Nu sitter jag här och vill inte avsluta, vill bara stanna. Väskan är i stort sett packad och jag önskar jag vore detsamma. Men jag vet ju att det blir bra att komma hem. Lägenheten blir dessutom mer och mer otrivsam för varje timme.

Hela kroppen skriker nej, nej – sitter i bara mässingen – badhandduken ligger i tvättmaskinen och jag dröjer i det längsta med att ta på mig ”vinterkläder”. När jag skrivit detta skall jag koppla loss datorn frrån min stora skärm, sedan skall jag koppla jag upp mig mot Sveriges Radio för att göra av med de sista megabiten innan det är dags att packa ner den. Om två timmar kommer taxin …

Maken tömmer just nu det sista ur kylskåoet och skall gå ner till soptunnan. Jag skall klä på mig – stödstrumpor … fruktansvärt bra egentligen, men – fruktansvärt att ta på sig …

Ja, nu är det dags … Vi hörs!!

Min pappa skulle ha fyllt 84 idag …