Det börjar trappa ner ordentligt nu … Nästan så jag inte vet vad jag skall göra av tiden … Skojar!

Men, måste medge att hela jag är inställd på att sätta mig framför datorn och prestera något i form av mail som skall besvaras eller annat. Nu har jag bara två små saker kvar – sedan är det sommarlov för min del. Här nere är det faktiskt frågan om sommarlov …

Det märks på trafiken och utseendet på flanörerna på gatan. Det är betydligt mindre trafik mitt på dagen och så många med shorts och flip/flaps. Idag slog också värmen till – vi hade 33 grader mitt på dagen och nu – 01.59 är det fortfarande 26 grader.

Hilda har semester och har åkt hem till sin familj i Zimbabwe – vi fixar allt själva – vi kan faktiskt det … Idag tvättade vi lakanen och trots att de hängde dubbelvikta på vår torkställning så var de torra på ett par timmar. Jag har tvättat ytterligare två tvättar efter det och allt är torrt och intaget. Hela balkongen fungerade som ett torkskåp.

Det är dessutom så ljuvligt att sitta där, så jag lyckades hålla maken uppe till strax efter kl. ett.  Men för grannarnas skull gick vi inomhus den sista halvtimmen – lite hänsyn får man ta. Det gjorde nu inget – då njöt vi av de fyra adventsljusen istället. För som vanligt så bara rusar advent iväg.

Vi köpte fisk idag för att grava. Den norska laxen är hutlöst dyr, dessutom är jag inte så positiv till uppfödningen av odlade fiskar ,  färgen – var kommer den ifrån? och hur går det till att skaffa deras mat. (Får bli en annan diskussion.) Här finns Cape Salmon, det är en utmärkt fisk, men den är inte rosa. Det finns också Yellowtail, en fet fisk som är alldeles utmärkt att grava. Det blev den senare, som nu ligger i vår frys och som skall gravas inom några dagar.

Det var meningen att det skulle bli köttbullar ikväll, men det blev balkongen i stället med den nästan fulla månen.

Nu skall det bli sängen …

Idag har det varit en ganska skön och avslappnad dag. Det började med att jag slutförde vårt julkort på makens dator. Har inte hunnit sätta mig in tillräckligt i det nya fotoprogrammet. Det har sina för delar, men massor med nackdelar vad beträffar hur jag använder programmet. Men ett mittemellan får lov att duga det närmaste halvåret.  Dvs jag får göra vissa delar i maken dator och andra i min – krångligt – men är ju ganska van vid att saker o ting inte fungerar …

Jag tillredde sedan kyckling för pciknick till Carols by Candlelight i Kirstenbosch, den otroligt vackra botaniska trädgården här i Kapstaden. Den klättrar uppför baksidan på Taffelberg. Det känns rejält innan man är på plats och kan sjunka ner i gräset. Vilket var svårt ikväll – vi var fler än 6.000 personer där och de flesta hade tydligen kommit innan vi kom. Vi lyckades bli av med bilen ca en km innan och fick gå sista biten. Vi kunde inte alla sitta tillsammans, men satt ropavstånd.

Man blir som en enda stor familj och det gäller att samsas om utrymmet – och det fungerar …! Alla har sin filt eller stol, kylväska med mat o dryck. Vin eller öl är självklart. Vid ingången får vi ljus som vi sätter i en papperspåse, som viks mycket konstfullt som skydd mot ev vind. Med tanke på hur många som befann sig där, så hade säkert inte svenska brandmyndigheter godkänt detta. Men det är knappt några incidenter då papperspåsen tar eld, då läggs den bara på marken och man stampar på den.

Folk är så väldisciplinerade – ingen fylla eller bråk. Bara trevligt och stämningen är på topp. Sydafrikansk publik är så underbar, de visar verkligen sin uppskattning för artisterna. Glada i hågen ringlade vi oss tillbaka mot bilen – ingen trängsel. Jo, visst var det trångt – det blir det när fler än 6.000 personer skall åt samma håll – men ingen knuffas och det flyter på mycket bra. Det var inte ens bilkö därifrån …

Idag var det ganska segt att vakna – det blir så när man inte kommer i säng som man skall. Glömde totalt bort att skriva igår (i morse) om att vi faktiskt var på middag hos goda vänner.  Maten var utsökt och sällskapet trevligt. Några av oss hade inte vett att gå hem i tid – men troligt hade vi …

När vi bröt upp fick vi erbjudande om att bli körda hem, men vi föredrog att gå. Det var så skönt väder. Lagom svalt och så tyst i Sea Point. Inga människor på gatorna mer än vi. Någon enstaka bil, varav en polisbil. Inga parkerade bilar – en märklig upplevelse. Denna stadsdel som sjuder av liv på dagarna. Det är svårt att ta sig över gatan pga av trafiken. Trottoarerna är fyllda av människor och nu var det bara maken och jag så långt vi kunde se bakåt och framåt.

