgon fyller maken år och det vore roligt om jag kunde vakna före honom …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Idag råkade i ut för vad en minut framåt eller bakåt kan göra. Hilda har skadat sitt knä och kunde inte komma i tisdags, inte heller idag, men idag kom Barbara. En tjej som varit här förut och som vi gillar mycket. Men det var ett tag sedan hon var här och vi dröjde en stund med morgonpromenaden – ifall hon behövde fråga om något.

Vi gick iväg och i en annan riktning än den vanliga. I en vägkorsning mötte vi ett svenskt par som normalt bor i Somerset West. Vi stod och pratade en stund och de berättade att de först skulle på en musikal, men sedan skulle de besöka en restaurang som har Stand up Comic på torsdagar. Babben Larsson skulle vara där idag. Vi bestämde att vi skulle hänga med, vi skulle boka biljetter, vilket de inte gjort. Maken lyckades – antagligen sista bordet då vi hamnade vid utgången.

Våra vänner skulle ta sig dit med hjälp av GPS efter teatern, vi med taxi. Maken ringde vårt vanliga taxibolag – de skulle kunna fixa en bil om 40 minuter … Han ringde nästa – om 10 minuter. Inget av bolagen dök upp och vi hejdade en taxi på gatan. Taxi skylt på taket och tariffen tryckt på dörrarna. Vi hoppade in och vi hade ett trevligt samtal med chauffören, som var från Zimbabwe, som så många andra som arbetar här i Cape. Efter en stund upptäcker maken att det inte finns någon taxameter i bilen och det uppstod en diskussion, inte minst om priset. Eftersom jag åkt samma sträcka förra veckan så kom vi överens. Turen borde ha tagit ca 15 – 20 minuter. Efter 45 satt vi fortfarande och irrade omkring i området. Det hade hunnit bli mörkt och det hela var en mardröm. Våra vänner skickade sms om att nu var de på väg. Jag svarade att det var vi också, men satt i en taxibil vars chaufför inte hittade.

Vid ett tillfälle hamnade vi framför en vägbom, två vakter kom ut och undrade vad vi ville. Vi frågade om vägen och de viftade lite med handen. Taxichauffören undrade om de kunde öppna bommen så att han kunde vända innanför på vändplan, men det blev inget bifall. Lika bra det, det visade sig att vi var vid entrén till ett psyksjukhus.Jag försökte skämta om att det var lika bra, men ingen var upplag för skämt just då.

Vid ett tillfälle stannade vi framför en kvällsöppen spritbutik, chauffören gick in och frågade. Vi kunde se att ingen tog notis om honom – maken gick efter och där satt jag i baksätet i en bil med motorn igång in ”The middle of nowhere …”. Inget drömcenario i de trakterna precis. Vi kom rätt till slut, vi hade varit i rätt område de sista 20 minuterna …
Precis som vi kommer in i restaurangen messar våra vänner att de hittar inte. Jag ringer upp och försöker förklara – ljudnivån är inte för vår åldersgrupp. Jag lämnade helt enkelt över telefonen till en i personalen som fick beskriva.

När vi fått vårt bord gick jag ut och ringde. De hade varit på väg att ge upp – GPS:en sade bara sväng vänster, sväng vänster osv. Nu kom de precis in genom grindarna och vi kunde njuta av all komik – dvs det vi hann med att uppfatta. Det är inte alltid så lätt att höra när alla skrattar och ibland måste man ha språkkoden – men det mesta var väldigt roligt. Så kom då – i vår mening – kvällens höjdpunkt.

Babben … på engelska. Vi var lite spända på hur hon skulle göra sig på ett annat språk. Hennes ironi och inte minst humorn om överviktiga kvinnor – här är det mycket mer vanligt med övervikt än hemma. Och ”The Cassler-feeling”. Jag kan lova – hon gick hem. Hon var hur bra som helst. Framför oss sat en kvinna som höll på att ramla ur stolen gång på gång.Hennes öppningsskämt var nåt om att här stod hon nu som svenska och hoppades att inte allt för många var besvikna … Vi äldre fattade precis vad hon menade – sedan gick hon bara på. Det flöt hur lätt som helst och publiken var med henne.

