Sköna söndag. Vi tog det lugnt och det blev te med GD, som det skall vara på en söndag. Maken kände för en lång promenad, men jag vill fortfarande inte utsätta min onda tå för detta. Han gick själv och vi bestämde att jag skulle ta bussen någon timme senare och så skulle vi sammanstråla på en restaurang.

Jag jobbade med mitt SWEA och sedan gav jag mig iväg med en bok i väskan, som jag skulle läsa i väntan på maken. När jag satt ibussen och det var en bit kvar, så ser jag maken som går över gatan, så jag hoppar av vid nästa hållplats och fick mig en liten promenad trots allt.

När vi sitterpå restaurangen så blåser det upp rejält och tidvis var det rena sandstormen. Man fäller ner tältväggar mot vinden, när borden och vi själva börjar bli täckta av ett tunnt lager med sand. Vi hade ätit upp, så vi slapp knaster mellan tänderna och i den Irish Coffe som jag avslutat måltiden med, så märktes det inte, men när vi skulle dricka vattnet, så lågt det sand i botten på glaset. Det fick bli taxi hem – det hade det kanske blivit i allafall, vi hade bestämt oss för att äta pizza. De har gigantiskt stora pizzor, så vi delade på en, men vi var proppmätta i alla fall.

Det fortsatte att blåsa och det var storm i byarna, stolarna på balkongen ramlade runt och vi satt inne med stängda dörrar och lyssnade till tjutet. Vi kände oss väldigt dästa och fortfarande övermätta. Då ringer telefonen och den glada Swean, som vi var ute med för några kvällar sedan undrade om vi skulle ses för middag. Det kunde inte bli lunch i morgon, som tänkt eftersom de skulle på utflykt. Sedan skall de åka tillbaka till Europa. Så, så fick det bli.

Vi sågs på deras hotell och de bjöd på en drink. Så vi fick lite tid på oss för att maten skulle sjunka ner lite. Restaurangen vi gick till var fullsatt, men de lyckades ordna ett bord åt oss, hade inte gjort något om vi fått vänta en stund. Jag beställde in en sjötunga, de brukar vara så små nu förtiden att man inte blir mätt i vanliga fall. Det kom in en jättestor sjötunga, som var så god – men, jag kunde inte äta upp hela. Det kändes lite snopet, när jag för en gångs skull på många år får in en sjötunga värdig att kallas en portion.

Kvällen avslutatdes med Irish Coffe och taxi hem …

Jag har varken tid att skriva här eller att gå och lägga mig. Jag har hittat vissa uppslag som jag skulle vilja genomföra på SWEA’s 10 års jubileum. Jag har hur kul som helst, sedan om det går att genomföra är en annan sak.

Maken var uppe för en stund sedan och påpekade hur mycket klockan var – han har rätt – men jag är inte det minsta trött. Det är så att vara nattmänniska – det är då allt fungerar … Det gäller bara att skriva ner allt, för i morgon är jag helt väck …

Finns dessutom inte mycket att skriva om dagen, det var lite dimma i morse, men inte värre än att den lättade. Maken tog en lång promenad. Han fick göra den ensam – jag är lite försiktigt med min fot än så länge. Den vill inte riktigt vad jag vill. Men jag promenerade åt andra hållet och fick en kopp kaffe på en trottoarservering, sedan köpte jag plantor till balkongen. En ung man bar hem dem till mig – jag vill gärna tro att den slant han fick gick till en trevlig kväll för familjen …

Vi hade en mysig ”hemmakväll” och tittade på Sjukan, som jag spelade in i somras …

Höll nästan på att glömma att skriva här idag, egentligen igår, eftersom det är långt över midnatt nu. Satt och lade pussel och skissade på lite designer medan jag lyssnade på Karlavagnen och sedan följande nattprogram. Jag tyckte att de spelade bra musik, men efter en stund så började samma malande, likriktade, trista musik som de spelade i somras. Det var väl tur det för då stängde av radion.