Den enda levande själen vi träffade på de ca 10 minuterna var vår egen vakt i porten.

Vi slog oss ner och satt en stund och lyssnade till julmusik med levande ljus och en liten konjak.

Imorse var det full sol igen och vi lyssnade faktiskt på Ring så spelar vi – annars är vi lite snåla med det nu för att få våra gigabyte att räcka över julen. Dagen var lugn och jag har suttit och försökt lära mig det nya fotoprogrammet.

Kl  17 blev vi hämtade för avfärd till en julkonsert med vår absolut mest populäre dirigent, Richard Cock. Han gjorde oss inte besviken idag heller. Ett fantastiskt musikprogram med en duktig kör o duktiga musiker. Vi har bott ute så många jular att många av de engelska julsångerna – som vi faktiskt spelar en hel del av i Sverige också – de har börjat bli en del av vår julmusik.

Denne dirigent inte bara dirigerar, han är en riktig underhållare också. Läser upp trevliga anekdoter och roliga texter. Som publik får man inte bara sitta och lyssna, vi skall engageras – och det ofta. Det blir många skratt och vi får sjunga med. Det roligaste vi deltog i var Jingle Bell, då skulle alla nyckelknippor fram och vi skulle ”jingla” med dem under refrängen, liksom hojta till på hans tecken. Jag vet inte vem som hade roligast, han eller publiken.

Han är också fantastisk på att leta upp talangfulla unga artister.  Ikväll var det en ung sopran som sjöng bl.a. O Holy Night för oss, det var tur att näsduken fanns till hands …

Och lilla Leo börjar bli stor – 7 år. GRATTIS!

Jag pratade med honom och han berättade att han fått en hund i present, som skall hämtas i morgon.  Undrar om han kan sova i natt …

Har idag kopplat upp mig på min stora skärm igen. Vet inte om det är självförtroendet som fått en rejäl törn – men det är numera motigt att försöka det enklaste lilla på datorn. Allt har ju gått så fel de senaste veckorna, jag törs snart inte öppna ett dokument utan att vänta mig det värsta …

När jag kopplade upp den stora skärmen så krävde den omstart av datorn – inga problem, men när den startade igen så blev det bara halv bild – på laptopen – den stora skärmen förblev svart. Det trådlösa vägrade att starta och – ja … jag var tillbaka på ruta ett – fast mycket värre. En skärm som var svart till 50 % och inget kommando som fungerade.

Då gjorde jag – som man tydligen skall göra i dator världen – jag startade om datorn. Sedan väntade jag med spänning om jag skulle bli ansluten till det trådlösa nätverket. Det blev jag.  Då började den motiga installationen med bildskärmen – konstaterade att instruktionerna fanns även på svenska. Men det hjälpte inte mycket. Skärmen och verkligheten stämde inte överens …

Det blev bra till slut – men inget stämde med anvisningarna, så kanske det brukar vara. På baksidan av min stora, extra skärm står texten på danska, svenska och finska – men vad hjälper det …

Jag är egentligen ganska bra på det här nu … J

Nu är det så sent att vi är inne på barnbarnets födelse dag.

GRATTIS Leo!

Jag har en som heter Olof …

Han har idag givit mig så mycket mer än han kanske själv förstår. Ingen annan heller, för den delen.  Men när man sitter där med ett problem som man inte själv kan lösa – då är det ett bekymmer. Även om det är en bagatell för dem så begriper sig på det.

Min ängel skrev igår kväll att han kunde koppla upp sig mot min dator idag efter lunch – om jag ville. Om jag ville …! Jag kollade av datorn var 5:e minut från klockan 11 svensk tid. Under tiden hjälpte mig en annan ängel och försökte att leta efter min licens för Photoshop i okända utrymmen , som inte redan var genomletade av min goda granne – men utan resultat. Jag får nu finna mig i att jag inte har tillgång till Photoshop på min dator tills jag kommer hem igen – lite dåligt tycker jag med tanke på hur mycket programmet kostar. Vet inte om jag skrivit om att jag talat med Photoshop’s service avdelning i Sverige – de kan inget göra.