Det blev en rolig kväll – det var hög klass på artisterna – och publiken här nere är alltid entusiastisk, vilket bidrar till att man har extra roligt.

Vi fick åka med våra vänner tillbaka och slapp taxi …

Här går allt i lugn takt, även om dagarna rusar fram. Igår hade vi vår tisdagsmiddag med oss som bor här i Sea Point. Vi var bara 5 st. En i gänget åkte hem i måndags och snart har vi åkt allihop, om 4 veckor är maken och jag hemma igen …

Maken håller koll på bilar, vi måste börja med att köpa en sådan när vi kommer hem och idag fanns den där på internet – bilen som uppfyllde alla våra krav, men vi är ju här.

Idag har värmen kommit tillbaka, vi tog en senare promenad och det var klart varmare. Maken skulle på ”gubblunch”, även om de bara var två stycken idag. Själv tog jag med en bok och åt lunch ute, orkade inte laga lunch till mig själv. Sedan blev det balkongen resten av eftermiddagen och kvällen. Var tvungen att läsa ut boken, en mycket bra bok som väninnan lämnade efter sig. Ingen deckare, men jag tyckte mycket om den. ”Ta hand om min mor” av Kyung-Sook Shin. Läs den …

Det är härligt med väninnor, fick ett mail idag från en av dem i Stockholm. Hon hade i sin tur fått en länk till YouTube. ”Work after 70 …” Vill man ha ett glatt skratt – titta på den …

… en rekommenderad uppdatering och nu är det tydligen bara tok …

Sidan ser helt annorlunda ut, jag känner mig väldigt vilsen – men det ska väl ordna sig på sikt. Håller på med uppdateringar, har ju varit med om en del trevligheter de senaste dagarna. Bland annat har jag lagt in många fler bilder från besöket på Play Ground i kåkstaden Langa strax utanför Kapstaden …

Det regnade i morse och en hel del av dagen. Det var mest som spray, men tillräckligt för att kunna sitta hemma och såsa framför datorn. Fast i mitt fall hade det kanske varit bättre om jag varit någon annanstans och gjort något annat …

Vi kom hem på lördag och kunde relaxa en liten stund innan det var dags att ta på festkläderna igen. Denna gång skulle vi till ett svenskt par på Housewarming party i Bantry Bay. Tack o lov gångavstånd, det är så mycket enklare då det är lite si och så med att taxi kommer när man vill.

Det var svenskgänget som samlades plus deras sydafrikanska vänner. Kvällen var ljuvlig och vi kunde tillbringa den på deras altan – ja, så många som fick plats. Jättegod mat och ett underbart gott shiraz vin. Min favoritdruva just nu. Solen gick ner i havet som den borde och inte in i en massa moln. Vi hade många trevliga timmar innan vi promenerade hemåt.

Söndagkväll, då var det dags igen. Måste erkänna att visst – det är jättemysigt med fest – men inte varenda dag. Nu var det ett svenskt par som är nere för att spela golf och igår tog de in på hotell i Waterfront och vi skulle äta middag tillsammans. Vi beställde taxi i god tid pga av dåliga erfarenheter – men bilen var där redan efter 5 minuter – men det är inte som i Sverige att man får betala extra för att de väntar. Vi var i vilket fall framme i god tid före avtalad tid. Men det var en fantastisk lobby att sitta och vänta i – borde ha tagit några bilder.

Vi hade en härlig, trevlig kväll på en italiensk restaurang – åt massor med god mat och pratade och pratade. Det visade sig att det var födelsedag på gång.

Måste passa på att berätta att vi åt förrätt, varmrätt, efterrätt, två flaskor underbart gott vin, 2 liter mineralvatten och var sin Irish coffe för knappt 250 sek per person. Vi har inte råd att åka hem …