Vi har varit medbjudna på en mycket trevlig vintur idag. Ett svenskt par, bofasta i England och med ”sommarviste” här i Kapstaden till o från, har landat här för några dagar innan deras resa mot Namibia. Låter det rörigt, ja, jag skulle inte orka med det … 😉 Men att följa med dem på en vinprovartur var inte ett dugg besvärligt.

Det blev en mycket trevlig tur, då vi besökte små vingårdar som jag och maken aldrigvarit på tidigare. Vinprovningen var helt annorlunda, vi fick stora glas och fick bl.a. prova viner som kostade 300 kronor. Visst känner man skillnad …

Vi köpte på oss en del, men priset var i en annan prisklass på de flaskor vi hade med oss hem i våra lådor.

Vi åt lunch på en vingård som vi susat förbi många gånger, den har inte lockat helt enkelt. Nu svängde vi in där och byggnaden var helt nybyggd och otroligt smakfull. Maten var delikat och servicen perfekt. Och, utsikten helt bedårande … Vi kommer tillbaka!

Vår chaufför, som höll sig till en helt annan typ av vinprovning än vi tre passagerare tog oss vidare i vinlanskapet och sedan hem. I Sea Point var det dimma och trist när vi åkte, men som så ofta här i Kapstaden, så behöver man bara åka på andra sidan berget så blir det sol. Så var det i dag också – vi har haft strålande sol och har haft de flesta vinprovningarna utomhus under parasoller.

Det var inte dimma när vi kom tillbaka, men grått och ingen värme, men det gjorde inget. Maken och jag kröp upp i soffan med lite gott vin – vi hade ju vanan inne – och lite ost. Vi tände ljus och hade hur mysigt som helst. Ibland är det skönt med sådana kvällar, vi är ju lite inställda på höst – även om det är vår här, och till skillnad mot svensk vår så är det mörkt här efter kl 19.30 just nu. Det kommer att bli ljust en timme längre om ca en månad – Sydafrikas högsommar och semestertid …

Idag har det inte hänt någonting som är av värde att berätta om …

Jag satte klockan på ringning – lyckades stiga upp. Jobbat med SWEA på  datorn hela dagen, tre steg framåt – två steg bakåt.

Hade planerat att ta en promenad i solen, men glömde … det märkte jag när maken kom hem och det nästan var kväll. Stod en stund på loftgången och njöt av utsikten och solen i ansiktet.

Maken fixade en enkel, men mycket god rätt som vi avnjöt på balkongen. Fick ledigt en stund från datorn.

Har skrivit en massa mail med frågor som jag är beroende av för att gå vidare, men som jag inte fått svar på än.

Har skrivit några viktiga mail, som jag inte vill skicka iväg förrän jag sovit på saken, så nu skall jag släcka ner här och sätta mig och njuta på balkongen innan det blir sängen.

Det som är bra är att det är så ljust på dagarna och så skönt att jag fortfarande sitter vid öppet fönster – även om det är mörkt ute.

Hilda bad mig att lära henne att baka en sockerkaka, som hon skulle kunna ta med hem till familjen i Zimbabwe i jul. Hon talade om att hon reser redan den 2 december, hmm … Vi får alltså städa själva hela december, och jag skall dessutom hjälpa henne med sockerkaka … 😉

Vaknade till ännu en härlig morgon. Jag låg kvar i sängen och lyssnade på alla ljud och stängde av väckarklockan varje gång den ringde. Vilken lyx att kunna ligga kvar. Vilken lyx att kunna sitta på balkongen i morgonrock och dricka te. Vilken lyx att kunna sätta sig vid datorn och bara koppla upp sig mot yttervärlden – utan att behöva slåss om ”pluppen” …

Maken hade fullt upp med sitt idag – allt som borde fungera som på räls, men som inte fungerar alls. Han har talat i telefon, skrivit mail och rest fysiskt för att träffa folk. Kontoret i kvarteret bredvid hade stängt och flyttat in till stan, och … ja …