Så var det då äntligen dags. Jag kopplade upp mig mot ett program som skulle sätta oss – mig och Olof i förbindelse med varandra – dvs Olof skulle ta överkommandot på  min dator. Jag var mycket spänd – jag fick faktiskt ont i axlarna av att bara sitta framför datorn och titta på vad han gjorde.

Det var intressant att se att han gjorde precis som jag gjort hela tiden och det misslyckades – precis som det gjort för mig hela tiden. Sedan ”fladdrade” han iväg med musen, det var lite svårt att hänga med – men han laddade ner två nya program, varav han ratade det ena och efter några turer och omstart av datorn så var det dags att prova igen.

Och, äntligen!!  kom den ruta upp där man skall ange licensnyckel – den har jag inte lyckats få upp en enda gång – vilket är normalt. Nu kunde han fylla i den och Bingo!! Så var jag ansluten …

Nu har jag flyttat tillbaka datorn till mitt skrivbord. Trädgårdsbordet är hopfällt och jag har satt upp julgranen istället – mycket trevligare – jag lovar …

Så  – Änglar – visst finns dom …

Jag sitter fortfarande på min plats i ”innanför dörren”, vid vårt balkongbord. Har inte fått igång det trådlösa än – har faktiskt bara gjort ett försök. Orkar inte ta fler motgångar just nu, så här sitter jag med min gula kabel ca 1½ m lång.

Igår hade vi vår traditionella julmiddag – ca 80 personer kom, förväntansfulla för att få smaka svensk julmat. Och jag lovar – de blev inte besvikna. Det var en ny matgrupp, så vi visste inte riktigt hur det skulle bli – men det blev mycket bra. Det är ju synd att man inte kan äta mer än till man blir mätt. Då fanns där fortfarande det jag skulle vilja smaka av. Ostarna fick jag hoppa över, liksom glassen till fruktsalladen. Men jag njöt av Janssons frestelse och hemmagjorda köttbullar, sillsallad och sill. Potatis var inte att tänka på.

Sedan kom en liten söt Lucia, med sin lillebror som tomtenisse och mamma var stöttande tärna. Det var första gången hon var Lucia för så många människor, och precis då lade stereon av och det blev några nervösa minuter för den stackars Lucian. Men vi var många som kan Lucia-sången, så det fick bli mänsklig sång i stället. Inget fel alls – till o med mycket mer stämningsfullt. Efter sången bjöds vi på lussekatter .

Det blev en intensiv dag och när vi var hemma igen blev maken och jag sittande i en timme med fötterna i högläge med varsitt glas starkt för att lindra värken i fötterna. Vi var på benen i stort sett hela dagen. Han var engagerad i att sälja sin egen kryddade snaps och jag med massor av annat. Bland annat lotteriet. Där var jag så engagerad att jag glömde att köpa lotter själv … Vi fick köpa de tre sista på lottringen. Hade så gärna velat vinna några av vinsterna – men det var andra lyckliga vinnare till dem.

Idag har det varit ganska avslaget –men  massor för mig att skriva. Tackbrev till de som engagerat sig, uppdatera hemsidan – med ett program som kan göra en galen, strula med Photoshop – pratade med dem i Sverige och det är licensnumret som gäller – och det har jag inte med mig. Fodralet ligger kvar hemma i Sverige – har ni hört det förut? Det hjälper inte att jag har skivan i min hand. Den har jag släpat med i flera år – en äldre version, men fungerar alldeles utmärkt (ha, ha)  utifall att det skulle bli något galet och att jag då skulle kunna ladda in programmet på nytt.  För att spara vikt och plats så ligger den i mitt CD-fodral. Kommer inte ens ihåg att jag knappade in något nummer när jag laddade in programmet i denna dator – men det måste jag ju ha gjort …

Det mesta lutar väl åt att jag inte kommer att kunna göra några julkort i år, tyvärr. Vår snälla granne var inne ikväll för att försöka hitta det, men inte så lätt när man inte riktigt vet vad man skall leta efter – ett tomt CD-fodral, bland en massa andra fodral – det finns några att välja mellan.