Jag har ägnat mig åt, ”har ni hört det förut…” Detta arbete resulterade i ett trevligt samtal igår, som i sin tur resulterade i en träff i kväll. Maken och jag hade en blind date med en Swea och hennes man. Det visade sig bli en verkligt trevlig kväll. Vi, Swean Gunilla och jag, hade så mycket att tala om – vi hade nog kunnat fortsätta hela natten. Inga som helst problem med samtalsämnen, vi pratade faktiskt inte bara SWEA. Så roligt att kunna sitta timme efter timme och man får skärpa sig för att inte tala i munnen på varandra … 😉

Vi hade så trevligt att gubbarna fick prata bäst de kunde, (verkade inte som om de hade så tråkigt heller) medan vi bara pladdrade på och trivdes och vi hann med två Irish Coffe innan personalen kom med notan.

Kände i kväll att allt arbete jag lägger ner, faktiskt ger en hel del tillbaka. Har nu en handfull kvinnor som jag bara trivs så bra med – helt fantastiskt …

Med klockans hjälp var jag uppe ganska tidigt idag. Det var för att jag tog sats inför dagens ”dont”. Jag skulle ringa till Telkom för att få hjälp med bredbandet.

Jag laddade upp en stund, fortfarande klädd i nattlinne, med en mugg te och lite duttande på datorn. Så tog jag mod till mig och ringde upp. I andra änden så kom det olika afrikanska accenter på engelska som uppmanade mig att knappa si eller så om jag ville det eller det. Helt ok, så är det hemma också – men jag hör inte alltid vad de säger. Så det är bara att börja om.

I andra försöket så uppfattade jag vad de sa och kunde knappa mig fram. Då kom frågan om jag ville lyssna på ”meddelanden” eller musik. Jag uppfattade det som pest eller kolera, men valde musiken. Och det var samma gamla trudeluttslinga som de körde för två år sedan, den var hemsk redan då …

Denna käcka melodi avbröts hela tiden av meddelanden, så kanske jag gjorde fel val. Men efter 20 minuter kom det in en röst och frågade en massa – han tillhörde inte meddelandena – så jag fick be honom upprepa. Jag fick då veta att jag skulle ringa en annan avdelning och var beredd på tjugo minuter till, men ibland blir man glatt överraskad – så var det idag. I andra änden befann sig nu en ung man, med tydlig engelska och, som det visade sig, ett oändligt lugn och stor kunskap. Jag har varit med om att bli feldirigerad otaliga gånger och även bortkopplad, när det blivit ”bort i tok …”, dvs, de har inte klarat av det.

Jag knappade in svåra koder och tryckte olika kommandon, men inget hjälpte. Då skulle jag koppla datorn med kabel, inte trådlöst som var fallet, det fungerade inte med vår router. Jag kopplade loss alla sladdar på min laptop – den externa bildskärmen, skrivaren mm mm och bar ut datorn i hallen, där routern står. Bara det att nu var datorskärmen svart, det spelade ingen roll vad jag gjorde – den förblev svart. Jag hämtade makens dator och vi jobbade från den, men batteriet är så gammalt så det började ta slut ganska snart. Jag lyckades få kontakt med maken som fixade el, precis innan den slocknade. Man skall ha tur också …

Nu kunde vi börja arbeta på allvar, men det var inte så enkelt, jag kopplade kablar, kopplade ur kablar, stängde av och satte på modem och knappade koder. Ja, jag gjorde allt – sittandes dubbelvikt på golvet i hallen, eftersom det är där som routern står.

Det visade sig att linjen var inte uppkopplad, trots motsatt besked redan igår. När det var fixat så fungerade det, men den ena datorn ville inte vara med – tack o lov att vi upptäckte det medan vi höll på. Så han fixade ny nätverksnyckel och då måste vi göra det på den andra datorn också. Ibland skall man ha tur – för det var precis vad vi hade – även om det låter tvärtom …

Och ute sken solen och vi hade trettio grader idag igen …